Salvia

Salvia L., bot. farmdk., ett halfbuskslägte tillhörande nat. fam. Labiatae Juss., kl. Diandria L. Blomfodret är 2-läppigt, den öfre läppen 3-klufven, med den mellersta fliken mycket liten. Blomkronan har sammantryckt, grundt 2-klufven öfverläpp och af den nedre läppens 3 flikar den mellersta störst. Ståndarna 2 med knappbandet trådlikt utdraget. Frukten består af 4 små, glatta och släta, omvändt äggformiga nötter. I Sverige finnes en art i vildt tillstånd, S. pratensis, sparsamt på några ställen i Upland. Drogen, Folia salviae, salvia-blad, lemnas af den å backsluttningar och torra ställen i södra Europa vildt växande, i mellersta Europa och ända upp till södra Sverige odlade S. officinalis L. De späda bladskotten och bladen insamlas straxt före blomningen och torkas med omsorg. - Bladen äro långskaftade, 3--8 cm. långa, 1--2 cm. breda, ovalt lansettlika -- aflånga, fint naggade i kanten, under till upphöjdt nätådriga med fina maskor och motsvarande fåror å öfre ytan. Färgen är hvitgrå eller grågrön, alltefter tätheten af den korta hårigheten, som är större hos yngre blad. I handeln förekomma två former af drogen: bredbladig af odlad växt och smalbladig af den vilda halfbusken; den senare är bäst, emedan den innehåller mera af den grönbrungula flyktiga olja (salvia-olja), som, jämte garfämne, är det hufvudsakligen verksamma i drogen. Drogen användes ofta i form af infusion (»salvia-té») till gurgling mot halsfluss. Den förekommer omnämnd redan i Orfevs-myten och begagnades af Hippokrates mot lunglidanden. -- Allmogen i Sverige kalla de starkt luktande bladen af Tanacetum balsamita L. »salvieblader». O. T. S.