Rudbeck, Erik, finsk sagosamlare, f. 1833 i Idensalmi socken, d. 1867 såsom gymnasieadjunkt i Kuopio, samlade och utgaf de finska folksagorna (4 häften 1852--66), affattade sådana de utgått ur folkets mun, dock så, att språket är befriadt från dialektegenheter. Äfven andra folks sagor studerade R., hvarför han vid hvarje af honom utgifven finsk saga kunde angifva liknande hos andra, äfven långt aflägsna folk. En frukt af dessa jämförelser är äfven en artikel i »Literaturblad för allmän medborgerlig bildning» 1854 med titeln »Försök att utreda folkäfventyrets egendomliga karakter». Den folkliga, poetiska stil, som R. tillegnat sig ur folksagorna, återfinnes i hans andra arbeten, bland hvilka särskildt märkas flere skrifter för barn. Såsom författare nyttjade han psevdonymen Eero Salmelainen. O. G.
1. Rudbeckius, Johannes Johannis, biskop, en af den svenska kyrkans mest lysande styresmän, född d. 3 April 1581 i Ormesta, Almby socken, nära Örebro, var son af stadsskrifvåren i Örebro Johan Pedersson Rudbeck (född å godset Rudbeck i Holstein), som inflyttat till Sverige. Efter att hafva studerat i Örebro och Strengnäs skolor samt sedan 1598 vid Upsala och 1601 vid Wittenbergs universitet promoverades han vid det sistnämnda till filos. magister 1603. Året derefter utnämndes han till professor i matematik vid Upsala universitet. 1607 begaf han sig å nyo till Tyskland för idkande af teologiska studier och erhöll vid sin återkomst, 1609, den hebreiska professuren i Upsala, hvilken beställning han dock 1611 utbytte mot professuren i teologi. Vid sidan af sin offentliga verksamhet såsom akademisk lärare egnade han sig med outtröttlig ifver åt den studerande ungdomens enskilda undervisning. Så t. ex. inrättade han en enskild skola för meddelande af de förberedande insigter, som voro nödvändiga för ett rätt tillgodogörande af de akademiska föreläsningarna. Till följd af de förargelseväckande stridigheter, hvilka uppkommo emellan R. och Johan Messenius (se denne, sp. 1430), kallades R. 1613 af Gustaf II Adolf från Upsala och utnämndes till konungens hofpredikant och biktfader. I dessa egenskaper var han 1614--16 konungen följaktig under fälttågen i Ryssland och Östersjöprovinserna samt utöfvade på honom ett mycket stort inflytande. Han åtnjöt äfven konungens synnerliga förtroende. På konungens uppdrag utarbetade han i förening först med Johannes Bothvidi, sedan med Johannes Lenseus en reviderad upplaga af den svenska bibeln, som utkom 1618 (den s. k. Gustaf II Adolfs bibel). Vid kröningen 1617 var R. en af de fyra, som hugnades med teol. doktorsvärdigheten. 1619 kallades han till biskop i Vesterås. I detta ämbete verkade han med sällspord kraft och välsignelse till både stiftets och stadens fromma. Sålunda grundade han år 1623 Vesterås gymnasium, det första i Sverige, och försåg detsamma med framstående och skickliga lärare samt gjorde det till en bildningsanstalt, som täflade med universiteten. Han inrättade äfven ett rikhaltigt gymnasiebibliotek samt en botanisk trädgård, som ännu uppehälles. Boktryckeri och bokhandel kommo äfven till stånd genom hans försorg. Den mycket förfallna domkyrkan blef ock på hans föranstaltande med betydlig kostnad iordningställd och försedd med ny inredning. Äfven hospitalsväsendet och fattigvården försattes af honom i ett utmärkt skick, hvarjämte han lät inköpa en gård i Vesterås till ett hem för fattiga prestenkor och skapade flere andra välgörenhetsinrättningar. För prestbildningen inom stiftet sörjde R. genom inrättande af ett prestseminarium i Vesterås samt genom täta visitationer och prestmöten. Han utgaf äfven en kyrkoordning till efterrättelse inom stiftet. Ännu brukliga kyrkoböcker, inventarieförteckningar m. m. härleda sig äfven från honom. Utom sitt stift fick R. en stor uppgift, då han d. 27 April 1627 förordnades att inspektera den est-liv-ingermanländska kyrkan, och han förrättade denna inspektion så, att den blef en betydelsefull tilldragelse i Östersjöprovinsernas kyrkohistoria (jfr T. Christiani: »Bischof Dr J. R. und die erste estländische provinzialsynode» i »Baltische monatsschrift», bd 34, 1887). -- Vid alla sina större reorganisationsförslag understöddes R. på det kraftigaste af Gustaf II Adolf, som viste att rätt uppskatta hans ovanliga duglighet. Men under drottning Kristinas förmyndarestyrelse inträdde ett mindre godt förhållande mellan honom och regeringen. Missnöjd med regeringsärendenas skötsel och särskildt med det vid riksdagen 1636 å nyo framlagda förslaget till ett s. k. Consistorium generale, uttalade han vid flere tillfällen på ett oförsigtigt sätt sitt klander samt utgaf äfven af trycket en för regeringen misshaglig bok om presterskapets privilegier (Privilegia quaeddam doctorum etc., 1636), hvarför han vid nyss nämnda riksdag ställdes till ansvar och äfven måste göra ett slags afbön. Hans enskilda lif var stämpladt af en djup och allvarlig gudsfruktan, hvilken han i synnerhet lade i dagen under de senare åren af sin lefnad, då sjuklighet och svåra plågor nödgade honom att för det mesta intaga sängen. Derunder sysselsatte han sig nästan ständigt med den heliga skrifts läsning. Han dog i Vesterås d. 8 Aug. 1646. Utom ofvannämnda arbete utgaf R. en mängd akademiska och prestmötesdisputationer, tal och predikningar, en lärobok i logik (Logica, 1625) m. m. .Svenska akademien lät 1832 prägla en minnespenning öfver R. Jfr Franzén: »Minne af Joh. Rudbeckius» (i Sv. akadis handl., del. 50), och Th. Norlin: »Johannes Rudbeckius, biskop i Vesterås» (1860). -- Bland R:s 11 barn märkas biskoparna Nicolaus och Petrus R., superintendenten Johannes R. och den månglärde Olof Rudbeck. Från R. leda de adliga ätterna Rudbeck, von Rudbeck och Rudebeck sina anor. -- R:s äldre broder, Petrus Johannis R., f. i Almby 1578, var 1609--13 eloquentiae professor i Upsala, 1613--20 prost och kyrkoherde i Umeå, 1625--27 teol. lektor i Vesterås och slutligen prost i Köping, der han afled d. 26 Aug. 1629. Han började 1620 utgifva en svensk psalmbok (Enchiridion), som flere gånger omtrycktes. Vidare utgaf han bl. a. Insignis adolescentia (1624), innehållande en liten samling moraliska dikter, bland dem en, som allegoriskt behandlar sagan om Herkules, och som måhända gaf Stiernhielm den första väckelsen till dennes lärodikt öfver samma ämne. J. H. B.
2. Rudbeckius, Nicolaus Johannis, biskop, den föregåendes son, föddes i Vesterås d. 5 Jan. 1622. Efter slutade studier i Vesterås och Upsala samt vid utländska högskolor blef han 1643 e. o. eloquentiae lektor vid Vesterås gymnasium och på samma gång konsistorienotarie vid Vesterås domkapitel. Sedan han äfven någon tid tjenstgjort såsom teol. lektor, befordrades han 1658 till prost och kyrkoherde i Hedemora, hvilken befattning han 1662 utbytte mot pastorsbeställningen i Stora Tuna. Derefter utnämndes han 1666 till pastor primarius i Stockholm samt blef 1667 teol. doktor. 1670 blef han biskop i Vesterås efter sin svärfader Laurelius. Såsom biskop mottogs han med stora förhoppningar af stiftets presterskap samt lade äfven i dagen både vilja och förmåga att motsvara dem. Till följd af sin redan förut försvagade helsa kunde han dock ej med den kraft, som han önskade, fullgöra sina biskopliga pligter. Han dog i Vesterås d. 2 Sept. 1676. En mängd af R:s predikningar befordrades till trycket. J. H. B.
3. Rudbeckius, Johannes Johannis, superintendent, den föregåendes broder, född i Vesterås d. 3 Mars 1623, studerade i Vesterås och Upsala samt vid flere utländska universitet, hvarefter han 1652 utnämndes till e. o. teol. professor i Upsala, der han 1654 blef ord. teol. professor. År 1655 befordrades han till öfverfältpredikant vid armén i Livland samt utnämndes till superintendent i Narva 1658, men måste kort derefter fly undan till Sverige, der han 1663 erhöll Falu pastorat. Han utnämndes till teol. doktor 1667, men fick ej deltaga i promotionen, enär han dessförinnan dog, d. 22 Maj 1667.
4. Rudbeckius, Petrus Johannis, biskop, den föregåendes broder, född i Vesterås d. 19 Juni 1625, studerade 1640--45 i Upsala och sedermera vid flere utländska universitet humanistiska och teologiska ämnen. År 1652 blef han teol. adjunkt vid Upsala universitet samt 1654 e. o. teol. professor derstädes. Han utnämndes till ord. teol. professor 1663, teol. doktor 1667 samt domprost och förste teol. professor 1674. År 1692 utnämndes han till biskop i Skara och dog å Brunsbo vid Skara d. 3 Nov. 1701. -- R. stod långt efter sin store fader i fråga om både hufvud och hjerta. Såsom biskop gjorde han sig dessutom skyldig till den skamligaste simoni, i det han rent af sålde pastorat åt den mestbjudande. -- R:s son, häradshöfdingen Karl R., adlades 1692 med namnet von Rudbeck. J. H. B.
5. Rudbeckius, Olavus. Se Rudbeck 1 o. 2.