Ruts bok, den minsta af Gamla testamentets historiska böcker, betraktades af den judiska traditionen såsom ett bihang till Domareboken och fick derför i den grekiska kanon sin plats närmast efter denna bok. Den innehåller en i sin naiva enkelhet älsklig berättelse om huru en ung moabitisk qvinna, Rut, genom gudomlig skickelse blef den davidiska konungaättens stammoder. En betlehemit, Elimelek, hade jämte sin hustru, Noomi, och sina båda söner under en hungersnöd utvandrat till moabitiska landet. De båda sönerna blefvo gifta med hvar sin moabitiska. Efter mannens och sönernas död ville Noomi återvända hem till sitt fädernesland för att dö der. Den ena sonhustrun, Rut, som var mycket fäst vid sin svärmoder, var besluten att följa henne. En rik slägting till Noomi, Boas, fattar behag till den unga moabitiskan och äktar henne. Genom detta giftermål blir Rut farmoder till Isai, konung Davids fader. Det är härigenom boken har sitt förnämsta intresse. Dess källa är helt säkert en tradition ända från den tid, Domaretiden, då händelsen tilldragit sig. Men i sitt nuvarande skick är Ruts bok säkerligen af betydligt yngre datum, måhända författad ej förr än efter exilen. J. P.
1. Rutström, Andreas Karl, prest, född d. 30 Nov. 1721 i Luleå Gammelstad, prestvigdes 1745 och fick anställning som komministersadjunkt vid Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Redan i början af sin presterliga bana gjorde han sig bemärkt genom sina i herrnhutisk anda hållna predikningar. Länge dröjde det ej häller, innan han gång efter annan för dessa sina predikningar ställdes till ansvar inför Stockholms konsistorium. På grund af sina politiska förtjenster till hattpartiets gagn vann han emellertid rätt snart ordinarie befordran först till bataljonspredikant och derefter till kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm (1757). Den mot honom började religionsprocessen fortgick emellertid. Hans förnämsta motståndare voro de bekante framstående presterna A. Pettersson och E. Tollstadius samt P. Murbeck. R. var dock ingen slafvisk förkunnare af Zinzendorfs lära. Han hade en alltför manlig och sjelfständig karakter för att uppgifva sin egen personlighet och blindvis trampa i de herrnhutiska spåren. Hvarken i hans predikningar eller i hans andliga sånger igenfinner man den hyperevangeliska förvillelse, som utgör grundtonen i Zinzendorfs lära. Men det kan ej häller å andra sidan förnekas, att han i mycket gaf sina motståndare vapen i händerna. Den mot honom anhängiggjorda religionsprocessen drogs slutligen inför Hofrätten samt t. o. m. inför konungen, af hvilken den anklagade dock fick en mycket lindrig dom. Ännu bättre gick det honom inför ständerna under den tid hattpartiet der utgjorde det herskande partiet. Dessa frikände honom i allo samt gåfvo honom full upprättelse. Men när R:s motståndare, mösspartiet, å nyo började vinna inflytande, upptogs den på regeringens befallning nedlagda processen å nyo, 1762. Först tre år derefter afdömdes målet. Hofrättens afsättningsdom öfver R. ansågs emellertid icke tillfyllestgörande af den mössvänliga regeringen, som skärpte domen till landsförvisning. Under sin landsflykt vistades han mest i Danmark och Tyskland. Sedan hattpartiet åter började komma till väldet, återvände R. 1769 till Sverige. Han återfick äfven sina medborgerliga rättigheter, dock ej sin kyrkoherdetjenst. De gamla uppträdena började emellertid snart å nyo. Häktad 1772 inom sjelfva slottsmurarna, insattes han i fängelse och afled af vattsot i Okt. 1772, dagen innan han skulle mottaga konungens benådningsdom. -- R. var en mångsidigt bildad man och dertill ganska framstående både som predikant och psalmdiktare. Hvad som mest torde kunna läggas honom till last är hans onödiga och hänsynslösa inblandning i den tidens politiska stridigheter, hvarigenom han ock i icke ringa mån sjelf bidrog till framkallandet af den förföljelse, som slutligen förjagade honom ej blott från predikstolen utan äfven från fäderneslandet. Efter hans död utgåfvos de predikningar och satser, för hvilka han blef anklagad, afsatt och landsförvisad (3:dje uppl. 1875). Hans bekanta sångsamling, Zions sånger, utgafs första gången i Köpenhamn 1778 (många uppl., senast 1877). J. H. B.
2. Rutström, Karl Birger, naturforskare, vitterlekare, den föregåendes son, född i Stockholm d. 22 Nov. 1758, student i Upsala 1772, företog 1782 i sällskap med flere naturforskare en resa i Lappland och blef 1785 filos. magister. Han tog informatorsplats i Småland, men återvände snart, reste 1788 å nyo till Lappland samt vann 1789 och 1790 högsta prisen i Vitt., hist. och ant. akad. för förslag till inskrifter och sinnebilder. 1791--93 besökte han Danmark, Tyskland och Holland, der han i Harderwijk blef med. doktor, samt England. Han utnämndes 1794 till botanices demonstrator och adjunkt i medicin i Åbo, men lemnade 1796 denna syssla för att blifva vice sekreterare i Patriotiska sällskapet samt kallades 1799 till dess ordinarie sekreterare. 1808 blef han medlem af Svenska läkaresällskapet, 1809 af Vetenskapsakademien, 1810 af Vitterhets- och 1812 af Svenska akademien. S. å. kallades han till ledamot och sekreterare i Landtbruksakademien, hvilken plats han 1820 utbytte mot sekreteraresysslan i Vitt. hist. o. ant. akademien, då han tillika blef riksantiqvarie och garde des médailles. 1814 hade han erhållit titel af medicinalråd. Han afled i Stockholm d. 13 April 1826. -- R:s anseende som lärd och vitter grundade sig snarare på hans personlighet, som skildras såsom originel och kraftfull, än på hans utgifna skrifter. Dessa utgöras blott af några akademiska afhandlingar tal och prisskrifter af föga omfång. Hans öfversättning af Fabeln om Phaëton, ur Ovidius, införd i Svenska akademiens handlingar, 3:dje del. (1807), är hans förnämsta poetiska arbete; det gaf akademien anledning att tilldela honom Lundbladska priset (1804). Eljest strödde han då och då kring sig tillfällighetsdikter samt författade anonymt en och annan recension, utmärkt af qvickhet och skärpa. De återfinnas mest i »Stockholms-Posten». R. tillhörde under sina senare år fru Lenngrens intimare umgängeskrets. --rn.