Serâf (Hebr., plur. serafer l. serafim, af sârâf, förbränna), eld-ande, ljus-ande, ängel. I Gamla testamentet är ordet benämning för himmelska väsenden, som hafva menniskogestalt, med sex vingar, och som äro sysselsatta att sjunga lofsånger kring Guds tron. I den kristna föreställningen identifierades de med keruberna (se Kerub). -- Franciskanerna kallade sin stiftare »pater seraphicus», sin orden den serafiska och sig sjelfva serafiska bröder.