Samtrafik kallas hvarje anordning, hvarigenom -- med uteslutande af mellanhänder -- direkt befordran af telefonsamtal, telegram, personer, gods o. s. v. kan ega rum utöfver flere förbindelseleder, tillhöriga olika egare. Rörande samtrafik på jernvägar må här nämnas följande.
I jernvägarnas begynnelse, då maskorna i de olika landens jernvägsnät ej hade nått den täthet, som sedermera blef fallet, försiggick anordnandet af samtrafik mellan tvänne eller flere jernvägar jämförelsevis enkelt. I stället för att vid gränsstationen mellan tvänne banor göra omköp af biljett och låta ombehandla sitt resgods eller att uppföra il- och fraktgodsförsändelser på fraktsedlar och godslistor till en mottagare å gränsstationen, för att af honom medelst aflemnande af ny fraktsedel omexpedieras enligt den anslutande banans taxa till godsets verkliga destinationsort, träffades aftal mellan resp. jernvägsförvaltningar om inrättandet af direkta biljetter och direkt expedition af gods på det sätt, att den ena banan uppbär utom egna äfven den andra banan tillkommande personafgifter och frakter enligt dennas lokala taxa och att de samtrafikerande jernvägarna sedan sig emellan reglera hvarandras tillgodohafvande eller skuld enligt upprättade afräkningar. I den mån jernvägsförbindelserna vunno den utsträckning, att trafik mellan tvänne orter kunde ega rum öfver två eller flere olika vägar, blef det emellertid nödvändigt, för undvikande af en för de olika linierna ruinerande konkurrens, att ena sig om rättvis fördelning af ifrågakommande transporter. Likaså tvingade konkurrensen med sjötransportleder jernvägarna att för vinnande eller bibehållande af en trafik, som eljest skulle komma att gå sjöledes, nedsätta frakten under det belopp, hvarmed den skulle utgått, om hvarje i en direkt förbindelse deltagande bana skulle för dess del i transporten erhålla lika stor frakt, som den enligt sin gällande taxa egde rätt uppbära för sändningar i sin lokala trafik. I Sverige började svårigheterna vid godsbefordringen blifva allt märkbarare, ju mer antalet af enskilda jernvägar ökades och trafiken i dess helhet utvecklades mellan de särskilda jernvägarna. Godsbefordringen måste nämligen ofta verkställas öfver flere med hvarandra sammanhängande banor, å hvilka olika beräkningsgrunder för frakterna och skiljaktig godsindelning skulle tillämpas, hvarförutan, då afgifterna debiterades särskildt för hvar bana, transporterna i de flesta fall blefvo alltför dyra. Följden var ock, att undantag måste i stor mängd göras från de normala taxorna, hvilket medförde att fraktförhållandena blefvo alltmera invecklade. Statsbanestyrelsen, som länge haft till ögonmärke att söka åstadkomma en förbättring häri, framlade 1876 ett förslag till frågans ordnande, men detta vann ej tillslutning från de enskilda jernvägarna. På grund af ett inom styrelsen utarbetadt nytt förslag till samtrafikstaxa inbjöd styrelsen 1880 å nyo de enskilda jernvägarna till bildande af en samtrafiksförening, och biträddes detta förslag genast af de flesta jernvägarna i södra Sverige för såväl deras trafik med statsbanan som delvis ock för den direkta trafiken mellan dessa banor inbördes. Efter hand hafva flertalet öfriga jernvägsförvaltningar biträdt densamma, så att numera direkt trafik eger rum mellan omkr. 850 stationer vid de i föreningen deltagande svenska banorna och med de vigtigaste stationerna vid de norska jernvägarna.
För denna samtrafikstaxa är den för Statens jernvägar gällande taxa lagd till grund. Den del af afgifterna i sistnämnda taxa, som beräknas utgöra ersättning för sjelfva transportarbetet, den s. k. transportafgiften, tillämpas nämligen äfven vid fraktdebitering i samtrafik, och den del af berörda afgifter, den s. k. inskrifningsafgiften, som är afsedd att betäcka de med godsets expedition, lastning och lossning förenade utgifter, utgår med enahanda belopp, 5 öre per 100 kg., för hvarje i transporten af en samtrafikssändning deltagande bana. Till följd af det vid statsbanetaxans uppställning tillämpade systemet af fallande afgifter per tonkilometer vid växande transportlängd, blef det nödvändigt att jämka fördelningen mellan de i transporten deltagande bansträckorna, så att de kortare ej blefvo för mycket lidande genom tillämpningen af samtrafikstaxan för hela sammanlagda våglängden. Dessa missförhållanden hafva undvikits derigenom att samtrafiksfrakterna delas mellan banegarna icke i jämnt förhållande till den på hvarje bana befarna våglängden, utan i det förhållande, efter hvilket taxan faller på de olika afstånden, d. v. s. att vägsträckor under 100 km. beräknas längre och sträckor öfver 100 km. kortare än de i verkligheten äro. Ifrån föregående bestämmelser sker likvisst i fråga om transport i samtrafik af åkdon, hästar och större boskap den afvikelse, att den i statsbanans taxa för dessa transportföremål beräknade inskrifningsafgiften tillgodoföres, då transporten eger rum öfver blott tvänne banor, hvardera banan oförändrad, men då för transporten erfordras tre eller flere banor, hvardera af de yttersta med högre belopp än den eller de mellanliggande banorna, hvarjämte vid fördelning af transportafgiften den verkliga våglängden här lägges till grund.
Äro de tvänne stationer, mellan hvilka samtrafikssändningar ega rum, förenade medelst flere i samtrafiken deltagande jernvägslinier, så att fråga kan uppstå om val af transportväg, bestämmes genom särskild öfverenskommelse mellan vederbörande förvaltningar öfver hvilken väg ifrågakommande sändningar skola befordras. Är samtrafiksväg sålunda bestämd, får en sändning ej befordras å annan transportlinie mellan vederbörande stationer i annat fall än då afsändaren sådant skriftligen begärt på af sändningsstationen. J. L.