Rousseau [-så], Jean Jacques, fransk filosof och författare, föddes i Genève d. 28 Juni 1712 af en gammal protestantisk familj, som till följd af Nantesiska ediktets upphäfvande måst fly från Frankrike. Hans moder, en fint bildad prostdotter, dog vid hans födelse. Fadern var en i sitt yrke skicklig urmakare, med lifliga allmänna intressen och literär bildning, men tyckes hafva lefvat för dagen och försummade att skaffa sonen ordnad undervisning. I stället läste de tillsammans romaner, som gjorde barnets fantasi öfverspänd och hela dess utveckling onaturligt brådmogen. När R. var åtta år, måste fadern till följd af en duell fly från Genève, och alltifrån den stunden kan R. sägas hafva varit hemlös. En onkel tog dock i början hand om honom och satte honom i helpension hos en pastor Lambercier i Bossey, der gossen under tvänne år åtnjöt en förståndig uppfostran och ordentlig undervisning. Sedan anställdes han såsom skrifbiträde hos en ämbetsman, men höll ej länge ut dermed. Så kom han i lära hos en gravör; men romanlektyren ingaf honom afmnak för det enformiga yrkesarbetet, och efter tvänne år rymde han från sin mästare samt började så vid 15 års ålder ett sannskyldigt vagabondlif. Redan efter ett par dagar kom han emellertid till en katolsk landtprest, som i honom såg ett lämpligt föremål för sin kyrkas propaganda och i sådant syfte sände honom till en m:me de Warens, som sjelf nyligen öfvergått till den romerska tron. Af henne skickades ynglingen öfver Alperna till ett kloster i Turin, der han d. 23 April 1728 öfvergick till katolicismen. Men då hans nya trosförvandter sedermera icke gjorde något för honom, måste han söka sitt uppehälle såsom betjent eller page i förnäma hus. Den välvilja, som hans olika husbondefolk visade honom, lönade han med otack, och en gång begick han t. o. m. en stöld och angaf derför en stackars oskyldig flicka, som på grund deraf jagades ur tjensten. År 1729 återvände han till m:me de Warens, som nu tänkte uppfostra honom till landtprest och derför sände honom till ett prestseminarium. Men med de teologiska studierna blef intet allvar; i stället studerade R. så mycket ifrigare musik samt försökte sig ej utan framgång såsom musiklärare i Lausanne och Neufchâtel. Sedan irrade han en tid omkring i Europa med en föregifven arkimandrit från Jerusalem, vistades så i Paris såsom guvernör för en ung schweizisk militär, men återvände snart till m:me de Warens, som flyttat till Chambéry. Dels der, dels på hennes landställe, les Charmettes, tillbragte R. några år i lugn och stillhet, hvilka han betraktade såsom sin lyckligaste tid. M:me de Warens var nu på en gång hans »petite maman» och hans älskarinna. Landtlifvets idylliska poesi hänförde den svärmiske ynglingen, och derjämte idkade han nu för första gången allvarligare studier, företrädesvis i matematik, historia och filosofi. Men denna lyckliga förberedelsetid tog snart ett oväntadt slut. För att söka förbättring af sin redan svaga helsa reste R. nämligen till Montpellier; men då han efter några månader återvände derifrån, fann han sin plats hos m:me de Warens upptagen af en annan. Ett år försökte han sig såsom informator hos en familj i Lyon, men fann sig olämplig för lärarekallet. År 1741 begaf han sig till Paris, under förhoppning att der kunna göra lycka genom en uppfinning, som han gjort, nämligen en ny sorts notskrift, hvari tonerna betecknas med siffror. -- R. hade nu de egentliga ungdomsåren bakom sig, och med vistelsen i Paris började hans mannaålders period. Han gjorde bekantskap med den literära verlden i Seine-staden, framförallt med Diderot. Hans uppfinning gjorde emellertid ingen lycka; med föga framgång försökte han sig ock såsom kompositör med operan les Muses galantes. Efter att en tid hafva varit anställd såsom sekreterare hos franska sändebudet i Venezia vände han åter till Paris och blef literärt biträde åt generalförpaktaren Francueil och dennes svärmor, m:me Dupin. Han skref under denna tid äfven några egna arbeten, såsom lustspelet l'Engagement téméraire samt l'Allée de Sylvie, och umgicks flitigt i de literära kretsarna, med Diderot, Condillac, d' Alembert, Grimm, Holbach m. fl. Tillsammans med den förstnämnde började han utgifva en tidskrift, »le Persifleur», som dock ej upplefde mera än ett enda nummer. År 1745 gjorde han bekantskap med Thérèse Levasseur, en ringa begåfvad, obildad värdshusflicka från Orléans, med hvilken han sedan under hela sitt lif sammanlefde (hon vardt dock först mycket sent hans lagliga hustru). Ehuru denna qvinna aldrig kunde dela R:s andliga intressen, lefde han dock lyckligt med henne, till följd af hennes enkla tillgifvenhet och outtröttliga ömhet mot honom. Deras fem barn sände R. till hittebarnshuset. -- Först 1749 offentliggjorde R. ett arbete, som höjde honom öfver den literära medelmåttan. Han hade då händelsevis kommit att läsa i en tidning den prisfråga, som akademien i Dijon uppställt: »Hafva vetenskapernas och konsternas framsteg bidragit att förderfva sederna eller att rena dem?» »I det ögonblick jag läste detta», säger R., »tedde sig för mina blickar en ny verld, och vardt jag sjelf en ny menniska». Han kände nu med ens samhällsreformatorn vakna inom sig. Och i en ljungande protest mot hela upplysningstidehvarfvets ensidiga förståndskultur, mot samtidens sedeslöshet och förkonstling gaf han med Discours sur les sciences et les arts sitt svar på prisfrågan med det djerfva, i en lysande stil förfäktade påståendet att hela den högre kulturen endast ledttill sedernas förderf och menniskornas dagligen ökade olycka. Han erhöll priset, och hans skrift gjorde honom med ens till en ryktbar man. Sin namnkunnighet gjorde han sig tillgodo på det sätt, att han sökte sitt uppehälle såsom afskrifvare af musiknoter, väl inseende, att tack vare allmänhetens nyfikenhet en så ryktbar skrifvare ej skulle sakna kunder. Ett par år efter nämnda prisskrift förvärfvade R. sig äfven rykte såsom kompositör. Hans i italiensk smak skrifna opera le Devin de village uppfördes 1752 vid Ludvig XV:s hof och väckte lifligt bifall, men R. försmådde att draga den fördel af hofgunsten, hvartill härmed annars utsigt för honom kunnat öppna sig. Kort derefter skref han ock en polemisk skrift, Lettre sur la musique française (1753), hvarigenom han förverkade sina sympatier i Frankrikes musikaliska kretsar. Samma år besvarade han en ny prisfråga af Dijonakademien med Discours sur l'origine de l'inégalité parmi les hommes, hvari han för första gången i mera positiv form predikade sitt naturevangelium. Vid samma tid formulerade han ock närmare sina politiska åsigter uti Discours sur l'économie politique (1753). Skriften öfver ursprunget till olikheten mellan menniskorna hade R. i ett patetiskt företal tillegnat sin republikanska fädernestad. Vid ett besök derstädes blef han ock mycket sympatiskt mottagen. För att återvinna medborgarerätten i Genève afsvor han katolicismen och återinträdde i den calvinska kyrkan, hvarefter han älskade att begagna titeln »citoyen de Genève», som man sedan återfinner under författarenamnet på flere af hans senare arbeten. År 1750 flyttade han från Paris till ett litet landthus, »l'Ermitage», som en hans qvinliga vän, m:me d' Épinay, låtit åt honom uppföra på sitt gods i närheten af Montmorency. Det enkla landtlifvet midt i den natur, som R. så svärmiskt älskade, skulle der kunnat skänka honom en stilla lycka, om ej hans oroliga sinne följt honom äfven dit. Landtlifsåren gåfvo i stället, under flere sammanstötande yttre omständigheter, uppslaget till alla hans följande olyckor. Redan den passionerade, men obesvarade kärlek, af hvilken han der intogs till en ung dam i granskapet, m:me d'Houdetot, rubbade helt och hållet hans inre jämnvigt. Kom så den ödesdigra brytningen först med Diderot, sedan i ännu bittrare form med Grimm och m:me d' Épinay -- brytningar, till hvilka R:s högt uppdrifna sjelfkänsla, hans nervösa lättrördhet och sjukliga misstänksamhet helt visst voro de vigtigaste anledningarna, ehuru R. alltid ansåg sig såsom den rent oskyldige, nedrigt svikne vännen. Med de bittraste känslor lemnade han i Dec. 1757 »Ermitaget» och fann en anspråkslös landtlig bostad ej långt derifrån på hertigens af Luxembourgs gods vid Montmorency. I de vänligaste förhållanden till den hertigliga familjen tillbragte nu R. der några jämförelsevis lugnare år, hvarunder han färdigskref sin kärleksroman Julie ou la nouvelle Héloïse (1757--59) samt sina båda filosofiska hufvudarbeten, den pedagogiska romanen Émile ou de l'éducation (1762) och den statsteoretiska afhandlingen Contrat social, ou principes du droit politique (s. å.). »Julie» väckte lifligt bifall, men »Émile» ådrog författaren en helt annan art af uppmärksamhet. Den religiösa trosbekännelse, som han deri inflätat såsom Profession de foi du vicaire savoyard, ådrog författaren en häktningsorder af parlamentet, och boken brändes i Paris d. 11 Juni 1762. Sjelf flydde R. ur landet. -- Och så börjar hans sista olyckliga period, hvarunder han, ofta utvisad af myndigheterna, än oftare jagad af sin inre oro, som nu fullständigt tagit formen af förföljelsemani, irrade omkring utan att någonstädes finna ett fast hem. Han sökte sig först en fristad i Schweiz; men äfven i Genève brändes »Émile», och författaren förvisades ur kantonen Bern, der han ville slå sig ned. Någon tid vistades han sedan i Motiers uti furstendömet Neufchâtel under Fredrik den stores kraftiga beskydd. Der skref han sin strids- och försvarsskrift Lettres écrites de la montagne och studerade botanik. Men befolkningen, upphetsad af presterna, förföljde honom, och 1765 flydde han till en ensam ö i Bielsjön. Äfven derifrån utvisades han. På inbjudning af den engelske filosofen och historieskrifvaren David Hume begaf han sig i Jan. 1766 till England och vistades en tid på godset Wootton i Derby. Men jagad af sina förföljelseidéer, vände han redan på våren 1766 åter till Frankrike, der han under det antagna namnet Renou fann en tillflyktsort på slottet Trye, tillhörigt prins Conti. Snart flydde han dock äfven derifrån och vistades än här, än der i de franska landsortsstäderna, till dess han 1770 återvände till Paris, i syfte att der uppspåra de hemliga drifkrafterna i den omfattande sammansvärjning, för hvars förföljelser han inbillade sig vara ett offer. Åter skaffade han sig uppehället genom notskrifning och afslutade nu sina memoarer, Confessions, som han redan i Motiers och i England påbörjat, för att åtminstone inför efterverlden tilltvinga sig rättvisa mot förtalet. I Maj 1778 begaf han sig på inbjudning af markis Girardin till Ermenonville, der han d. 3 Juli 1778 rycktes hastigt bort af döden, troligen genom hjertförlamning (ej, såsom ryktet snart förtäljde, genom sjelfmord medelst gift). Under revolutionen fördes hans stoft 1794 till Paris och fick en plats vid sidan af Voltaires i Pantheon, der ett monument öfver honom aftäcktes 1889. På den s. k. Rousseau-ön i Genève står hans staty (modellerad af Pradier).
Sin allmänna verldsåskådning har R. framförallt nedlagt i den nämnda »Savoyiske landtprestens trosbekännelse» uti »Émile». Med bestämdhet ställer han sig i opposition mot upplysningstidehvarfvets sensualistiska och materialistiska åsigter. Den sanna kunskapskällan ser han ej i sensationen, utan i en inre känsla, samvetet eller den »gudomliga instinkten», som utgör den säkra ledaren ej blott af våra handlingar, utan ock af våra åsigter och så t. ex. har inplantat gudsmedvetandet i vår själ. I detalj kritiserar han materialismens olika förklaringar af verkligheten och uppställer i strid deremot såsom sin första trosartikel, att en vilja sätter verlden i rörelse och lifvande genomtränger naturen. Ändamålsenligheten i naturen leder honom sedan att fatta denna vilja såsom förnuftig, såsom en allgod Gud. Äfvenså försvarar R. viljans frihet och själens odödlighet. Trots denna kamp mot ateismen och materialismen ställer R. sig dock ingalunda på de ortodoxe teologernas sida. Liksom de engelske deisterna och desses franska efterföljare förnekar han hvarje yttre gudomlig uppenbarelse såsom nedsättande för Gud och bestrider bibelns auktoritet, som han vill ersätta med den inre rösten i vårt eget samvete. Religionen i sin sanning är derför ytterst blott en, och de olika religionsformerna skola bedömas efter sina sedelärors halt. Sedligheten åter har det naturliga medlidandet till högsta princip, och dess bud formuleras af R. sålunda: »befordra ditt eget bästa med minsta möjliga skada för andra». Detta bud lydde ock menniskan, innan hon blef förderfvad af kulturen. Hon lefde då i ett naturtillstånd af enkelhet, enfald och oskuld. Först den konstlade samhällsorganisationen har väckt de komplicerade, onaturliga lyxbehof, som nu göra menniskorna så olyckliga, infört det sedeförderf, som gör dem så föraktliga. Likt de gamle cynikerna predikar R. häremot ett återvändande till natur och enkelhet, ett bortkastande af all civilisationens öfverflöd i både andligt och fysiskt hänseende. Omöjligt är väl att upphäfva allt samhällslif och återvända till naturlifvet i urskogarna; men man bör sträfva att göra kulturmenniskan mera lik naturmenniskan genom en naturligare uppfostran, hvars metod han utvecklar i »Émile», och att göra samhället mera likt naturtillståndet genom en friare statsform, hvars grunddrag han framställer i »Contrat social».
I sin uppfostringsteori utgår R. från det förut nämnda grundantagandet att menniskan af naturen är god och syndfri samt först under samlefnaden med andra bringas till onaturlighet och last. Det gäller derför vid uppfostran endast att låta barnets egen natur af sig sjelf utveckla sig, fri från yttre, störande inflytelser. Man har derför att isolera barnet från sällskap och sedan i allt blott lyda naturens egna anvisningar: ej gifva det några befallningar, utan blott låta det i erfarenheten sjelf iakttaga huru okloka handlingar draga obehag efter sig såsom följd, ej söka framkalla en andlig utveckling, förrän enligt naturens ordning kroppen först nått växt och stadga, ej lära barnet något, förrän dess egen vetgirighet trängtar efter lärdomen, och särskildt ej meddela någon religiös undervisning, förr än elevens förstånd är nog mognadt för att kunna fatta de högsta sanningarna utan vidskepelse och missförstånd. -- Falskheten hos grundprincipen i denna pedagogiska teori är ju påtaglig för en hvar, som ej är obekant med de medfödda dåliga anlagens, med »arfsyndens» oförnekliga faktum. Men om man ser bort från de härmed sammaahängande stora ensidigheterna och barocka öfverdrifterna i R:s framställning, återstår så mycket i dess detaljer af sundt och sannt, att man ej utan skäl har betecknat »Émile» rent af såsom den yppersta bok om barnauppfostran, som verldsliteraturen eger. Det kraf på naturlighet i uppfostran, som R. här med sådan genialisk entusiasm framställer, har nog sitt berättigande ej blott gent emot hans tids konventionella formalism i skolväsendet, utan förtjenar nog än i dag att allvarligen besinnas och -- pröfvas. Detta kraf hade väl redan gjorts gällande före honom, t. ex. af Locke; men först R:s vältaliga försvar derför väckte reformerande uppmärksamhet, och honom tillkommer derför i ej ringa mån äran af den moderna pedagogikens erkännande af den kroppsliga utvecklingens betydelse, af individualitetens rätt, af hemmets inflytande och i det hela af det naturligas makt i uppfostran.
Ännu större historiskt inflytande har R:s statsteori utöfvat. Han utgår äfven på detta område från naturtillståndet såsom idealet. Ursprungligen lefde menniskorna fria och lyckliga. Först samhällsbildningen har gjort dem till olyckliga slafvar. »Menniskan är född fri, men öfverallt är hon slagen i bojor». Det är detta slafveri, hvars orsaker han vill angifva och dermed visa vägen åter till den frihet, som enligt honom är en ursprunglig mensklig rättighet, som menniskan icke kan afsäga sig utan att i och med detsamma upphöra att vara menniska. Osäkerheten i naturtillståndet nödgar till statens bildande, och den praktiska uppgiften i politiskt hänseende blir derför ej att återvända till naturtillståndet, utan att finna »en föreningsform, som med allas förenade kraft försvarar och beskyddar en hvar af de förenades person och egendom, och i hvilken enhvar, i trots af sin ingångna förbindelse med alla, icke lyder någon annan än sig sjelf och sålunda förblifver lika fri som förut.» Detta sker genom ett statskontrakt, i och med hvilket »hvar och en af kontrahenterna fullständigt öfverlåter och föryttrar alla sina rättigheter till alla.» Den ende verklige suveränen skall så blifva ej någon enskild eller några enskilda, utan »den allmänna viljan» (volonté générale). Och då hvar och en sjelf är en bland de »alla», som sålunda styra, får man i och med det nämnda kontraktet full ersättning uti makt öfver andra för den makt, som man lemnar dem öfver sig, och får dessutom mera makt att bevara hvad man eger. Men för att följden skall blifva denna, fordras att sedan icke häller statsmakten på något sätt delas eller öfverlåtes på andra, utan innehafves och utöfvas omedelbart af allmänviljan. Hvar och en skall sjelf eller genom ombud stifta statens lagar; i de stater, der lagstiftningen är lemnad åt en folkrepresentation, är folket i sjelfva verket fritt blott vid valen. Vidare skall allmänviljan herska oinskränkt, så att ingen får hafva något intresse, som ej är allas; annars skulle den enskilde blifva domare i egen sak, när han skulle döma mellan sin rätt och allmänviljans. Derför har denna suveräna folkvilja rätt att med sina lagar tränga huru långt in på privatlifvets område som hälst och särskildt att upphöja förnuftsreligionen till statsreligion och sedan med landsförvisning eller dödsstraff belägga religionsbrott. -- Det högsta mål, som R. uppställde för staten, var, såsom redan är antydt, friheten. Men då han sammanblandade denna med jämlikheten, nådde han i sjelfva verket aldrig sitt ideal. I stället för monarkien satte han blott folkpluralitetens envälde, och att detta för den enskilde kan blifva minst lika förtryckande som en enskilds despotism, torde af historien vara nogsamt ådagalagdt. Sjelf utdrog R. ett par af teoriens despotiska konseqvenser, då han för jämlikhetens bevarande fordrade en så starkt progressiv beskattning, att stora kapital ej på enskild hand skulle kunna hopas, och då han medgaf, att de frie statsborgarnas omedelbara deltagande i statsstyrelsen kräfde en klass af slafvar, som liksom i antikens stater skötte de närande eller produktiva yrkena. Sjelf ryggade han ock tillbaka för sin demokratiska teoris konseqvenser och ansåg blott en aristokratisk republik möjlig bland menniskor. -- R. hade ej en aning om sitt arbetes ödesdigra betydelse och opponerade sig alltid mot hvarje våldsamt omstörtande af de bestående samhällsformerna. Men boken gjorde sin historiska gerning ändå, och med skäl kan »Contrat social» betecknas såsom den franska revolutionens lagbok. Lika väl som 1791 års författning ytterst var Montesquieus verk, var författningen af år 1793 R:s verk. Och medvetet eller omedvetet skola säkert ännu länge alla lands revolutionärer och anarkister hemta sina andliga vapen direkt eller indirekt ur R:s arsenal.
Inom den vittra literaturen har R. förnämligast sin betydelse genom »la Nouvelle Héloïse» och »Confessions». Den förstnämnda romanen sönderfaller i tvänne helt olika delar. I den förra skildrar han med hänförande värme och djup i känslan, med en oförliknelig glöd och glans i språket tvänne älskandes historia. Denna slutar emellertid i ett slipprigt äktenskapsbrott, och för att motverka den osedliga tendensen häri tillade R. i den andra delen en torrt moraliserande sederoman till förhärligande af den äktenskapliga troheten. -- R:s »Bekännelser» är en sjelfbiografi utan like inom verldsliteraturen, ej blott genom den hänsynslösa öppenhet, hvarmed han afslöjar äfven sin karakters sämsta sidor, utan ock genom den underbara psykologiska skarpblick, hvarmed han förstår blicka ned i sin själs skrymslen, den melodiösa, känslosvällande stilen samt först och sist den lefvande kraft, hvarmed i denna skildring författarens hela personlighet träder läsaren till mötes. Framförallt genom dessa »Confessions» har R. gjort en epokbildande insats i hela den europeiska literaturen. Skildringen af det inres poesi i menniskans bröst under hvardagslifvets glanslösa prosa, svärmeriet för naturen och för hjertats enklaste, men djupaste rörelser infördes af R. i literaturen i stället för den stela prakten och hoftonen inom Frankrikes klassiska vitterhet och den torra förståndsmässigheten i upplysningskulturen. Från R. härstamma sålunda natursvärmeriet och »verldssmärtan» hos Chateaubriand, Göthe (i »Werther») och Byron, liksom ock, under förstärkning af den macphersonska »Ossians» melankoliska dunkel, den känslofråssande mystiken hos Klopstock, Gessner m. fl. I vår literatur kan Thorild delvis kallas en svensk Rousseau.
R:s personlighet var en egendomlig blandning af godt och ondt, af stort och litet. Han egde en djup och varm känsla för det goda och sanna, men hela hans varelse präglades nästan lika mycket af en egenkärlek utan gränser. Han tänkte stort och kände ädelt, men lefde ofta osedligt och handlade småsinnadt. Föreningen af dessa motsatser finner sin förklaring deri att han icke var en af förståndet ledd karakter, som klart skilde mellan momenten i ett själstillstånd och planmässigt tillämpade uppställda grundsatser, utan en känslomenniska, som fördes än hit, än dit af stämningens blinda ledning. Härtill åter har man att söka orsaken uti saknaden af egentlig uppfostran under barnaåren, vagabondlifvets frestelser under ynglingaåldern och den isolerade ställning, som han af flere orsaker kom att intaga under sitt följande lif. Kommo så dertill kroppslig sjuklighet och småningom äfven, såsom vi antydt, en själssjukdom, som var uttrycket för den inre disharmoni, hvari hans väsendes utveckling förkrympts. Men hjertats snille egde han såsom få, och fantasiens poetiska gudagåfva samt hela varelsens djupa originalitet göra honom till en af kulturhistoriens intressantaste figurer. -- Hans samlade arbeten hafva flere gånger utgifvits, första gången af Du Peyron (35 bd och 12 bd efterl. arb., Genève 1782--90), senast på Hachette & Co:s förlag (Paris 1877). Boscha utgaf »Correspondance inédite de J. J Rousseau avec Mars-Michel Ray» (1858), och »Correspondance inédite» inflöt ock i Streckeisen-Moultous upplaga af hans arbeten (Paris 1861), hvarjämte Jansen utgaf »Fragments inédits» (Berlin 1882). -- Rousseau-literaturen är så rikhaltig, att A. A. Barbier redan 1824 kunde uppgifva 372 arbeten i sin »Notice des principaux écrits relatifs à la personne et aux ouvrages de J. J. Rousseau» (2:dra uppl., 1836). Den första omfattande och värdefulla Rousseau-monografien var D. Musset-Pathay's »Histoire de la vie et des ouvrages de J. J. Rousseau» (2 bd, 1822). Bland senare arbeten må nämnas G. H. Morin: »Essai sur la vie et le caractére de J. J. R.» (1851), F. Brockerhoff: »J. J. R. Sein leben und seine werke» (3 bd, 1863--74), Saint-Marc Girardin: »J. J. R., sa vie et ses ouvrages« (2 bd, 1875), John Morley: »J. J. R.» (London, 2:dra uppl. 1881), P. J. Möbius: »J. J. R:s krankheitsgeschichte» (1889), och R. Mahrenholtz: »J. J. R. Leben, geistesentwickelung u. hauptwerke» (1889). S-e.