Runstaf, primstaf eller årsstaf kallas en företrädesvis under medeltiden i Skandinavien använd beständig kalender (se d. o. 2), der runor tjenade såsom kalendariska tecken. Namnet beror derpå att runorna oftast voro inristade på stafvar, kaflar eller käppar; emellertid förekommo de äfven på träskifvor (inrymda antingen på en enda sådan eller på flere sammanbundna), vidare på askar, husgeråd, yxskaft o. s. v., mera sällan på pergamentsblad. -- Runstafven innehöll vanligen tre rader eller afdelningar. Den första raden upptogs af de sju första runorna: i oförändrad ordning upprepade så många gånger som året innehåller veckor (d. v. s. 52) samt till slut den första runan, [runa]. Dessa 365 runor voro dessutom afdelade i 12 grupper, i ordning innehållande lika många runor som de olika månaderna, så att den första gruppen omfattade 31 runor, den andra 28. o. s. v. På detta sätt erhöll på runstafven hvar och en af årets 365 dagar sitt tecken (för skottår representerades d. 24 Febr. icke af något sådant), och med tillhjelp deraf kunde man omedelbart för ett visst år bestämma på hvilken veckodag ett visst datum inföll, så snart man kände datum för årets första söndag eller i allmänhet veckodagen för något datum under året. År 1449 inföll t. ex. den första söndagen d. 5 Jan., hvilken å runstafven var betecknad med [runa]. Då nu på grund af ofvan beskrifna anordning hvar sjunde dag, räknadt från d. 5 Jan., egde tecknet [runa], voro således genom runstafven data för årets alla söndagar kända, och deraf kunde sedan utan svårighet veckodagen för hvarje annat datum finnas. Exempelvis angaf runstafven, att d. 27 Jan. var en måndag, enär den 26:te dagen i denna månåd hade tecknet [runa] och således var en söndag. Vid skottår hade söndagarna olika tecken före och efter d. 24 Febr., så att om tecknet intill detta datum var [runa], blef det för den återstående delen af året [runa]. -- Den andra raden i runstafven innehöll de sexton vanliga runorna och dessutom runtecknen [runa] [runa] [runa]. Dessa, af hvilka hvar och en kallades prim eller primstaf, stodo dock ej i sin naturliga ordning, ej häller voro de tillordnade hvart och ett af årets 365 datum-tecken. De användes nämligen såsom gyllental (se d. o.), motsvarade således i ordning talen 1, 2, .... 19, och voro på det för gyllentalen i den kristna kalendern bestämda sättet tillordnade de dagar, då nytändning inträffade. Så stod t. ex. tecknet [runa] vid den första och sista Jan. för att angifva, att nytändning dessa dagar inträffade för de år, hvilkas gyllental var 3. Med tillhjelp af dessa tecken kunde således påskfullmånen och derefter påskdagen bestämmas för hvarje år, då söndagsbokstafven och gyllentalet voro gifna. För att göra en beräkning af sistnämnda tal öfverflödig anordnades en särskild påsktafla för 532 år (1140--1671) med ofvan nämnda tecken såsom gyllental. Sådana påsktaflor citeras stundom å runstenar (t. ex. en i Hemse å Gotland). -- Den tredje raden innehöll en följd af sinnebilder, utmärkande kyrkofester, helgondagar, landtmannaförrättningar, årstidernas början o. s. v. och tillordnade datum-tecknen för de dagar, hvilkas särskilda egenskaper de voro afsedda att utmärka. -- Från den nu beskrifna anordningen af runstafven förekommo ej sällan större eller mindre afvikelser, särskildt derigenom att gyllentalsraden saknades eller dess runor blifvit ersatta med andra tecken. Helt och hållet enstaka torde stå en i Lappland 1866 anträffad runstaf med endast 364 datumtecken.
Angående runstafvens uppkomst hafva olika åsigter sökt göra sig gällande. Å ena sidan har man framhållit, att runstafven dels i allt väsentligt öfverensstämmer med den kristna julianska kalendern, dels begagnar det yngre run-alfabetet, samt häraf dragit den slutsatsen att runstafven först efter kristendomens införande uppkommit och då naturligtvis blifvit anordnad i enlighet med den kristna kalendern. Häremot har man å andra sidan anmärkt, dels att någon med runstafven öfverensstämmande kalender icke genom kristendomens införande blifvit spridd bland andra folkstammar än den skandinaviska, dels att den kristna kyrkans målsmän icke varit i stånd att ens hos presterna inplanta grunderna för den kristna kalendern och således ännu mindre kunnat hos allmogen sprida kännedomen derom, såvida icke i Skandinavien redan under den hedniska tiden vana vid kalendariska beräkningar förefunnits. För att förklara samtliga de anförda sakförhållandena torde man alltså böra antaga, att redan under den hedniska tiden en kalender i Skandinavien varit använd, der hvarje dag utmärktes genom ett streck och dessutom vissa bemärkelsedagar genom särskilda tecken, samt att efter kristendomens införande runstafven uppstått genom komplettering af denna kalender. -- Runstafven var i allmänt bruk ännu under 16:de århundradet. Från slutet af 1500-talet erhöll den en svår medtäflare i de årliga almanackerna, och genom de ändringar i den svenska kalendern, som vidtogos 1700, 1740 och 1753, blef dess användning alltmer försvårad. Visserligen försökte flere patriotiskt sinnade män att genom tryckta anvisningar rörande runstafvens bruk och genom runornas ersättande med latinska bokstäfver verka för dess allmännare användning, men utan någon större och varaktig framgång. Numera torde färdigheten att använda runstafven bland allmogen vara ytterst sällsynt. -- Rörande runstafven finnes en ganska rik literatur. I tryck torde den äldsta beskrifningen deröfver vara den af Olaus Magni i »Historia de gentibus septentrionalibus» (1555; kap. 34 i första boken) gifna; sedermera behandlades ämnet utförligare af Worm i »Fasti danici» (1643). I vårt århundrade har Liljegren i sin »Runlära» (1832) egnat särskild uppmärksamhet åt runstafven och dess historia. Bland andra nyare arbeten deröfver må särskildt nämnas en monografi på ryska af Sreznevskij (1874), der flere olika typer för runstafven afbildas och beskrifvas. G. E.