Luftrötter, bot., kallas de rötter, hvilka ofvan jord utskjuta från stammar och grenar samt antingen förlängas, tills de nå marken och der taga fäste, eller ock liksom suga sig fast vid angränsande föremål, mot hvilka växten (t. ex. murgrönan) söker stöd. Inom den tropiska växtverlden äro luftrötter mycket vanliga, och ett bekant exempel på ett träd med storartade sådana är det s. k. banianträdet, Ficus indica L., från hvars grenar väldiga luftrötter nedtränga i marken samt bilda liksom nya stammar och stöd för den bladrika trädkronan, som med tillhjelp af dessa luftrötter kan utbreda sig öfver en mycket stor yta. (Se derom Ficus, sp. 1209). Den i våra fönster odlade aroidéen Philodendron pertusum, bekant för sina genombrutna blad, har kraftiga luftrötter. De tropiska orkidéerna utsända ofta en mängd luftrötter, hvilka dels fästa växten vid trädstammar e. d., dels upptaga vatten ur den omgifvande fuktiga luften. O. T. S.
Nordisk familjebok · första upplagan
Luftrötter
Ämne: Växtdelar och botanisk morfologi · Växter och botanik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 10 (1886), sp. 225–226 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗