Uppfostran, den vuxna generationens arbete på den harmoniska utvecklingen af barns och uppväxande ungdoms fysiska, intellektuella och moraliska krafter och anlag, i syfte att utdana individerna till fria och sjelfmedvetna personligheter, som äro i stånd att taga om hand sin egen utveckling samt beredda att fylla sin uppgift i lifvet. Uppfostringskonsten, eller läran om lagarna och metoderna för ungdomens uppfostran, kallas »pedagogik» (af Grek. pais, barn, och agoge, handledning). -- Om barnet skulle lemnas åt sig sjelf, blefve det nödgadt att begynna om igen menniskoslägtets utvecklingsarbete från början; derför måste uppfostran träda till och hjelpa de unge att göra arfvet från förgångna tider fruktbringande. Yttre tvång är dervid endast att betrakta som en nödfallshjelp och bör förvandlas till ett inre tvång hos den uppfostrade, till en känsla af eget ansvar och förpligtelse. Det tillhör en god uppfostrare att veta målet, men äfven medlen. Han bör känna hvad som är utredt om kroppens och själens natur samt lagarna för deras verksamhet, så att icke den ena utvecklas ensidigt på den andras bekostnad. Han må vidare ega insigt i uppfostrans historiska utveckling. Dessutom erfordras naturlig fallenhet för uppfostringskonsten, individuel erfarenhet samt en fortgående sjelfuppfostran till såväl kunskaper som känsla, vilja och karakter, ty uppfostraren utöfvar genom hela sitt väsende inverkan på barnet.
Ledningen af den kroppsliga uppfostran förutsätter insigt i fysiologiens fakta, så mycket mera som barnen äro stadda i växt och lekamlig utveckling. De unges behof af sund föda, frisk luft, tillräckligt af rörelse, lekar och kroppsöfningar, hvila, bad o. s. v. måste omsorgsfullt tillgodoses. -- Den själsliga uppfostrans konst har till grundval insigten i psykologi och etik samt sträcker sig öfver tre områden: förståndets, känslans och viljans uppfostran. -- Förståndets uppfostran l. undervisningen, som afser att utveckla barnets förnimmelse- och föreställningslif samt dess tankeförmåga, består deri att man planmässigt, i bestämd ordning och i sammanhang, meddelar barnet vissa föreställningar, som man åstundar att det skall tillegna sig, d. v. s. mottaga och åter frambringa hos sig sjelf, än så att dessa föreställningar framkalla nya själsverksamheter, än så att de leda till kroppsliga rörelser och olika slags handlingar. Undervisningen bär en prägel af gemensamhet och allmängiltighet, men skall dock, om ock i mindre mån än annan uppfostran, taga hänsyn till det för hvarje barn individuella. Det första steget är utbildningen af den sinliga iakttagelseförmågan, efter naturens egen anvisning. Först när barnet lärt sig att sammanbinda de föreställningar, som sinnesintrycken framkallat, och derigenom förts till att, om än svagt och föga medvetet, tänka och döma, kan undervisningen taga sin början. Barnet skall då läras att uppfatta skarpt, noggrant och, såvidt möjligt, fullständigt, i synnerhet med syn, hörsel och känsel. Det gäller för läraren att alltjämt hafva färska och väckande exempel till hands, låta barnen uppsöka likheter och olikheter, lära dem hvad de icke lätt sjelfva se. En grundpelare för undervisningen är barnets uppmärksamhet. Denna är dels ofrivillig, med utgångspunkt i förundran öfver att finna något nytt och märkligt i redan kända ting, hvaraf väckes intresse och deraf lust att utfråga om föremålet samt att sätta sig i så mångsidig förbindelse som möjligt med detta; dels är uppmärksamheten frivillig och har då sin grund i viljan, som må påverkas genom maning eller straff, då så är af nöden. Af vigt är förmågan hos läraren att uppfatta och framställa primitivt, från barnets ståndpunkt. I afseende på föreställningslifvets uppfostran är det lärarens uppgift att bringa rörlighet i barnets föreställningsassociationer, lära det att upplösa oriktiga sådana och bilda nya. Barn äro nämligen mycket fallna för att gripa till falska jämförelsepunkter, att bilda sig falska meningar om sammanhang mellan orsak och verkan samt att förblanda väsentliga likheter eller olikheter med oväsentliga sådana, och detta bör man motarbeta. Fantasien är en magisk nyckel till barnasjälen och må i uppfostran nyttjas med besinning till att utveckla både förstånd och hjerta, öppna sinnena, väcka intresse, inprägla aktning för det goda samt framkalla tillit och glädje. Minnets uppfostran sker mer eller mindre mekaniskt till en början, genom upprepning och lärande utantill, en metod, som dock ej må brukas till öfvermått, ty andlig lättja blir ofta följden deraf att minnet användes, der förståndet i stället borde hafva gjort tjenst. Dernäst skall barnet lära sig att taga sin tankeförmåga i sjelfständig besittning, så att det kan göra rätt bruk af begrepp, omdöme och slutledning samt sjelf påpeka de motsägelser, som uppstå, när det dömer och sluter falskt. Förståndets uppfostran skall gå ut på att framkalla sjelfverksamheten, lära de unge att hjelpa sig sjelfva och att taga lärdom af sina begångna misstag. Ingalunda må lärjungen fritagas från ansträngning vid lösning af svårigheterna, ty på det intellektuella området eger man endast hvad man sjelf förvärfvat sig, och öfvervinnande af svårigheter alstrar frimodighet, snarrådighet och tillit till egen kraft. -- De elementära läroämnenas reala sida är åskådningsundervisning; deras formella sida utgöres af läsning, skrifning och räkning. Dessa tre ämnen äro icke så mycket i sig sjelfva kunskap som icke snarare medel till förvärfvande af all annan kunskap. En lämplig öfvergång till andra ämnen bildas af geografien, som innefattar positiva och lättfattliga fakta jämte en åskådlig apparat och kan gifva anledning till meddelande af naturkunskap. Matematik (med aritmetik) utgör det allsidigaste medlet till formel förståndsutveckling. Såsom en underström drager modersmålet sig under alla ämnen igenom hela skoltiden. Religionsundervisningen eger att föra ungdomen till betraktandet af de ideal, i hvilka menniskolifvet har sin djupaste grund. I öfrigt må här vara nog med att endast antyda den alltmera insedda betydelse, som undervisningen i naturvetenskaper, historia och språk eger för både förståndsutvecklingen och uppfostran i dess helhet. Teckning är ett godt undervisningsmedel, ty den skärper iakttagelseförmågan, ger näring åt inbillningskraften och sysselsätter uppfinningsgåfvan. -- I afseende på metoden bör undervisningen i allmänhet börja med det åskådliga och gå genetiskt från det mera enkla till det mera sammansatta, från det konkreta till det abstrakta, från det ursprungliga till det härledda. I den tidigare undervisningen intager den berättande metoden ett stort utrymme; på ett något högre stadium inträder den hevristiska metoden, enligt hvilken lärjungen skall ledas till att sjelf utfinna huru ett kunskapsresultat framgår ur sakens egen natur. I mera begränsad form blir detta den kateketiska metoden: läraren leder undersökningen genom frågor och svar. Den berättande metodens motvigt är examinationen; förhör är af nöden för att utröna, om barnen tillegnat sig och förstått det meddelade. Katekisationen för eleven vidare och fördjupar begripandet, medan examinationen undersöker hvilka kunskaper han redan har förvärfvat sig.
Af stor vigt är uppfostran af känslan, d. v. s. den själsverksamhet, genom hvilken menniskan värderar sitt medvetandes innehåll, så att hon ej står såsom en likgiltig åskådare gent emot de förnimmelser, som uppstå i hennes inre. Barnens lustkänslor skola tillgodoses; de små skola befinna sig väl till kropp och själ, glädjas åt lifvet, känna tillit och röna vänlighet. Deras lifsglädje skall främjas genom det sköna i naturen och konsten, deras verksamhetslust tillfredsställas, deras medkänsla med andra varelser väckas och åt henne beredas tillfälle att visa sig i handling. Känslan af tillgifvenhet för familjen samt de sedliga och religiösa känslorna böra upparbetas, men få växa i stillhet. Högmod måste motarbetas, och mot grymhet hos barn kan stundom aga vara på sin plats. Såsom motvigt mot veklig känslosamhet tjene förståndsuppgifter och kroppsöfningar. Barns rättfärdighetskänsla må ej kränkas genom partiskhet från de äldres sida, och hederskänslan, de smås finast utvecklade känsla, bör på allt sätt skonas och i sund riktning utvecklas. Läraren får ej göra våld på det starkt utpräglade och djupt kända hos barna-individualiteten. Att söka helt och hållet omdana ett barns känslor är fåfängt (dertill har naturen lagt grundvalarna alltför djupt hos hvarje menniska); man kan allenast gifva de goda anlagen tillfälle att utveckla sig samt afvärja skadliga inflytelser.
Åt viljans uppfostran bör oaflåtlig uppmärksamhet egnas. Redan vid barnets späda år vidtager uppfostran af dess drifter; dessa utgöra nämligen det stoff, som sedermera skall ombildas i sedlighetens tjenst. Inplantandet af goda vanor, icke minst genom föredömets makt, är ett godt medel dertill. Enär barnet ej har uppfattning af pligt och sedlighet, behöfver det en auktoritet och måste derför vänjas vid lydnad. Men befallningen må gifvas så, att den af barnet inses stå i förnuftigt sammanhang med sakens natur. Andra goda vanor, som främja den sedliga utvecklingen, äro ordning, flit, mildhet mot medskapade varelser och sannfärdighet. Lögnen, en brodd till all förbrytelse och allt skenväsende, bör på intet sätt få innästla sig hos barnet. Straff kunna ej undvaras, ty barnet blir lätteligen inledt på förseelsens väg. Straffet består i framkallandet af en olustkänsla af antingen mer kroppslig eller mer andlig art, hvarvid hänsyn måste tagas till den straffbara handlingens bevekelsegrunder och till barnets individualitet. Mera vuxna barn må man låta märka de naturliga följderna af deras egna handlingar. Skamstraff äro lämpliga för dem. Ett rikare område intages af belöningen, bäst passande för småbarn, som ej veta hvad pligt vill säga. Önskligast är att straff och belöningar kunna ersättas med tadel och beröm. Det vigtigaste sedliga uppfostringsmedlet är arbetet, ty väl utfördt arbete utvecklar personligheten. Barnet, som i sina lekar arbetar omedvetet, men med oupphinnelig lust och lifaktighet, träder ur det naiva, obundna lifvet i lekstugan in i en ny lifskrets, skolan, med dess arbete och ordning, kommer der i förhållande dels till läraren, dels till kamraterna samt tager deraf starka intryck, som blifva af vigt för dess framtid. I skolan jämte hemmet inöfvas barnen i medvetet bruk af sedligt goda vanor, egnade att utvecklas till dygder, som göra de unge dugliga att fylla sin plats i samhället och vinna ett varaktigt lifsinnehåll.
Tidigt insåg man de faror, med hvilka en åt sig sjelf och åt tillfälliga intryck lemnad ungdom hotade de äldres privata och sociala tillstånd, och derför blef i forntiden uppfostran ett medel för statsändamålet. Men för en högre lifsåskådning har den omyndige framstått såsom bärare af en kommande personlighet, hvilken ej får behandlas såsom endast ett medel för utomliggande ändamål. Hos ännu föga utvecklade folk har uppfostran alltid gått ut på fysisk duglighet och brukbarhet för de sociala förhållandena. Ett gemensamt drag hos nästan alla forntida folk var äfven, att qvinnans uppfostran försummades. I det forna Egypten åsyftade uppfostran att vänja ungdomen till lydnad och underkastelse under statens lagar samt göra individen brukbar inom en bestämd verksamhetskrets. Gymnastik förekom lika litet som någon utbildning af karakterens sjelfständighet, och ett hersklystet presterskap undanhöll upplysningen för folket. I Thebe, Memfis, Heliopolis och Sais funnos högre vetenskapliga prestskolor. För såvidt som det gällde sorgfällig iakttagelse hunno egypterna långt i de olika vetenskaperna, och såväl judar som greker hemtade länge sin visdom från Egypten. Hos judarna uppfostrades sönerna till manliga sysselsättningar, döttrarna i hemmet af modern. Man lärde vidare dans, musik, sitt folks historia och Mose lag. Judarna insågo familjelifvets betydelse; de räddade monoteismens och sedlighetens ideal. Profetskolor funnos i Gibeon, Rama, Bethel, Jericho och Gilgal. Sedermera tillkom kaldeiskt och grekiskt inflytande. I de land, der ej presterskapet fanns såsom ett särskildt stånd, blef uppfostran verldslig. Perserna fostrade sina barn till sträng sedlighet, härdning och krigisk duglighet, men den svåra despotismen verkade hämmande på utvecklingen. -- I Grekland förädlades själslifvet, och den menskliga individualiteten blef högt utvecklad till frihet och formskönhet. Redan i äldsta tider var uppfostran föremål för hemmens eller statens omsorg. För män omfattade den redan i den heroiska tidsåldern dels musik (derunder inbegrepos urspr. diktkonst, sång och instrumentalmusik, sedermera äfven allt hvad man kände af vetenskap), dels gymnastik, hvilken senare utvecklades starkt efter inrättandet af festspelen. I Sparta, som var ett stort krigsläger med en regerande krigsadel, togos gossarna vid sju års ålder från föräldrarna och underkastades ända till det 30:de året en barbarisk, hänsynslös härdning genom svält, prygel, allahanda umbäranden och kaserntjenst. Sångens konst var ganska högt utvecklad, men tjenade endast till uppeldande af tapperheten. De abstrakta vetenskaperna odlades ej af spartanerna. Gossarna fingo dagligen närvara vid de gemensamma måltiderna, under djup vördnad åhörande de äldres tal. Flickorna fingo en uppfostran, som i det hela var likartad med gossarnas. Mera tilltalande än denna af Lykurgos ordnade uppfostran är den, som utvecklade sig hos athenarna. Hos dem rådde humanitetsprincipen, som tillstadde sjelfständigt spelrum för andra menskliga förhållanden än statsintresset. Uppfostran var der en privatsak. Gossen stod från sitt 6:te år under uppsigt af en »pedagog» (se d. o.), medan han i skolan lärde sig af »grammatisten» att läsa, skrifva och räkna, hvarjämte han (från sitt 13:de år) af »kitharisten» öfvades i strängaspel, sång, versbyggnad och rytmlära. Musiken afsåg att utveckla sinnet för välljud och rytm, så att personligheten präglades deraf, att stilla affekterna och begären, höja modet och väcka fosterlandskänslan. Gymnastik drefs under »pedotribens» ledning i palestran och gymnasiet samt innefattade springande och hoppning, diskus- och spjutkastning, brottning o. s. v. Dertill kommo simning och danskonst. Efter fyllda 16 år vidtogo ridning och vapenöfningar. Den vunna färdigheten uppvisades vid de nationella festerna. Vid 18 år blefvo ynglingarna efeber (myndiga), men höllos ännu i tukt och fingo tjenstgöra i två år såsom gränsvaktare. I etiskt afseende inplantades höfviskhet, sjelfbeherskning, sans och klokhet. Från peloponnesiska krigets tid meddelades en vetenskaplig undervisning i matematik, filosofi och retorik (statsmannakonst). Man besökte sofisters och retorers skolor ända in i mannaåldern. Sokrates framhöll vigten af sjelfutveckling. Platon ville göra uppfostran till en statsangelägenhet och afhandlade den opraktiskt, men gaf många fina vinkar. Vida öppnare blick för individualitetens berättigande visade Aristoteles. Grekernas ideal var en allsidig, harmonisk utveckling af kropp och själ. De sågo i den förra en uppenbarelse af den deri boende anden, i symmetri och harmoni en uppenbarelse af det gudomliga. Men en svår skuggsida hos den grekiska uppfostran var att den förbehölls ett fåtal och ej utsträcktes till halfborgare och slafvar (de lifegnes antal var många gånger större än de frie männens). Allt gröfre arbete var föraktadt. Flickorna stannade fullständigt under mödrarnas uppsigt och lärde sig i allmänhet föga annat än några qvinliga arbeten. -- Hos romarna uppfostrades ungdomen mera för praktiska mål, och humanitetsidealet togs ej till rättesnöre. Den unge romaren inlärdes i åkerbruk, handtverk, krigskonst, juridik och politik, men fick ej någon vetenskaplig och konstnärlig utdaning för dennas egen skull. Vida mindre vigt lades vid kroppens sköna utbildning, än fallet var hos grekerna. Men familjelifvet och qvinnokönet kommo mera till sin rätt; romarinnorna voro utmärkta mödrar, och äfven flickor gingo i skolorna. Sträng tukt, måttlighet samt inbördes pietet mellan äldre och yngre voro utmärkande för den republikanska tiden. I skolan lärdes bl. a. ett främmande språk, näml. grekiska. Mycken vigt lades vid förmågan att deklamera och tala väl. Gymnastik var endast en förberedande öfning till krigsduglighet. Vid 17 år intogs ynglingen i hären. Under republikens sista århundrade öppnades retorsskolor; men den nya bildningen blef ett tomt skenvetande, och hand i hand dermed gick sedernas tilltagande löshet. Quintilianus' stora retoriska verk innehåller en fullständig afhandling om uppfostran, i hvilken han inskärper många sanningar, som tillskrifvas en nyare tids bättre insigt, bl. a. att läraren skall studera barnens individuella anlag samt vara mild i tukt och straff. Om fattiga barns undervisning drogo kejsarna Trajanus och Antoninus Pius mycken omsorg. -- Hos germanerna förekom hufvudsakligen fysisk uppfostran. Nordborna särskildt utmärkte sig i flere slags gymnastisk idrott, som alstrade mannamod och en viss andlig friskhet.
Med kristendomens införande blir kärleken en lifsmakt i familjelifvet, och qvinnans betydelse höjes. En fullständig omhvälfning försiggår i uppfostran; stränga seder, sjelfförnekelse och undergifvenhet under Gud inskärpas. De, som skulle döpas, undervisades i kristna tron af kateketer. Under 4:de årh. blef det vanligt att barnen upptogos i klostren till inöfning i kristlig tukt, medan allmänbildningen fortfarande inhemtades vid de hedniska kejsareskolorna. Kateketskolan i Alexandria, den första kristna högskola, upprättades inemot år 200. Mönsteranstalter uppstodo i Alkuins klosterskola i Tours och hans Schola palatina i Karl den stores palats. Från Karl den store till Gregorius VII var det förnämligast benediktinklostrens skolor, som öfverförde antikens och kyrkofädernas bildning till de romanska och de germanska folken. Nämnda skolor voro på en gång universitet, prestseminarier, konstakademier, landtbruks- och handtverksskolor, elementarskolor och flickskolor. I bredd med hierarkiens tillväxt vardt uppfostran alltmera kyrklig i st. f. religiös, med kyrkans barbariska latin till språk, skolastiken till vetenskapligt rättesnöre, hårklyfvande och pluggande formalism till undervisningsmetod och asketisk tukt såsom hjelpmedel. Käppen blef nu, för sekler igenom, ett oumbärligt undervisningsredskap; svält och prygel användes t. o. m. mot underlärarna, och en antagonism grundlades mellan lärare och lärjungar jämte föreställningen att en rätt undervisning måste vara motbjudande i st. f. angenäm. När klostren börjat samla rikedomar, tröttnade munkarna på att undervisa och togo verldsliga vikarier, hvilket gaf uppslag till ett särskildt lärarestånd. Man inlärde »trivium» (se d. o.) och »quadrivium» såväl vid klosterskolorna som vid städernas katedral- och stiftsskolor, men det lägre folkets uppfostran försummades fullständigt. Ett nytt uppfostringsideal, som innebar en protest mot plågerisystemet, uppställdes af riddareväsendet. Dess ämnesvenners gymnastiska utbildning af kroppen kunde i sin art täfla med grekernas, och åt ungdomsåldern skänktes lifsglädje och ideel lyftning samt ett höfviskt skick (se Page och Riddare). Fröknarna uppfostrades under moderns ögon eller i klostret till fromhet, huslighet, qvinliga slöjder och boklig bildning. Sedan 1100-talet uppkommo universitet, som urspr. torde varit sammanslutningar af lärda män i vetenskapligt intresse, med frivilliga åhörare kring sig. Dessa anstalter blefvo snart mäktiga och aktade, ehuru studenterna mångenstädes förde ett vildt lif. Såsom klassisk bildnings bevarare under medeltiden stå araberna (kalifatet i Cordova), hvilka upprätta skolor, universitet och bibliotek öfver hela Spanien. De öfverförde till Vesterlandets folk hågen för naturvetenskap och filosofi. Borgareståndet, som vann betydenhet under medeltidens sista århundraden, gaf en praktisk riktning åt uppfostran, så att arbetet hedrades och den personliga dugligheten vardt måttstock för menniskovärdet. De borgerliga stadsskolorna (»skrifskolor») motarbetades dock af presterna. I Nederländerna verkade »Bröder och systrar af den goda viljan» ödmjukt och nitiskt för uppfostran. -- Den klassiska traditionen återupplifvas direkt af renaissancens humanism, som ur antikens literatur hemtar mera rent menskliga och frisinnade uppfostringsgrundsatser. Platon och Cicero blifva bildningens mönster; snart nog sätter man den formella stilsynpunkten främst. Erasmus förordar en gradvis meddelad och naturlig undervisning; han vill, att literaturen skall läras lekande med korta och få grammatiska regler, intresse väckas på allt sätt, hänsyn tagas till olika anlag samt flickors uppfostran vårdas lika sorgfälligt som gossars. -- Med den klassiska renaissancen följer en biblisk, med den humana frigörelsen en kristlig, reformationen. Det religiösa lifvets tyngdpunkt flyttas från kyrkan till personligheten, med bibeln och samvetet till norm, och uppfostran följer med. Luther verkar för borgareskolor och flickskolor, han »för in skolläraren i hyddan» samt skrifver på modersmålet sin katekes och bibelöfversättning. Melanchthon gör utkast till en skolplan, upprättar lärda skolor, författar läroböcker samt bereder plats åt grekiska, hebreiska och något naturvetenskap. Bugenhagen är en stor organisatör på det högre och lägre skolväsendets fält. Till motvigt uppträdde jesuiterna med sitt undervisningsväsende, hvars grunddrag voro obetingad lydnad, metodiska andaktsöfningar, uteslutande bruk af kyrkans språk, latinet (medan modersmålet försummades), minnets utveckling på bekostnad af förstånd och känsla, motarbetande af de naturliga (äfven familje-)känslorna, ömsesidig isolering jämte spioneri och angifvareskap bland lärjungarna samt ett systematiskt eggande af täflingslusten. Mera tilltalande sidor af jesuiternas system voro den pedagogiska hänsyn de togo till elevernas individualitet, mildhet i behandlingen, god hygien samt lämplig frihet till lek och kroppsöfningar (jfr Aquavivas »Ratio et institutio studiorum», 1599). Under den stelnade protestantiska ortodoxiens tidehvarf, särskildt 1600-talet, vardt skolan alltmer en tvångsarbetsanstalt, som verkade genom dressyr och straff. Menniskan hölls för ett i synden helt förtappadt väsende med blind lydnadspligt mot den utvärtes gifna auktoriteten; religionen blef ett skolastiskt förståndssystem, undervisningen en minnesexercis med formler, disputationsöfningar och invigning i tidehvarfvets vantro. Det var latinskolornas skede; »t. o. m. borgare och handtverkare begagnade latin». Emellertid ordnades skolväsendet planmässigt, och lärarna blefvo fast anställda. I Frankrike uppträdde P. de la Ramée (Petrus Ramus) mot Aristoteles' logik och det grammatiska reglementerandet, och på 1600-talet erbjöd jansenismen med sina berömda uppfostringsanstalter i Port Royal skådespelet af huru ett lands mest begåfvade män egnade sig åt undervisningens tjenst. Deras läroböcker voro ypperliga; metoden var naturenlig, och modersmålet nyttjades i st. f. latin. -- I Tyskland upptages folkundervisningen sedan 1600-talets slut af pietismen och bygges på lärarens personlighet jämte en mild handledning samt såsom grundstenar bibel, katekes och psalmbok. Man lade an på hjertats fromhet, en känslokristendom, men utdömde verldsliga nöjen och filosofi. A. H. Francke var ledaren; han grundlade på nytt folkskolan, upprättade seminarier, barnhus och fattighus samt införde realämnena i borgareoch latinskolan. Hos hans efterföljare urartade riktningen till idel andaktsöfningar och predikande, utmynnande i religiös formalism och skenhelighet. Författarna Rabelais, Montaigne, Bacon, Milton och Locke samt pedagogerna Ratich (Ratke) och Comenius förebådade de sundare idéer, som nådde sin tillämpning under senare delen af 1700-talet. Montaigne yrkade på att all kunskap skulle få tid att smältas, eleven sjelf få pröfva och döma, modersmålet brukas, latin och grekiska läras endast genom muntliga öfningar, tvång och brutalitet bannlysas samt härdande idrott idkas. Bacon gaf skolastiken dråpslag; han öppnade experimentets och erfarenhetens väg. Locke lade hufvudsaklig vigt vid den sedliga utbildningen och vid nyttiga läroämnen (historia, geografi, modersmålet, naturlära, metafysik, bokhålleri och brefskrifning). Barnets speciella anlag skulle enligt honom tillgodoses; det skulle lära lekande, med hjelp af åskådningsmaterial, latin och grekiska inhemtas i samtalsform, icke grammatiskt; kroppen borde utbildas medelst gymnastik och bad, handtverk (slöjd) idkas, den naturliga religionens grundsatser, men ej dogmer, inskärpas, beröm och tadel träda i st. f. belöning och straff. Locke saknade blick för sådana ideala, frigörande lifsmakter som poesi och konst. Ratich (se denne) ifrade i synnerhet för en naturenligare språkundervisning. Comenius (d. 1671), en sannskyldig mensklighetens välgörare, banade väg för natur och fri humanitet i det dåtida skollifvets trånghjertade, själlösa och barbariska system samt framlade en skatt af fruktbärande reformatoriska idéer på uppfostrans alla områden (se vidare Comenius). Det var dock snillet Rousseau förbehållet att i vida kretsar väcka ett lefvande intresse för sådana nydaningstankar, genom sin ryktbara bok »Émile ou de l'éducation» (om teorierna deri se Rousseau, sp. 1530). Nekas kan ej, att hans Émile är en »abstrakt» yngling, som lefver under delvis omöjliga förhållanden af isolering. Hans uppfostrare spelar försyn för honom på ett konstladt sätt, tänker för honom vid hvarje fjät samt ordnar omständigheterna, och Émiles utveckling är onödigtvis fördröjd med 4--5 år. Icke utanför, utan midt i samhället skola barnen uppfostras. Men Rousseaus förtjenst är att han, i motsats till det dittills rådande tvångssystemet, velat principielt fota uppfostran på sådant, som kan utgöra lifsvärde för barnet. Dessutom lemnade han en rikedom af fruktbara upplysningar och vinkar för föräldrar och lärare. På Rousseaus vältaliga skrift grundar sig en i pedagogiken uppträdande nitälskan för en från kyrkans öfvervälde frigjord uppfostran af det rent menskliga. Så får den från renaissance-tiden qvarlefvande klassisk-formella bildningen en motståndare i filantropismen (Basedow, Salzmann). Denna riktning ville utdana de unge till duglighet i det praktiska lifvet, till menniskor och medborgare. Man lade vigt vid reala, »nyttiga» ämnen jämte moderna språk, en lätt och lekande tillegnelse, åskådlighet, gymnastisk utbildning och bannlysning af straff (i synnerhet kroppsstraff). Till norm togs Campes »Robinson». Fantasien fick dervid ingen näring; det blef en ensidig och brådmogen förståndsutveckling. Filantropismen har emellertid förtjensten af de första blind- och döfstuminstitutens inrättande. I Tyskland uppstodo öfverallt normal-, trivial-, borgare-, real- och fackskolor, flickskolor o. s. v., men rörelsen afsåg egentligen de högre klasserna. Med Ernesti, Heyne m. fl. framträdde en föryngrad humanism, som ville utbilda i högre, andlig riktning och uppställde idealen det sanna, det goda och det sköna, hvilka skulle nås förnämligast genom klassiska (i synnerhet grekiska) språkstudier. Folkundervisningen göres till en europeisk angelägenhet genom en väckande och kärleksrik personlighet, schweizaren Pestalozzi (1746--1827), »småskolebildningens fader». Han yrkar, att barnet skall utvecklas allsidigt och harmoniskt, äfven till sitt känslolif, samt från tidigaste år vänjas att utöfva det inlärda och nyttja det till sjelfständiga framsteg. Stor betydelse tillmäter han åskådningsmetoden och den första undervisningen (se vidare Pestalozzi). Samtidigt infördes i England af Lancaster och af Bell vexelundervisningen, den systematiskt i grader delade inbördes undervisningen eleverna emellan, hvilken metod för en tid upptogs i nord-europeiska folkskolor. Den duger endast för undervisning i de första elementen och blir lätt mekanisk, hvarjämte den har den bristen att utesluta lärarens personliga inverkan. Jacotots undervisningsmetod (1818) bygger på åskådningen och går analytiskt från det hela till delarna. Han utgick från den förutsättningen att alla lärjungar äro jämlika i intelligens, men skilja sig genom olika mått af vilja, och hans teori är ett uttryck af det franska undervisningsväsendets demokratiska riktning. Fröbel har med sina barnträdgårdar (se d. o.) fört Pestalozzis tankar öfver på ett nytt område: sysselsättande af den tidiga barndomens verksamhetsdrift. Starka intryck från Pestalozzi tog äfven den liflige och frisinnade Diesterweg, en utmärkt folkskolepedagog. Rob. Raikes (d. 1811) grundlade i England söndagsskolorna (se d. o.). Hos Th. Arnold (se denne) framstår det engelska skolväsendet i förklarad gestalt. Horace Mann har, stödd på Pestalozzi, i grund reformerat undervisningsväsendet i Förenta staterna och skapat den högt stående folkskolan derstädes. De skandinaviska landen ega numera i folkhögskolor (se d. o.) och arbetareinstitut fria anstalter för de lägre klassernas höjande i medborgareanda och bildande kunskaper. Det senaste årtiondet har sett slöjden införas såsom ett vigtigt uppfostringsmedel i de flesta lands lägre skolor, och början har gjorts till att bibringa folkskolans qvinliga lärjungar kunnighet i hushållssysslor.
Inemot början af 1800-talet väcktes hos filosoferna ett lefvande intresse för uppfostringsfrågan, till följd deraf att problemen om sedlighetens grund och uppgift ställdes i förgrunden. Kant bidrog till att gifva pedagogiken en psykologisk och moralisk grundval. J. G. Fichte ifrade kraftigt för en nationel uppfostran, med aflägsnande af ståndsskilnaderna. Skalden Jean Paul lemnade i »Levana» en snillrik uppfostringslära. Schleiermacher framhöll bl. a. det maktpåliggande i aktning för barnets individualitet. Herbart och Beneke, påverkade af Pestalozzi, egnade goda utredningar åt uppfostringsfrågan. På senare tiden hafva Herbert Spencers teorier för en naturenlig uppfostran uppmärksammats mycket, särskildt för den beherskande ställning han inrymmer åt naturvetenskaper och helsolära. Jfr S. Heegaard: »Om opdragelse» (2:dra uppl., 1882--83), på hvilket arbete denna framställning i väsentliga delar stöder sig, K. Schmidt: »Geschichte der pädagogik» (4:de uppl. i 4 bd, 1883), och K. A. Schmid: »Encyclopädie des erziehungs- und unterrichtswesens» (11 bd, 1858--77: 2:dra uppl. 1876 o. f.).