Samvete (Lat. conscientia, i detta ords specielt etiska och religiösa betydelse), filos., är hvarje menniskas medvetande om sina egna individuell bestämda pligter, sådant detta framträder och yttrar sig närmast i form af en vare sig redan vid föreställningen om en tillämnad eller vid minnet af en fullbordad viljehandling bunden, från all sinlig lust och olust qvalitativt skild och dermed alldeles ojämförlig känsla af inre harmoni eller disharmoni; men tillika såsom ett omedelbart ur denna känsla framspringande, derpå sig grundande och tillbaka verkande omdöme om den ifrågavarande handlingens moraliska halt, såsom rätt eller orätt, pligt eller synd. Denna känsla och detta omdöme stå sinsemellan i ett så intimt samband och sammansmälta med hvarandra så fullständigt, att de kunna skiljas åt endast i abstraktioner. Och just i denna sin förening och sammansmältning är det, som de tillsammans konstituera en hel och full yttring eller funktion af hvad vi kalla samvete.
Också är det väl med blicken fäst närmast på detta förhållande som vissa moralfilosofer beskrifvit och karakteriserat samvetet icke blott såsom ett »moraliskt sinne», utan tillika såsom »etisk smak», i analogi med »skönhetssinnet» och den s. k. »smaken» i detta ords öfliga betydelse af en förmåga att säkert bedöma det estetiska värdet särskildt af konstens alster icke så mycket enligt abstrakta konstteorier som fastmera omedelbart och endast på grund af en förfinad känslighet för specielt estetiskt välbehag och obehag. I förbigående må nämnas, att analogien mellan samvetet och det estetiska smakomdömet äfven i omvänd ordning missbrukats derhän, att det senare omtalats under namn af »estetiskt samvete»; likasom ock att man stundom i härmed analog mening får höra talas t. o, m. om »logiskt samvete». Samvetets likhet med skönhetssinnet och den ur detta sig utvecklande estetiska smaken sträcker sig än vidare derhän, att det förra lika väl som de senare icke blott vid olika tillfällen och hos skilda individer yttrar sig i mycket vexlande grader af renhet, liflighet och klarhet, utan ock kan i alla dessa afseenden genom öfning utbildas och kultiveras — till en allt högre grad af hvad man plägar beteckna med ett enda ord såsom »samvetsgrannhet» eller ock »samvetsömhet». I trots af dessa m. fl. jämförelsepunkter äro emellertid de anförda uttrycken »etisk smak» och »estetiskt samvete» lika oegentliga och vilseledande som Herbarts försök att helt enkelt subsumera det etiska värdeomdömet under det estetiska såsom den art deraf, som dömer särskildt om sedlig skönhet, hvilken förekommer endast inom viljelifvets område — vilseledande nämligen i så måtto, att dervid förbises eller åtminstone till en viss grad undanskymmes det likaledes närmast och ursprungligast i form af en säreget utpräglad känsloqvalitet eller s. k. känslobetoning gifna medvetande om frihet och ansvar, som i sjelfva verket är oskiljaktigt förenadt med alla yttringar af vårt samvete och så väsentligt utmärkande för hvarje specifikt etisk lifsyttring.
Det ofvan sagda hindrar icke, att man vid tal om samvetet kan fästa sig — och äfven vid försöken att vetenskapligt utreda dess egentliga innebörd och betydelse merendels fäst sig — mer eller mindre ensidigt än vid den ena, än vid den andra af dess båda nämnda olika sidor eller integrerande beståndsdelar (känslomomentet och det moraliska värdeomdömet). När vi sålunda tala om »samvetsro» och »samvetsagg», »samvetsfrid» och »samvetsqval», så tänka vi oss tydligen samvetet såsom en säregen form af vårt högre känslolif; under det att andra föga mindre gängse talesätt om samvetet såsom ömsom »gillande» och »ogillande», »anklagande» och »frikännande», om »samvetsförebråelser» och »samvetsbetänkligheter», om »samvetets domstol» eller om samvetet såsom »domare» o. s. v. lika otvetydigt syfta på samvetet såsom moralisk omdömesförmåga. Om nu icke kan nekas, att dessa sist nämnda talesätt hafva sin goda och fullgiltiga mening icke mindre än de först nämnda, så bör likväl härvid noga beaktas, att ur psykologisk eller psykogenetisk synpunkt känslomomentet eger prioritet i jämförelse med värdeomdömet såsom någonting i viss mån sekundärt, äfvensom att ett moraliskt eller etiskt värdeomdöme icke får anses såsom en samvetsfunktion annat, än för såvidt och i samma mån som det omedelbart framgår ur och grundar sig på en specifikt etisk känsla af ofvan antydda art.
Den sista anmärkningen torde innehålla nyckeln till lösningen af det omtvistade problemet huruvida det gifves eller icke gifves ett »irrande samvete»? — eller med andra ord af den skenbara motsägelse, som råder mellan samvetets oeftergifliga anspråk på ofelbarhet (eller dess s. k. omedelbara »evidens») och det lika obestridliga faktum, att vi tyvärr alltför ofta förhastadt och oriktigt bedöma den moraliska halten äfven af våra egna motiv och handlingar. Att jäfva det nämnda anspråket är och blir nämligen en etisk omöjlighet redan derför, att detta, då någon för oss menniskor tillgänglig högre moralisk instans öfver samvetet icke lär kunna påvisas, skulle innebära ett förnekande af hvarje i sig sjelf obetingad och fast norm för skilnaden mellan rätt och orätt i moraliskt afseende, d. v. s. ett upphäfvande af sjelfva pligtbegreppet, och således med inre nödvändighet leda till etisk relativism och skepticism. Men en mer eller mindre felaktig moralisk värdering, såväl af oss sjelfva som af andra, kan deremot förklaras så, att den väsentligen eller åtminstone delvis bestämts af helt andra grunder än en tillräckligt vaken och liflig etisk känsla — t. ex. af allahanda ensidigt abstrakta eller grundfalska etiska teorier, nationella fördomar o. dyl. — och så till vida icke med fog kan tillråknas vårt samvete, ehuru väl lätt nog händer, att sådana främmande bestämningsgrunder så blandas och genom ett halft sofistiskt eller helt omedvetet sjelfbedrägeri förvexlas med en för tillfället icke alldeles slumrande eller nedtystad etisk känsla, att det felaktiga värdeomdöme vi sålunda fälla af oss sjelfva tydes eller missförstås såsom ett rent utslag af samvetets domstol. För öfrigt må uttryckligen betonas, att en »samvetets dom »i sträng och egentlig mening, såsom grundad omedelbart endast på känslans vittnesbörd, icke kan referera sig till något annat och mera än en viss bestämd enskild, handling eller handlingsmöjlighet såsom blott sådan och således ännu icke innebär något som hälst »logiskt» subsumerande af denna handling under något allmänt begrepp eller någon abstrakt lagformel. Fast hällre förhåller det sig så, att alla begreppsmässigt fattade och formulerade sederegler eller etiska lagar direkt eller indirekt härstamma från en abstraherande och generaliserande analys af hvad enskilda menniskors samveten i enskilda fall gillat och förkastat och ytterst från denna ur menniskoandens djup framvällande känsla, som utgör samvetets innersta rot och kärna, och hvilken såsom den egentliga principen för all specifikt etisk värdebestämmelse — eller, om man hällre så vill, redan såsom känsla implicerande eller sjelf utgörande en sådan värdebestämmelse af absolut dignitet — är och blir den lefvande ursprungskällan icke blott till allt sedligt lif, utan lika väl till all vetenskaplig etik (dess principium cognoscendi). Här möter oss nu en ny skenbar motsägelse eller s. k. antinomi, hvilken kan i frågeform uttryckas så: Hur är det möjligt att ur en så rent individuelt subjektiv princip som en känsla härleda en objektiv eller allmängiltig moral? Ett svar på denna fråga må det vara nog att här endast i största korthet antyda. Å ena sidan måste visserligen fasthållas, att samvetet är att betrakta såsom det fulla omedelbara uttrycket af hvarje enskild menniskas konkret och individuelt bestämda praktiska förnuft eller sedliga potens. Å andra sidan åter beror möjligheten af en allmängiltig moral på den allmänna likhet och öfverensstämmelse, den inre väsensgemenskap och det organiska sammanhang, som finnes och måste finnas mellan allt förnuftigt och sedligt lif och som gör, att den enes förnuft aldrig kan blifva fullkomligt främmande för den andres eller någonting dermed heterogent och detsamma alls icke vidkommande. Någon verklig motsägelse ligger åtminstone icke deri att menskligheten i sin helhet eller öfver hufvud alla till anlaget sedliga varelser hafva ett i sina allmänna grunddrag gemensamt ideal af sedlig fullkomlighet, hvilket likväl måste i skilda riktningar utpräglas och individualiseras hos hvar och en särskildt med hänsyn till hans säregna anlag och konkreta lifsförhållanden. Den yttersta realgrunden till nyss antydda andliga lifsgemenskap och dermed äfven till det sedliga idealets och sedelagens allmängiltighet likasom till all sedlig förpligtelse öfver hufvud söka det religiösa sinnelaget, den religiösa tron och den religionsfilosofiska spekulationen i Gud och menniskans förhållande till honom. Och först härigenom får samvetet sin högsta och djupaste betydelse såsom »Guds röst i menniskan», såsom en i hennes inre gifven uppenbarelse af hans oföränderligt heliga vilja. I detta sammanhang må erinras derom, att redan Sokrates i sitt mystiska daimonion såg ett uttryck af menniskans gudaartade natur (to theion); vidare om Kants berömda definition af religionen såsom »Erkenntniss aller pflicht als göttlicher gebote», och till sist om Boströms lära om menniskoandens eviga ursprung och väsende såsom en af Guds egna lefvande tankar eller »idéer», hvars konkreta och individuella bestämdhet vore gifven i och genom dess organiska sammanhang med och plats inom det gudomliga idésystemet.
Af det sätt, hvarpå redan i början af denna artikel samvetets allmänna begrepp angifvits och fixerats, framgår osökt indelningen af dess särskilda yttringar dels i sådana, som föregå, och sådana, som följa efter den egentliga viljeyttringen, — d. v. s. det fria viljebeslutet med eller utan dess verkliga utförande — (conscientia antecedens och c. conseqvens); och dels äfven i positiva och negativa samvetsfunktioner eller s. k. »godt och ondt samvete» (resp. samvetsro och samvetsagg, gillande och ogillande samvete o. s. v.). Genom att med hvarandra kombinera dessa båda dikotomier få vi å ena sidan motsatsen mellan »manande» och »varnande», å den andra åter mellan »frikännande» och »anklagande» samvete. Vid en jämförelse mellan huru samvetet verkar före och efter den egentliga handlingen finner man den skilnaden, att det i förra fallet mera direkt och bestämdt framträder såsom bestämningsgrund för vår valfria vilja, i form af ett antingen befallande eller förbjudande men alltid lika ovilkorligt bud eller »kategoriskt imperativ» — eller kort sagdt såsom »pligtkänsla» i allra eminentaste och egentligaste mening —; under det att det deremot i senare fallet tyckes göra sig gällande åtminstone närmast eller i första ögonblicket endast såsom ett känslobetonadt omdöme om den begångna handlingens moraliska halt, nämligen antingen såsom inre tillfredsställelse i medvetandet af en fylld pligt eller ock såsom ett mer eller mindre bestämdt medvetande med ty åtföljande känsla af »skuld». Dock gäller särskildt om skuldkänslan, att den alltid innebär åtminstone en outvecklad tendens till bättring eller till en föresats att framdeles vilja och handla annorlunda. I samma mån som denna föresats lyckas att arbeta sig fram till klarhet och styrka, går skuldmedvetandet öfver och vinner dervid sin försoning i verksam »ånger». K. R. G.
