Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Schubert

Ämne: Tonsättare, tyska, svenska och övriga · Tonsättare och musiker

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 710–712 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Schubert, Frans Peter, österrikisk tonsättare, viskompositionens största namn, föddes d. 31 Jan. 1797 i Lichtenthal, en af Wiens förstäder, hvarest hans fader var skollärare. Hans ovanliga musikaliska anlag upptäcktes tidigt af fadern, som gaf honom den första undervisningen i violinspel. Hans sköna sopran förskaffade honom 1808 inträde i den s. k. konvikten, en konstskola för hofkapellet. Den obetydliga kompositionsundervisning han der åtnjöt af Rucziszka -- som förklarade att S. »redan förut kunde allting och måtte hafva lärt af himlen» -- torde för hans utveckling varit af mindre betydelse än de orkesteröfningar, i hvilka han deltog. Då han synes hafva saknat smak för bokliga studier, lemnade han konvikten redan 1813, och för att undgå konskription tog han straxt derefter plats som lärare i faderns skola, der han likväl hade tid öfrig till flitigt komponerande (Erlkönig, Wanderer m. fl. af de bästa sångerna sågo dagen före hans 20:de år!). Från skolundervisningens släp befriades han 1817 genom en vän, Franz v. Schober, som tog honom hem till sig och länge understödde honom med penningar. Genom samme vän blef han bekant med sångaren Michael Vogl, som blef den förste och en af de bäste tolkarna af hans visor. S. förmådde lika litet som Mozart grunda sig någon oberoende existens, och hans misère var till och med tidtals vida större än dennes. Den enda anställning han hade var såsom musiklärare hos grefve Esterházy, på landtgodset Zelész i Ungern, under sommarmånaderna 1818 och 1824. För öfrigt var han hänvisad till honoraren för sina kompositioner, hvilka trots hans mot slutet växande popularitet betaltes skamlöst uselt af giriga förläggare, som sedan på honom förtjenade hela förmögenheter. S. förstod alls icke att poussera sig eller »imponera på aristokratien», såsom Beethoven med sjelfkänsla sade sig kunna; han trifdes bäst i borgerliga kretsar och var bland främmande ytterst blyg. Ej häller hade han tur med sina ansökningar: både vice hofkapellmästareplatsen (1825) och kapellmästaresysslan vid Kärntnerthorteatern (1827) gingo honom ur händerna. En honom erbjuden anställning som organist i hofkapellet afböjde han sjelf (1822). Föga hade han väl ock passat för någon regelbunden tjenstgöring. Han komponerade med verklig lidelse samt otrolig lätthet och fruktsamhet. Okritiskt kastade han sig öfver hvad poem som hälst, och knappt hade han komponerat en sång, förr än han började en ny -- ett förfarande, som medförde å ena sidan en oemotståndlig improvisatorisk friskhet, å andra sidan en flyktighet i sjelfva det musikaliska arbetet, som stundom, särskildt i hans större instrumentalsaker, orsakade banala ställen eller monotona upprepningar. Detta öfveransträngande lefnadssätt, med rastlöst komponerande och aftnarnas tillbringande i vänners lag, gjorde, i förening med alltför torftiga omständigheter, att hans helsa i förtid undergräfdes. Han dog redan vid 31 års ålder, d. 19 Nov. 1828.

S. hör till de mest geniale och ursprunglige tonsättare musikhistorien kan uppvisa, och i visst afseende står han till och med alldeles ensam, nämligen uti hvad Vogl kallade hans »musikaliska clairvoyance». Han är fullständig improvisatör, i detta afseende tonkonstens störste lyriker i egentligaste mening, och det blef ock hans mission att gifva den konstnärliga fulländningen åt den mest lyriska musikarten, eller visan. Den knappa form, som redan Reichardt och Zelter hade förebildat, i arkitektonisk anslutning till Göthes lyriska strofer, fyllde S. med varmt personligt innehåll och dramatiskt lif. Som melodist hör han till de främste, och hans harmonisering utgör i mycket en förebild för Schumann, Liszt och Wagner m. fl. Mindre framstående är han, till följd af ofulländade studier, såsom kontrapunktiker, och ännu under sitt sista lefnadsår var han betänkt på att taga lektioner för Sechter. Epokgörande är han ej blott i den verkliga visan, utan ock i visformens öfverflyttning på pianot. Hans impromtus och »moments musicals» utgöra mönstren för såväl Schumanns albumblad som Mendelssohns »lieder ohne worte». Då S. äntligen blifvit känd och populär, ansågs han länge såsom egentligen blott sångkomponist, men sedan Schumann tio år efter hans död upptäckte och framhöll hans c-durs-symfoni, har han alltmer kommit till heders äfven i sina många orkester-, kammar- och körverk. Hans operor och sångspel hafva ej visat sig scenkraftiga. Följande hafva blifvit uppförda: Die zwillingsbrüder (1820), Die zauberharpe (s. å.). Alfonso und Estrella (1854), Rosamunde (1823), Fierabras (1861), Der häusliche krieg (s. å.) och Die bürgschaft (1827). Af körverk skref han Mirjams siegesgesang, Gebet, Gesang der geister über den wassern, Nachthelle, Schlachtgesang samt andra hymner och kantater, oratoriet Lazarus, flere mässor och andra kyrksaker. Af hans symfonier äro åtta mer eller mindre fullständigt bibehållna; de i c-dur och h-moll räknas bland de mest betydande efter Beethoven. I kammarmusik finnas 18 stråkqvartetter (hvaraf den i d-moll särskildt framhålles), 3 pianotrior (en utmärkt i ess-dur), Forellenquintett med piano, en stråkqvintett, en oktett med blåsare samt flere duetter för piano och violin, hvaribland en ypperlig Rondo brillant. För piano komponerade han ett antal marscher, dansar, rondos (bl. a. F-mollphantasie och Divertissement à la hongroise), 20 sonater (a-moll, b-moll m. fl.), Impromtus, Moments musicals m. m. Antalet af hans solosånger stiger till 457, bland hvilka följande: Erlkönig, Gretchen, Heidenröslein, Wanderer, Lob der thränen, Frühlingsglaube, Die junge nonne, Ave Maria, sånger ur Mignon och Wilhelm Meister, Der tod und das mädchen, Rastlöse liebe, Rosamunde, Ständchen m. fl., äfvensom de stora sångcyklarna Die schöne müllerin, Winterreise, Schwanengesang, Ossians gesänge o. s. v. Tematiska förteckningar öfver hans kompositioner utarbetades af Nottebohm och Grove; biografier skrefvo Kreissle, Reissmann, Niggli m. fl. A. L.