Rot

Rot (Lat. radix), bot., är den del af en växts axel, som utvecklar sig i riktning nedåt till följd af tyngdlagens inverkan, och som således är »positivt geotropisk», d. v. s. vänder sig från ljuset mot jorden. Detta gäller i synnerhet rörande den ur grodden och lillroten utvecklade första roten, hufvudroten, samt dernäst dennas grenar af 1:sta ordningen, dock i mindre grad hos dessa, och geotropien hos följande rotgrenar aftager alltmera, så att de utväxa t. o. m. alldeles vågrätt. Genom denna anordning kommer rotsystemet att utbreda sig i så stor jordrymd som möjligt och får derigenom lättare tillfälle att upptaga näring åt växten. Ljuset och fuktigheten inverka äfven på rotens riktning, såsom man finner vara händelsen med luftrötter hos orkidéer och aroidéer, hvilka äro starkt »negativt heliotropiska», d. v. s. den kraft, som tvingar dem att vända sig från ljuset, är starkare än den, som riktar dem mot jorden. Roten har obegränsad tillväxt i spetsen, hvilken är betäckt med en fingerborgliknande rotmössa. En verklig rot framalstrar aldrig blad. Rotens uppkomst är »endogen», d. v. s. dess första början eller anläggning eger rum i det inre af en annan väfnad, som af henne måste genombrytas. Dess kärlknippen äro cykliskt ordnade efter mer än ett plan kring längdaxeln. Rot finnes endast hos kärlväxter, således icke hos bålväxter eller i egentlig mening hos mossor. Några få kärlväxter (Utricularia, Corallorrhiza och Lemna arrhiza) sakna rötter. Då hufvudroten är särdeles starkt utvecklad i förhållande till grenarna, kallas hon pålrot. Hos kärlkryptogamer (ormbunkar) och monokotyledoner är pålroten mycket svagt utvecklad, så att hon liknar de birötter, som utbryta från växtens stjelkar, och är snart förgänglig. Rotens förgrening sker »akropetalt», d. v. s. grenarna äro yngre, ju närmare de sitta rotspetsen. Grenarna äro ofta ordnade i längsgående linier å hufvudroten. Rikedomen af rotgrenar beror af jordens fuktighet och tillgången på näring, så att en torr och näringsrik jord framlockar en mängd rotgrenar, hvaremot i en fuktig jord de blifva färre. Birötter utvecklas i synnerhet från stjelklederna och bladens fästen, och å utlöpare samt jordstammar förekomma birötter i mängd. Rotskott utvecklas hos många växter normalt och för öfrigt ofta, då en rot skadas, genom bildandet af knoppar eller anlag till stjelkar, och derigenom sker en ofta nog stark förökning af växten, och hos många växter äro dylika knoppar å rötterna öfvervintringsmedel. -- Rotens uppgift är i allmänhet att fasthålla växten vid jorden, hvarför ock grodden är det första, som ur ett groende frö utvecklar sig. Vidare har roten att upptaga näring åt växten ur jorden eller ur vattnet, hvari densamma växer. Särskild uppgift hafva de s. k. snyltrötterna (hos parasitiska växter), hvilka intränga i andra växters delar och förena sig med dessas celler, ur hvilka näring upphemtas. Snyltrötter sakna alltid rotmössa. Hos en del snyltväxter, hvilka ega bladgrönt och således sjelfva kunna bereda sin näring, finnas många små vårtlika rotbildningar, haustorier, hvilka suga sig fast vid nära stående växters rötter och taga till sig näring från dem. Om luftrötternas betydelse se Luftrötter. Slutligen finnes såsom en ytterligare metamorfos af roten den tjocka, köttiga, knölformiga s. k. ammeroten (ammroten), som tjenar till upplag af reservnäring (se d. o.). Den s. k. »knölformiga biroten» är en rotform, som alltid står i närmaste förbindelse med en stjelkknopp och utgör en öfvergång till den egentliga stjelkknölen (tuber). O. T. S.