Sabbat (Hebr., hvila), judarnas benämning på hvilodagen, d. v. s. dygnet från solnedgången om fredagen till solnedgången om lördagen. Sabbaten var utan tvifvel en mosaisk institution, helgad till minne af Guds i Mose böcker omtalade hvila efter verldsskapelsen. I den judiska lagen föreskrefs om denna helgdag, utom vissa särskilda offer, endast det att eld ej finge tändas, hvarken menniskor eller djur finge arbeta samt att ingen borde företaga längre resor. Sabbaten var alltså ingen fastedag, ej häller någon botgöringsdag. Den betraktades i stället som en glädjedag, på hvilken man tillställde gästabud, ehuru maten anrättades i förväg. Uppsåtligt vanhelgande af sabbaten genom arbete var belagdt med dödsstraff. Ännu i dag iakttaga karaiterna föreskriften om eldsläckning så strängt, att de icke ens tända ljus i sina boningar. För öfrigt består judarnas sabbatsfirande numera företrädesvis i en särskild gudstjenst, förenad med föreläsning och förklaring af den hel. skrift. Äfven de kristne firade helgdagen till en början på den i judarnas lag föreskrifna tiden, och först på kyrkomötet i Nicaea (325) beslöts helgdagens framskjutande. Stundom, i de kristna samhällena, förekommer uttrycket sabbat liktydigt med den kristna hvilodagen, söndagen. -- Den med påsken sammanfallande sabbaten kallas af judarna stora sabbaten. -- Den sträcka, omkr. 1,200 m., som det på denna helgdag är tillåtet att färdas, kallas sabbatsresa l. sabbatsväg. -- Hvart sjunde år, sabbatsåret, var likaledes fordom af judarna helgadt åt hvilan. Då måste jorden ligga orörd och fick ej besås. Hvad den af sig sjelf frambragte skulle lemnas åt de fattige. Fordran fick ej ulkräfvas.
Nordisk familjebok · första upplagan
Sabbat
Ämne: Gamla testamentet och Israel · Filosofi, religion och bibeln
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 294–295 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗