Rousseau

Rousseau [-så], Théodore, fransk målare, f. 1812 i Paris, d. 1867, en af grundläggarna af den nya landskapskonsten, »le paysage intime», såsom fransmännen kalla den, skötte i sin första ungdom en tarflig befattning hos en slägting, som hade ett sågverk i Franche-Comté. Men medan han följde sin husbonde i skogarna, vaknade hans kärlek till naturen. Vid 15 års ålder sattes han i skola hos en medelmåttig målare, Rémond, som undervisade honom i den »historiska» landskapskonstens stelnade konventionalism. Men på fristunderna höll R. sig till naturen, som blef hans egentliga lärarinna, och det var i Paris' omgifningar han bildade den »intima» bekantskapen med henne. Han blef sålunda i ordets egentliga mening »lokalmålare», som de gamle holländarna, och höll sig till den del af sitt lands natur, som han bäst kände. Det gällde då för honom att med den trognaste efterbildning af naturen söka sammansmälta det aningsfulla känslolif, som uttryckes genom färgtonen hos henne och är tillgängligt för ett öppet sinne. Han behöfde derför icke söka motiv, ty det ringaste kunde användas; det gällde blott att deri se lifvet och skönheten, uttryckta genom ljus och färg. R. var en af de förste, som studerade och återgaf skönheten i skogen vid Fontainebleau och slog sig ned i det sedan så berömda Barbison. Af hans arbeten må nämnas Skogskant i Fontainebleau vid solnedgång (1855), Ekgrupp vid Apremont, Öppen plats i en skog (1863) och Hydda under träd (1864). Men äfven den ändlösa ödebygden aflockar han stämning, t. ex. i sin berömda tafla Träsk på heden (1853). Under sin första tid lade han mest an på totalverkan och behandlade detaljen mera skissartadt. Först senare, på 1850-talet, bemödade han sig att taga med äfven enskildheterna, särskildt bladverket, hvilket icke alltid hade lycklig verkan. I synnerhet blef luften tung och molnen för materielt behandlade; men der han höll måtta, nådde han en öfvertygande realitet i tonen. -- R. hade en lång kamp att utstå mot anhängarna af det klassiska landskapet, och hans arbeten afvisades icke sällan från utställningarna samt begrepos icke häller af publiken. Men vid 1855 års verldsutställning i Paris väckte han stort uppseende, och dermed var hans rykte grundadt äfven i Frankrike (från andra land hade han redan förut mottagit många prof på erkännande). Men Institutet öppnade aldrig sina portar för honom, och det var sårad hederskänsla, särskildt vid verldsutställningen i Paris 1867, som bragte honom i grafven. Efterverlden har höjt honom till en högst betydande ställning inom det moderna måleriet. -- R:s broder, Philippe R., f. i Paris 1816, d. derst. 1887, sysselsatte sig till 1841 med landskap, men öfvergick då till djurgenren, der han vann berömmelse genom att framställa djur i komiska situationer, såsom i Den objudne gästen (1850, i Luxembourg) och Apan som fotograf (1866). Dessutom målade han blommor, frukter och stilleben, allt i glänsande, ehuru något rå kolorit. C. R. N.