Rydberg, Abraham Viktor, skald, kulturhistoriker, religionsfilosof, föddes i Jönköping d. 18 Dec. 1828. I Sept. 1845 inskrefs R. på Vexiö gymnasium, der han stannade till våren 1847, då ekonomiska svårigheter nödgade honom att taga informatorstjenst samt att för öfrigt söka lifnära sig genom bidrag till »Jönköpingsbladet», utgifvet af Joh. Sandvall, och senare till den af densamme öfvertagna »Göteborgs handels- och sjöfartstidning». I dessa blad sågo hans första noveller dagen. 1851 blef R. student i Lund och var der medlem af ett vittert gille, »Sjustjernan», för hvilket han författade bl. a. ett skämt med den hegelska terminologien: »Den filosofiska trösten», som upptagits i P. G. Ahnfelts »Studentminnen», ehuru med en för författaren främmande hänsyftning. Efter tvänne terminers vistelse vid universitetet måste han åter syssla med information samt idkade derjämte matematiska studier i afsigt att blifva civilingeniör. Ett manuskript -- ett romanfragment med ämne från Spanien »af en student, som hette Rydberg» -- råkade emellertid falla i händerna på den nye redaktören af »Göteborgs handels- och sjöfartstidning», S. A. Hedlund. Denne skyndade då att fästa den lefvande förmågan vid sin tidning, och från 1855 var R. bosatt i Göteborg såsom medarbetare i nämnda blad. Hans bidrag till tidningen omfattade en mängd olika ämnen: politiska artiklar (deribland under många år utrikesafdelningen samt de 1859 i broschyrform utgifna ledande uppsatserna Huru kan Sverige bevara sin sjelfständighet?), kritiker, skönliterära, kulturhistoriska och religionsfilosofiska uppsatser, reseskildringar m. m. I följetongsafdelningen trycktes 1856 hans De vandrande djeknarne (under signat. Agricola). en bondehistoria, tillkommen samma år som Björnstjerne Björnsons första bynovell, 1857 Fribytaren på Östersjön, en fängslande, djerft anlagd roman med ämne från hexförföljelsens dagar, full af färgrika episoder och lemnande rika inblickar i tidens kulturlif, på samma gång författaren äfven talar frihetens och upplysningens ord till det lefvande slägtet, samt 1859 Den siste athenaren, R:s mest framstående prosadikt, en gripande, formskön skildring från den döende antikens och de stridande kristna sekternas dagar, en skildring, fylld af varm kärlek till tankefrihet och fördragsamhet, buren af sympati för den »helleniskt vesterländska verldsåskådningens», utvecklingens, upplysningens sak, med blicken riktad mot det tillkommande gudsrike, för hvilket civilisationen skulle rödja rent, tillika utmejslad i en form af sällsynt skönhet och befryndad med den antik, hvars ädla representanter äro romanens hjelte, den nyplatonske tänkaren Krysanteus, och hans väna dotter Hermione. Boken betecknas af dess författare sjelf som en tendensroman, »ett spjut utslungadt mot de fiendtliga lederna i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda». (»Fribytaren på Östersjön» utkom i bokform 1857; 3:dje uppl. 1877. »Den siste athenaren», 2 delar, utgafs 1859; 4:de uppl. 1880. Båda äro, liksom R:s flesta skrifter, öfversatta till flere språk.) Från 1850-talet förskrifver sig ock novellen Singoalla (3:dje uppl. 1876), en romantisk ungdomsfantasi om en ung zigenerska från digerdödens dagar, hvari den »hemliga kraften», magnetismen, spelar med, och i hvilken rättroende katoliker och hedniska tattare röra sig om hvarandra. R:s romaner blefvo icke genast mottagna med den beundran, som sedermera kommit dem till del. »Den siste athenarens» stora konstnärliga värde beaktades dock genast af kännare.
Under 1860-talet riktade R. sin uppmärksamhet åt religionshistoriska forskningar och deltog i den nyrationalistiska rörelsen. Efter en anmälan af Ignells »Menskliga utvecklingens historia» trädde han i beröring med dess författare och kastade sig kort derefter (1862) in i den strid, som väckts med anledning af lektor N. V. Ljungbergs föredrag om Kristi gudom. Meningen var, att R. blott skulle skrifva ett par ark derom, men skriften utväxte till den bekanta boken Bibelns lära om Kristus (1862; 4:de uppl. 1880), under årens lopp tillökt med »Genmäle till Wäktaren», »Om menniskans föruttillvaro» och »Genmäle till biskop Beckman» samt »Till läran om de yttersta tingen». I C. S. Warburgs »Svensk månadsskrift» offentliggjorde han 1864 tvänne religionshistoriska arbeten : Jehovahtjensten hos hebreerna före babyloniska fångenskapen (särsk. utg. 1869) och Medeltidens magi (särsk. utg. 1865), den senare tillika en kulturhistorisk skrift af stort intresse och mästerlig form. År 1873 utgaf han en skarpsinnig skrift om Urpatriarkernas slägttafla i Genesis och tideräkningen hos de sjutio uttolkare. I uppsatsen Om kyrka och presterskap (i »Framtiden», 1868) hade han uppdragit grundteckningen till en folkkyrka i motsats till prestkyrkan, och på detta program valdes han af Göteborgs stifts norra valkrets till lekmannaombud vid det första kyrkomötet (1868), ett val, som på sin tid i vissa läger väckte stor bestörtning och öfverklagades på grund af hans irrlärighet. R:s hållning på kyrkomötet var dock mycket moderat. Han väckte bl. a. motion om borttagande ur presteden af löftet på de symboliska böckerna. Åren 1870--72 var R. representant i riksdagens Andra kammare för Göteborgs stad och slöt sig i hufvudsak till landtmannapartiet. Han var medlem af försvarsutskottet vid urtima riksdagen 1871 och i konstitutionsutskottet 1872. Han yttrade sig endast sällan -- mest i kulturfrågor, der han företrädde en utprägladt liberal ståndpunkt. -- Under 1870-talet voro R:s intressen i icke ringa mån knutna till ett språkligt reformsträfvande. Han offentliggjorde 1873 två granskningar af bibelkommissionens öfversättning och kom dervid att rikta angrepp mot de många lånorden i språket, särskildt de tyska, samt gaf dermed tecken till ett språkrensningssträfvande, hvars ifrige målsman han vardt, och genom hvilket han tillförde språket många värdefulla nybildningar.
I slutet af 1873 företog R. en färd till Paris och Italien, hvilken gaf hans alstringskraft ny riktning, i det att han offentliggjorde ett antal mönstergilla skisser och afhandlingar, som voro besjälade af intryck från hans resor. Hit höra Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus (1874; 2:dra uppl. 1884), i hvilka legendens magra skelett tagit kött och blod, vidare den konstarkeologiska och poetiskt besjälade uppsatsen »Den meliska Afrodite» samt de psykologiska konstskisserna »Romerske kejsare i marmor» och »Antinous», hvilka, tillika med »Blyertsteckningar från Rom», samlats i det illustrerade arbetet Romerska dagar (1877; 2:dra uppl. 1882) samt utmärka sig lika mycket för djupsinnighet och urskiljning i källforskning som för plastisk språkbehandling. -- R. började nu framträda äfven med dikter i bunden form. Redan 1864 hade han under signaturen Robinson Crusoe offentliggjort smådikter i en kalender (»Flora»). Men det är egentligen först från 1870-talets midt, som han framstår såsom en af Sveriges förnämsta skalder (»Dexippos», »Den flygande holländaren», »I klostercellen», Jubelfestkantaten, »Prometeus och Ahasverus» m. m.) Hans hittills utgifna Dikter (1882) bära vittne om mästarens herravälde öfver formen, hvilken är klassiskt ren, och tillika om den äktborne skaldens själ, som »brinner af längtan till hvad ädelt är och sannt». Icke endast som originalskald har R. utmärkt sig. Han har tillika såsom öfversättare skänkt sitt land ett af verldsliteraturens yppersta skaldeverk: första delen af Göthes Faust, i en tolkning, som röjer frändskap icke blott med den store skalden, utan ock med den eldsjäl, hvars trängtan efter vetande och skönhet Göthe besjungit. Faustöfversättningen utkom 1876, i folio, med teckningar af A. v. Kreling; en ny, mindre edit., åtföljd af en redogörelse för skaldeverkets senare del, utgafs 1878.
Efter att i 21 år hafva verkat som tidningsman lemnade R. 1876 det fasta medarbetareskapet i »Göteborgs handels- och sjöfartstidning» för att på uppdrag af styrelsen för Göteborgs stads undervisningsfond derstädes upprätthålla föreläsningar i filosofi och kulturhistoria. År 1877 kallades han till filos. hedersdoktor af både Lunds och Upsala universitet samt mottog i Upsala s. å. lagerkransen vid 400-års jubelfesten, som han förhärligade med sin ofvannämnda kantat. Länge hade den allmänna meningen utpekat honom som kandidat till Svenska akademien, men hans utprägladt frisinnade ståndpunkt å flere områden ansågs hafva hindrat hans inval, som egde rum först d. 26 April 1877, hvarefter han i Maj 1878 tog inträde med ett Tal öfver C. V. A. Strandberg (tr. i Sv. akad:s handl. ifrån 1796, 53:dje del., 1878). -- År 1884 flyttade R. till Stockholm, dit högskolans styrelse kallat honom till professor i kulturhistoria, en professur, som han 1889 utbytte mot den i de sköna konsternas teori och historia. Hans verksamhet under 1880-talet har företrädesvis varit riktad åt mytologiska studier, hvartill anledning särskildt gafs genom en polemik mot A. Chr. Bangs af Bugge understödda hypoteser (i »Völuspaa og de Sibyllinske orakler», 1879) rörande den nordiska mytologien. R:s uppsats i ämnet, Sibyllinerna och Völuspå, finnes i »Nord. tidskrift», 1881. (I samma årg. träffar man äfven hans intressanta afhandling om Astrologien och Merlin.) Med sin vanliga ifver att icke göra någon sak till hälften har R. gripit sig an med en mäktig mytologisk forskning samt under åratal nedlagt lärda mödor och snillrik kombinationskraft på en framställning af den germanska mytologien. Af hans stora verk Undersökningar i germanisk mythologi utkom 1:sta delen 1886, innehållande 1) Urtiden och vandringarna, 2) Mythen om underjorden och 3) Ivaldeslägten. I den 2:dra delen, som f. n. (1890) är under utgifning, redogöres för bl. a. germanska myter af fornnordiskt ursprung, baldersmyten, Sibyllinerna och Völuspå. För den mognare ungdomen har han derjämte skildrat Fädernas gudasaga (1887). På den sista tiden har han återvändt till sina konstforskningar och förbereder utgifvandet af sina föreläsningar öfver bildande konst. R:s mångåriga och gedigna verksamhet har alltigenom varit präglad af brinnande sanningsträngtan, ädel frihetskärlek, varm medkänsla för samhällets små och slutligen af en konstnärlighet i formen, som ställer honom bland den svenska literaturens mästare. -- Utom af Svenska akademien är R. ledamot af Vetenskapsakademien (1889) samt hedersledamot af Akademien för de fria konsterna (1887) och af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg (led. 1865). K. w--g.