Saint-Sever [säng-sövär], stad i franska depart. Landes, på en höjd på Adourslätten, var länge hufvudstad i Gascogne. 4,799 innev. (1872). Mineralkällor. Vinodling. Stenbrott.
1. Saint-Simon [säng-simång], Louis de Rouvroy, hertig de S., fransk memoarförfattare och sedeskildrare, föddes 1675 och var son till en af Ludvig XIII:s gunstlingar. Han deltog i slaget vid Neerwinden 1693, men tog efter freden i Rijswijk afsked som militär och egnade sig åt hoflifvet, der han utmärkte sig som förfäktare af den högre adelns rättigheter. Genom sin oförsonlighet samt genom sin oböjlighet vid försvaret af bördsprivilegier och rangfrågor skaffade han sig många fiender och råkade till och med i spändt förhållande till konungen. S. är framförallt berömd genom sina från 1694 till 1723 upptecknade memoarer, hvilka utgöra en af de förnämsta källorna till historien om hans samtid, särskildt om det franska hofvet, hvars laster han skildrar i ett originelt, om också mindre fint och korrekt språk, och för hvars skiftande uppträden han har på en gång psykologens skarpa blick och målarens pensel. Han bedömer visserligen förhållandena från en synpunkt, som icke är fri från ensidighet, men visar sig ingalunda blind för partivänners svagheter. Sjelf tillhörde han det orleanska partiet och var hertigens af Burgund förtrogne samt gjorde allt för att framställa madame Maintenon och dauphin jämte den krets, som omgaf honom -- Meudonkabalen -- i den mörkaste dager. Hans skildring af kriget afser förnämligast att leda i bevis Vendômes och Villars' oduglighet och i strid mot sakförhållandena välta skulden för krigets olyckor på dem. Hans bild af Frankrikes tillstånd, åkerbrukets betryck och den arbetande befolkningens olyckor är med rätta berömd; men som glanspunkter i hans memoarer förtjena framförallt ihågkommas teckningen af den lekfulla och förtjusande hertiginnan af Burgund och skildringen af hofvets utseende vid de öfverraskande dödsfallen inom den kungliga familjen 1711 och 1712. Nya utsigter till makt öppnades för S., då hertigen-regenten tillträdde regeringen. Som dennes förtrogne utverkade S. parlamentets förödmjukande genom den ryktbara »lit de justice», hvilken äfven beröfvade hertigen af Maine hans titlar som prins af blodet. Han misslyckades dock att stänga vägen till platsen som förste minister för Dubois, och då hertigen-regenten dog, var hans offentliga bana slutad. Han hade dessförinnan 1721 haft tillfredsställelsen att sändas till spanska hofvet, der han förmedlade förlofningen mellan den spanska infantinnan och Ludvig XV. Tryckt af oerhörda skulder samt hemsökt af familjeförluster och andra olyckor, egnade han återstoden af sitt lif åt ordnandet af sina memoarer. Han dog 1755, efterlemnande en af de rikaste och värdefullaste literaturskatter Frankrike eger, näml. 280 manuskriptvolymer, som emellertid förvarades som hemliga statshandlingar, tills de första utdragen i tryck blefvo synliga 1788. Först 1829--30 utkom den första upplagan, dock utgörande endast en mindre del, och under titeln Mémoires complets et authentiques du duc de S. sur le siècle de Louis XIV et la régence. Under utgifning är (1890) en annan del, »Paquet d'Espagne». En tredje del väntas ock, »Cendres que j'ai vues à plusieurs depuis 1723», som förmodas vara en redogörelse för händelserna till kardinal Fleurys död. S. är typen för den franska högadeln med dess bördsstolthet och orubbliga fördomar. Hans intresse för allt menskligt, hans förmåga att göra sina bilder lefvande och sina taflor rörliga, hans djupa menniskokännedom och insigt i alla menskliga driffjädrar och det ämne han valt, som erbjuder det rikaste fält för en iakttagare, allt detta gör hans memoarer till en läsning ensam i sitt slag. Af den nyare franska kritiken anses endast två eller tre af de samtida literära storheterna värdiga att ställas vid sidan af honom. Se Sainte-Beuve, »Nouveaux lundis», X (1874), Taine, »Essais de critique et. d'histoire» (1850), Chéruel, »Saint Simon, considéré comme l'historien de Louis XIV» (1865), Baschet, »Le duc de Saint-Simon» (1874) och Clifton W. Collins, »Saint Simon» (1880). H-n L.
2. Saint-Simon [säng-simå'ng], Claude Henri de Rouvroy, grefve de S., den förres slägting, fransk filosof, grundläggare af en socialistskola, föddes i Paris den 17 Okt. 1760. Efter att hafva åtnjutit undervisning af d'Alembert, som uppmuntrade hans böjelse för filosofiska spekulationer, följde han 1777 Bouillé till Nord-Amerika och deltog som Lafayettes adjutant med utmärkelse i frihetskampen, tills han 1782 tillfångatogs och fördes till Jamaica. Obeskrifligt ärelysten, hvälfde han i sitt hufvud storartade planer. Frigifven efter fredsslutet 1783, föreslog han t. ex. den mejikanska regeringen att låta genom en kanal förena Mejikanska viken och Stilla hafvet. Då han trots sin energi ej lyckades genomdrifva detta förslag, begaf han sig åter till Frankrike, utnämndes till öfverste samt gjorde garnisonstjenst i Metz och Mézières. Men han lemnade snart tjensten »för att studera menniskoandens gång och arbeta med på civilisationens byggnad». Han sökte i Holland åvägabringa en expedition mot de britisk-ostindiska kolonierna och arbetade i Spanien på att genom en kanal förbinda Madrid med hafvet. Under skräckregeringen blef han som adelsman fängslad och hölls nära ett år i fängsligt förvar. Derefter spekulerade han i nationalgods under åtskilliga år, tillsammans med den preussiske diplomaten grefve Redern, och vann derpå en förmögenhet, men slösade bort den snart, liksom han gjorde med de pengar han kort derpå fick genom ett rikt gifte, samt råkade slutligen i stor nöd. Sysselsatt med studier och skriftställeri, underhölls han först af en person, som förut varit i hans tjenst, och lefde sedan på sina vänners barmhertighet.
De skrifter, med hvilka S. först uppträdde, rönte knappast någon uppmärksamhet: Lettre d'un habitant de Genève à ses contemporains (1803) och Introduction aux travaux scientifiques du 19:me siècle (1807), den senare utgifven i förkortadt skick under titeln »Lettres aux bureaux des longitudes» (1808). Uppseende väckte han först under restaurationen, genom utgifvandet af den politiska flygskriften Réorganisation de la société européenne (1814), hvari han föreslog upprättande af ett gemensamt parlament för de europeiska staterna och för öfrigt afgjordt tog parti för de arbetande klasserna gent emot samhällets tärande medlemmar. Bland hans följande arbeten märkas några band politiska, moraliska och filosofiska samtal under titeln »Industrie» (1817--18), under medverkan af lärjungarna Saint-Aubin, Aug. Thierry och Aug. Comte. 1819 utgaf S. en liten skrift, Le parabole politique, som väckte ett oerhördt uppseende genom ett deri förekommande påstående att, om alla franska prinsar, ämbetsmän och grosshandlare, 30,000 personer, skulle dö, vore förlusten mindre än om samma öde träffade 3,000 de bäste franske lärde, konstnärer och handtverkare. Skriften, som utgjorde första häftet af tidskriften »L'organisateur», ådrog honom ett åtal, men juryn frikände. Under början af 1820-talet utgaf S. sina bägge vigtigaste nationalekonomiska arbeten: Système industriel (1821) och Catéchisme des industriels (1823--24), i hvilka han utvecklade sina tankar om industriens och de arbetande klassernas betydelse för det menskliga samhället. Men ehuru framstående unga män samlade sig omkring honom som lärjungar, var S. icke belåten med sin literära framgång. I ett anfall af svårmod sökte han skjuta sig 1823, men vann ej annat än att han förlorade ett öga. Han hängaf sig derefter åt religiösa grubblerier och utgaf en liten, men för hans ståndpunkt särdeles vigtig skrift: Nouveau christianisme (1825), hvari han framhöll som kristendomens uppgift att, i stället för strid om dogmatiska spörsmål, åstadkomma så stor förbättring som möjligt i de fattigare klassernas andliga och timliga förhållanden. Kort derefter, den 19 Maj 1825, afled S. i Paris, omgifven af sina lärjungar och i den fasta tron att hans lära hade framför sig en stor framtid. S. ville grunda sin nya verldsordning på tvänne grundsatser: »åt hvar och en efter hans förmåga» och »åt hvarje förmåga efter hvad den uträttar». Hans skrifter, bland hvilka för öfrigt märkas Des Bourbons et des Stuarts (1822) och Opinions littéraires, philosophiques et industrielles (1825) utgåfvos samlade 1832 o. f. och 1868--69 samt, i urval, 1859. Jfr Hubbard, »Saint-Simon, sa vie et ses travaux» (1852), och P. Janet, »Le fondateur du socialisme moderne» (i »Revue des deux mondes», 1876).
Den socialistiska lära, som är känd under namnet saint-simonismen, härrör egentligen ej, sådan den blifvit systematiserad, från S. sjelf, som i sina anderikt skrifna, men tillika fragmentariska samt på öfverdrifter och formlösheter öfverflödande arbeten endast gaf oklara och obestämda antydningar till densamma. Först efter hans död blef läran utvecklad af hans anhängare. Till en början sökte Circlet och Olinde Rodrigues uppehålla intresset för de nya åsigterna genom utgifvande af en veckoskrift, »Le producteur», som den aflidne sjelf förberedt; men denna tidskrift måste efter ett par år nedläggas. En ny saint-simonistisk apostel, som hade vida större framgång, var Bazard, hvilken 1829 började hålla föreläsningar öfver den nya läran och genom sin glödande vältalighet samlade kring sig en mängd åhörare. Flere yngre män, hvilka sedermera vunno stor betydenhet, sådana som H. Carnot, Michel Chevalier, Pereire och Félicien David, slöto sig tillsammans under Bazards ledning och bildade en skola. Enligt nämnda föreläsningar, utgifna under titeln Exposition de la doctrine de Saint-Simon, ligga tvänne krafter, antagonismens l. individualitetens och enhetens l. associationens, till grund för verldsutvecklingen. För närvarande herskar den största antagonism, då nämligen ett litet fåtal, på grund af egendomsförhållandena, kufva det stora flertalet. Till afhjelpande af det onda måste eganderätten blifva rent individuel, arfsrätten upphäfvas och staten öfvertaga den sålunda efterlemnade förmögenheten, att fördela den enligt grundsatsen: »åt hvar och en efter hans förmåga, åt hvarje förmåga efter hvad den uträttat». Förmögenhetsutdelningen skulle verkställas genom ett öfver hela landet förgrenadt banksystem. Saint-Simon, den förklarade Messias, hade emellertid äfven utlofvat en alldeles ny religion. Den religiösa sidan af hans lära utvecklades af Enfantin, i en fortsättning af ofvannämnda »Exposition de la doctrine de S.» På grund af den satsen att allt är i och genom Gud lärde Enfantin, att äfven den sinliga njutningsdriften är af gudomligt ursprung. Ändamålet med tillvaron är, förklarade han vidare, harmoni mellan kött och ande, verldsligt och andligt. Denna harmoni skall representeras af en öfversteprest, en »fader», som står i spetsen för den teokratisk-industriella familjen. Ett stort inflytande fick saint-simonismen efter Juli-revolutionen. Den erhöll genom Pierre Leroux sitt eget organ i den berömda tidningen »Globe», som kallade sig »journal de la doctrine de Saint-Simon». Skolan, som hade filialer i en mängd landsortsstäder, organiserades. Enfantin trädde som andligt öfverhufvud, med titeln »père», i spetsen för det sålunda upprättade nya kyrkosamfundet. Men Enfantin, som i S. framförallt, ehuru med orätt, beundrade förkunnaren af köttets emancipation, drefs af konseqvensen allt längre till ytterligheter: han predikade qvinnogemenskap och upphäfvande af äktenskapet samt ville vid öfversteprestens sida ställa en s. k. »uppenbarelseqvinna», med ett mystiskt inflytande. Bazard, som var en sedlig natur, trädde då ut ur sällskapet, de fleste mera framstående anhängarna drogo sig tillbaka. Polisen skred in, och när Enfantin slutligen i Ménilmontant (nu beläget inom Paris) sammanslöt sig till ett slags klosterbrödraskap med några tiotal trofasta qvarstående medlemmar, begagnade regeringen mot dem associationslagen, och sällskapet upplöstes, 1832. Några år efteråt sökte Considérant åstadkomma en sammanjämkning mellan Saint-Simons och Fouriers åsigter, med bortrensande af de mystiska öfverdrifterna, samt blef derigenom en föregångare till den moderna socialismen. I Blancs arbete »Histoire de dix ans» (1841--44) förekommer en åskådlig skildring af saint-simonismens verkan på samtiden.