Runius

Runius, Johan, skald, föddes i Larf, Vestergötland, d. 1 Juni 1679 och blef 1700 student i Upsala, der han lär hafva läst mycket, förmodligen mest vitterhet, men äfven deltagit i glada lag och varit hvad man den tiden kallade en »lustig broder». 1708 blef han handsekreterare hos generalguvernören grefve Strömberg och tillika lärare för hans son. I dessa befattningar fortfor han att verka till sin död, d. 1 Juni 1713. -- Hos sin samtid och ännu långt senare åtnjöt R. ett anseende som skald, i hvilket få af Sveriges äldre författare kunnat täfla med honom. Hans många bröllops- och grafskrifter (t. ex. grafskriften »Ämbets- och ähretrappa», 1713), hans glada visor och infall lästes länge med förtjusning, sedan de 1714--15 utkommit samlade under titel Dudaim (del l, »Andelige blommor»; del 2, »Werldzlige lillior»; ny uppl., med tillägg af en 3:dje del, Sinnekryddor, 1733). Frese, Broms och andra samtida prisade honom; fru Nordenflycht qvad hans lof, Dalin imiterade honom någon gång, och sjelfve Bellman hade påtagligen studerat hans sprittande rimsniderier. Först Sahlstedt uttalade 1753 sina tvifvel om dessas höga värde, och senare literaturhistoriker hafva merendels slutit sig till honom. Någon skald af högre ordning är R. i alla händelser icke, men en qvick och gladlynt sångare, som med förvånande lätthet leker med ord och tankar, meter och rim. Öfver allt hvad han diktat, ända till den obetydligaste bröllopsskrift, hvilar en viss sorglös godmodighet, en älskvärd vårdslöshet, som stämmer läsaren till hans fördel. Och i en och annan småvers, en och annan visa, röjer sig en epikureisk förnöjsamhet, en glädtig lifsåskådning, en »treflighet», som erinrar om t. ex. Sehlstedt och någon gång t. o. m. om Bellman, således äro af rent svensk art. Att R. ej sällan skattar åt sin tids smak för krystade anspelningar och sökta qvickheter är mindre underligt i betraktande af den hast, i hvilken flertalet af hans tillfällighetsstycken tillkommit. Detta förklarar äfven de språkfel och andra vårdslösheter, hvilka tidt och ofta stöta läsaren. I poemet Nimrods skäckta. Til Götheborgs beröm sökte han emellertid införa en hexameter, som närmare än hans föregångares slöt sig till den latinska versbyggnadens grundsatser, och han gaf dermed uppslag åt kommande reformatorer i samma riktning (t. ex. Nicander och Palmfelt). Äfven som prosaist uppträdde han, med en tolkning från franskan af en af de Préchacs noveller, Den durchleuchtige genuesiskan (öfvers. 1709; tr. först på 1720-talet). I folksägner bevarades länge många af R:s qvicka infall och lustiga improvisationer, liksom minnet af hans bacchanaliska lefnad och idrotter. Flere af de anekdoter, som i senare tider tillskrifvits Bellman, berättades under 1700-talet om R. och äro delvis kanske ännu äldre än båda. -- R:s dikter finnas i Hansellis samling, del 14 (1870). Jfr E. Wrangel: »Det carolinska tidehvarfvets komiska diktning» (1888). -rn.