Sangallo, toskansk konstnärsslägt. -- 1. Giuliano da S., arkitekt och bildhuggare, f. 1445, d. 1516, var en af den senare ungrenaissancens mästare i Florens, en bland dem, som bildade öfvergången till den högsta blomstringen. Af hans verk finnas i Florens en vacker klostergård till S. Maria Maddalena de' Pazzi, ehuru med underliga joniska pelare (dock efter ett i Fiesole funnet antikt kapitäl), vidare Palazzo Gondi, berömdt för sin pittoreska gård, men »i detaljbildningen snarare värdigt en guldsmed än en arkitekt» (Burckhardt), möjligen också Pal. Antinori, derjämte en villa, Poggio a Cajano, byggd åt Lorenzo Magnifico, samt enligt nyaste påstående grunddragen till sakristian i S. Spirito, ett af de vackraste mindre kyrkobyggnadsverk i Florens. I Prato. n. v. om Florens, utförde han den lilla kyrkan Madonna delle Carceri, såsom grekiskt kors med tunnhvalf och kupol, en byggnad af utmärkt verkan. Med orätt har man tillskrifvit honom fasaden till S. Maria dell' Anima i Rom. Deremot eger Rom att uppvisa ett af de vackraste trätak, utfördt af honom, nämligen det flata taket i S. Maria maggiore, rikt och dock måttfullt prydt med guldornament på hvit grund. För öfrigt utförde han, bland mindre dekorativa verk, tvänne grafvardar i S. Trinità (Florens), med relief med motiv från antika sarkofager. Slutligen eger man af honom i behåll 2 band teckningar efter antika byggnader. --
2. Antonio da S. d. ä., den förres broder, arkitekt, f. 1455. lefde långt in i högrenaissancens tid och var mest verksam utom Florens. Hans hufvudverk är den efter 1518 uppförda kyrkan Madonna di S. Biagio i Montepulciano, hvilken liknar broderns Madonna delle Carceri, men är mera utvecklad och, under inflytande af Bramantes utkast till S. Peter i Rom, liksom öfversatt på högrenaissancens klassiska formspråk (kupolen t. ex. stödd på en cylinder med smärta korintiska pelare). I samma stad finnes af honom Pal. Cervini och hans eget hus (1518) samt Pal. Bellarmini. I San Savino, der han lefde senare, uppförde han flere palats, bl. a. Pal. Communale och Loggia de' Mercanti, i Arezzo kyrkan dell' Annunziata och i Cività Castellana fästningen. Han dog 1534.
3. Antonio da S. d. y.; arkitekt, f. 1482, hette egentligen Antonio Cordiani (icke Picconi, som Vasari påstår), de förres syskonbarn, var en af Bramantes förnämste lärjungar och hade sin verksamhet hufvudsakligen i Rom. Hans arbeten äro af olika värde. Bäst äro de, som uppfördes under inflytande först af Bramante, sedan af Rafael. Bland dem märkas ett kapell i S. Giacomo degli Spagnuoli (Rom) och ett åttkantigt kapell vid dômen i Foligno (1537), bägge i Bramantes art, flere kyrkor och palats i Rom. såsom det inre af S. Spirito och Pal. Sacchetti, som han byggde åt sig sjelf, men främst Pal. Farnese, Roms förnämsta palats (fullbordadt af Michelangelo), som visserligen är af tvifvelaktigt värde i vissa delar, såsom fasaderna, men mästerligt i gården med dess arkadvåningar. I Sala regia (Vatikanen) är anordningen hans samt af detaljerna de härliga stuckarbetena (utförda af Perino del Vaga och Daniele da Volterra). Men S. deltog äfven i uppförandet af S. Peter. Sedan han en tid varit underarkitekt under Rafael, blef han efter dennes död byggnadsverkets ledare, med Baldassare Peruzzi som medhjelpare. I fjorton år stod likväl byggnaden nästan som ruin, då ändtligen 1534 Paul III och S. energiskt grepo sig an med fortsättningen, hvarvid södra och främre korsarmarna utfördes till lika längd och hvälfdes, hvarjämte S. höjde kyrkans golf och åstadkom de s. k. »grotte». Slutligen utförde han äfven flere fästningsbyggnader, såsom i Perugia, Ancona och Nepi. S. njöt stor gunst hos påfvarna. Död 1546.
4. Francesco da S., bildhuggare, den förstnämndes son. f. 1494. d. 1576, var en af Andrea Sansovinos mera betydande efterföljare. Hans arbeten, bl. a. marinorgruppen Madonnan och S. Anna med Jesusbarnet, på altaret i Or S. Michele (Florens), äro alla mer eller mindre osjelfständiga och maniererade. C. R. N.