Sida 973
Samhälle ...
Samuel Nilsson, krigare (födelseåret okändt), son af Nils guldsmed, borgare i Stockholm, uppfostrades vid hertig Karls hof, företog sedermera utländska resor och var, af hans bref att döma, en man med god bildning. Såsom öfverste för södermanländingarna var han en af hertigens förnämste anförare vid Stångebro 1598 och utnämndes s. å. till öfverste för allt fotfolket. Sedan 1601 förde han befäl i Estland, vardt 1607 högste befälhafvare öfver krigsmakten i Livland och stupade der, vid Dorpat s. å. Enligt den mycket fordrande konung Karl IX:s omdöme var S. N. »en tapper och duktig man, hvars likar icke många finnas i Sverige». S. N., som upphöjdes i adligt stånd, skref sig till Hessle, Fitja socken, Södermanland. (Schlegel och Klingspor: »Den med sköldebref förlänade men ej introducerade svenska adelns ättartaflor»).
Samuli S. Se K. G. S. Suomalainen.
*Samwer, Karl Friedrich Lucian, fortsatte v. Mårtens »Recueil général de traités» (7 bd 1856–75; 2:dra serien 7 bd, 1876–81).
Samvete (Lat. conscientia, i detta ords specielt etiska och religiösa betydelse), filos., är hvarje menniskas medvetande om sina egna individuell bestämda pligter, sådant detta framträder och yttrar sig närmast i form af en vare sig redan vid föreställningen om en tillämnad eller vid minnet af en fullbordad viljehandling bunden, från all sinlig lust och olust qvalitativt skild och dermed alldeles ojämförlig känsla af inre harmoni eller disharmoni; men tillika såsom ett omedelbart ur denna känsla framspringande, derpå sig grundande och tillbaka verkande omdöme om den ifrågavarande handlingens moraliska halt, såsom rätt eller orätt, pligt eller synd. Denna känsla och detta omdöme stå sinsemellan i ett så intimt samband och sammansmälta med hvarandra så fullständigt, att de kunna skiljas åt endast i abstraktioner. Och just i denna sin förening och sammansmältning är det, som de tillsammans konstituera en hel och full yttring eller funktion af hvad vi kalla samvete.
Också är det väl med blicken fäst närmast på detta förhållande som vissa moralfilosofer beskrifvit och karakteriserat samvetet icke blott såsom ett »moraliskt sinne», utan tillika såsom »etisk smak», i analogi med »skönhetssinnet» och den s. k. »smaken» i detta ords öfliga betydelse af en förmåga att säkert bedöma det estetiska värdet särskildt af konstens alster icke så mycket enligt abstrakta konstteorier som fastmera omedelbart och endast på grund af en förfinad känslighet för specielt estetiskt välbehag och obehag. I förbigående må nämnas, att analogien mellan samvetet och det estetiska smakomdömet äfven i omvänd ordning missbrukats derhän, att det senare omtalats under namn af »estetiskt samvete»; likasom ock att man stundom i härmed analog mening får höra talas t. o, m. om »logiskt samvete». Samvetets likhet med skönhetssinnet och den ur detta sig utvecklande estetiska smaken sträcker sig än vidare derhän, att det förra lika väl som de senare icke blott vid olika tillfällen och hos skilda individer yttrar sig i mycket vexlande grader af renhet, liflighet och klarhet, utan ock kan i alla dessa afseenden genom öfning utbildas och kultiveras — till en allt högre grad af hvad man plägar beteckna med ett enda ord såsom »samvetsgrannhet» eller ock »samvetsömhet». I trots af dessa m. fl. jämförelsepunkter äro emellertid de anförda uttrycken »etisk smak» och »estetiskt samvete» lika oegentliga och vilseledande som Herbarts försök att helt enkelt subsumera det etiska värdeomdömet under det estetiska såsom den art deraf, som dömer särskildt om sedlig skönhet, hvilken förekommer endast inom viljelifvets område — vilseledande nämligen i så måtto, att dervid förbises eller åtminstone till en viss grad undanskymmes det likaledes närmast och ursprungligast i form af en säreget utpräglad känsloqvalitet eller s. k. känslobetoning gifna medvetande om frihet och ansvar, som i sjelfva verket är oskiljaktigt förenadt med alla yttringar af vårt samvete och så väsentligt utmärkande för hvarje specifikt etisk lifsyttring.
Det ofvan sagda hindrar icke, att man vid tal om samvetet kan fästa sig — och äfven vid försöken att vetenskapligt utreda dess egentliga innebörd och betydelse merendels fäst sig — mer eller mindre ensidigt än vid den ena, än vid den andra af dess båda nämnda olika sidor eller integrerande beståndsdelar (känslomomentet och det moraliska värdeomdömet). När vi sålunda tala om »samvetsro» och »samvetsagg», »samvetsfrid» och »samvetsqval», så tänka vi oss tydligen samvetet såsom en säregen form af vårt högre känslolif; under det att andra föga mindre gängse talesätt om samvetet såsom ömsom »gillande» och »ogillande», »anklagande» och »frikännande», om »samvetsförebråelser» och »samvetsbetänkligheter», om »samvetets domstol» eller om samvetet såsom »domare» o. s. v. lika otvetydigt syfta på samvetet såsom moralisk omdömesförmåga. Om nu icke kan nekas, att dessa sist nämnda talesätt hafva sin goda och fullgiltiga mening icke mindre än de först nämnda, så bör likväl härvid noga beaktas, att ur psykologisk eller psykogenetisk synpunkt känslomomentet eger prioritet i jämförelse med värdeomdömet såsom någonting i viss mån sekundärt, äfvensom att ett moraliskt eller etiskt värdeomdöme icke får anses såsom en samvetsfunktion annat, än för såvidt och i samma mån som det omedelbart framgår ur och grundar sig på en specifikt etisk känsla af ofvan antydda art.
Den sista anmärkningen torde innehålla nyckeln till lösningen af det omtvistade problemet huruvida det gifves eller icke gifves ett »irrande samvete»? — eller med andra ord af den skenbara motsägelse, som råder mellan samvetets oeftergifliga anspråk på ofelbarhet (eller dess s. k. omedelbara »evidens») och det lika obestridliga faktum, att vi tyvärr alltför ofta förhastadt och oriktigt bedöma den moraliska halten äfven af våra egna motiv och handlingar. Att jäfva det nämnda anspråket är och blir nämligen en etisk omöjlighet redan derför, att detta, då någon för oss menniskor tillgänglig högre moralisk instans öfver samvetet icke lär kunna påvisas, skulle innebära ett förnekande af hvarje i sig sjelf obetingad och fast norm för skilnaden mellan rätt och orätt i moraliskt afseende, d. v. s. ett upphäfvande af sjelfva pligtbegreppet, och således med inre nödvändighet leda till etisk relativism och skepticism. Men en mer eller mindre felaktig moralisk
Källa: Project Runeberg ·
