Samhällsfördrag

Samhällsfördrag, jur. En teori, som länge, om ock i skiftande former, varit rådande i fråga om statens uppkomst, är den att (stats)samhället tillkommit genom ett aftal eller ett fördrag mellan de menskliga individer, hvilka deri ingå. Man har utgått från den förutsättningen att menniskorna ursprungligen lefde i ett s. k. naturtillstånd, i hvilket hvarje menniska hade fullkomlig frihet. Denna, allas fullkomliga frihet, måste, vid den ömsesidiga beröringen menniskorna emellan, leda till osäkerhet och strider, och för trygghets vinnande beslöto sig menniskorna slutligen för att, äfven med inskränkning i den frihet, som ursprungligen tillkom hvar och en, bilda stater (corpora artificialia), hvilkas styrka var tillräcklig att upprätthålla allmän säkerhet. Den ömsesidiga öfverenskommelse, hvarigenom en stat sålunda bildades, utgjorde samhällsfördraget. Denna lära, hvars uppränning återfinnes redan hos Hugo Grotius (d. 1645), har sedermera, visserligen på något olika sätt, utvecklats af Hobbes, Spinoza, Pufendorf, Wolf, Locke, Montesquieu och särskildt J. J. Rousseau, hvars skrift om samhällsfördraget (Contrat social, 1762) på ett verksamt sätt förberedde utbrottet af den franska revolutionen. I början af detta århundrade började emellertid mot läran om statens uppkomst genom aftal en opposition, som småningom alltmer tillväxte i styrka. Såsom vetenskaplig åsigt kan ock läran anses såsom förhastad, om också den åskådning, som ligger till grund för densamma, ännu stundom framträder i det politiska lifvet. I. L.