Sachs, Hans, tysk skald, föddes d. 5 Nov. 1494 i Nürnberg, der hans fader var skräddare. Han genomgick latinskolan i sin födelsestad, men blef derefter satt i skomakarelära och idkade hela sitt lif skomakeriet som yrke. Efter åtskilliga års gesällvandring, först i södra och sedan i nordvestra Tyskland, erhöll han 1517 mästerbref i Nürnberg och tillbragte der återstoden af sitt lif, ärad och aktad af både främlingar och medborgare. Han gifte sig första gången 1519, andra gången 1561, och dog d. 19 Jan. 1576. En minnesvård öfver honom restes i Nürnberg 1874.
Redan som skomakarelärling fick S. undervisning i mästersångarnas konst, och under sina vandringsår öfvade han sig flitigt deri. Efter sin återkomst till fädernestaden slöt han sig genast till mästersångarnas dervarande »sångskola» och gaf densamma genom sin ovanliga poetiska begåfning en vida högre lyftning än den, hvartill detta slags sångskolor någonsin förut hade kunnat lyfta sig. Men trots detta, och ehuru han i allt diktade mer än 4,000 mästersånger, ligger hans betydelse ej i dessa dikter, hvilka han till och med uteslöt från sina i tryck utgifna diktsamlingar. Med början af 1520-talet inträdde hans diktning i ett nytt skede. Påverkad af den kyrkoreformatoriska rörelsen, hvilken han omfattade med känsla och öfvertygelse, slog han sig på att skrifva andliga sånger samt bidrog dymedelst ej litet dertill att reformationen vann insteg i de borgerliga kretsarna. Märkligast bland hans skaldestycken af detta slag är Die wittenbergisch nachtigall, hvarmed han 1523 helsade Luthers uppträdande; för öfrigt behandlade han de religiösa frågorna mest i dialogens form. Hans största betydelse ligger dock ej häller i hans religiösa författareskap, utan i hans verldsliga diktning, hvilken blef allt rikare och djupare, ju äldre han blef. På höjden af sin tids bildning, med grundlig beläsenhet såväl i bibeln och allehanda teologiska arbeten som ock i den på tyska öfversatta grekisk-romerska literaturen, i den italienska novell-literaturen, i den tyska sagoliteraturen, med rik erfarenhet ej allenast från sitt lif i Nürnberg, utan ock från sina vandringsår, kom S. att stå högt öfver alla samtida tyska skalder, såväl genom innehållets gedigenhet och formernas mångfald som genom harmonien mellan innehåll och form. Främst bland hans arbeten märkas på det episka området hans poetiska berättelser och hans »schwänke», på det dramatiska området hans fastlagsspel, ehuru dessa sista egentligen ej äro annat än dialogiserade berättelser, utan någon egentlig handling och i saknad af tidsenlig karakteristik. Ännu, efter århundraden, verkar han genom sin naiva friskhet, sin qvicka skalkaktighet, sin glada lefnadsvishet och den stora säkerhet, hvarmed han skildrat nürnbergs-lifvet, som om den fria riksstaden Nürnberg utgjorde hela verlden. Glömd några årtionden efter sin död, blef han först mot slutet af 18:de årh. genom Göthes lefvande intresse för honom framdragen ur förgätenheten och åter uppskattad till sitt rätta värde.
Sjelf utgaf S. trenne samlingar vers och prosa, under den gemensamma titeln Sehr herrliche schöne und wahrhaffte gedicht, geistlich und weltlich o. s. v. (1558, 1560 och 1561). Dessa samlingar, som efter hans död efterföljdes af tvänne andra (1578 och 1579), upplefde rätt många upplagor. I senare tid har man upptäckt en mängd outgifna, handskrifna arbeten af S., i Zwickau, Dresden, Göttingen och Wolfenbüttel. En fullständig samling af hans förut tryckta skrifter har ombesörjts af A. von Keller (15 bd, 1870--86). Urval af hans arbeten hafva redigerats af Bertuch (1778), Hässlein (1781), Büsching (1816--24), Götz (1824--30), Nasser (1827, »Schwänke»), Hopf (1856), K. Gödeke (1870--71, ny uppl. 1883--85) m. fl. Se Salomon Ranisch, »Historisch-kritische lebensbeschreibung Hans Sachs'» (1765), Neumann, »Ueber einige handschriften von Hans Sachs» (1843), Hofmann, »Hans Sachs, sein leben und wirken» (1847), E. Weller, »Der volksdichter Hans Sachs und seine dichtungen» (1868), Lützelberger, »Hans Sachs, sein leben und seine dichtungen» (1874) och R. Genee, »Hans Sachs» (1888).