Serafimerlasarettet. Ehuru sannolikt redan under medeltiden, invid vissa kloster, lokaler funnos, der sjuklingar vårdades, visserligen af icke-läkare, dröjde det mycket länge i Sverige, innan verkliga sjukhus inrättades, åtminstone för den civila befolkningen. Behofvet af dylika inrättningar, sannolikt då lika lifligt kändt som nu, gjorde sig först gällande med afseende på de sinnessjuke, och Danviks hospital torde vara den äldsta vårdanstalt af detta slag i Sverige. Dess anor gå upp till år 1696. Att vid denna anstalt fråga vida mera var om de någon gång farlige patienternas instängande än om deras botande är en icke oberättigad förmodan. Allra minst var der något tal om undervisning för läkare i dessa sjukdomars behandling. De, som ville lära sig medicin eller kirurgi, måste antingen inhemta det praktiska af konsten hos äldre läkare eller genom resor i utlandet, ty äfven vid universiteten var undervisningen, i brist af sjukhus, nästan uteslutande teoretisk. Genom de läkare, som utomlands vid de flerestädes befintliga klinikerna lärt att förstå den ofantliga vigten af sjukhus, både som vård- och undervisningsanstalter, utbreddes tankarna härpå inom vårt land, dock först i början af 1700-talet. Det första officiella uttrycket af dessa idéer finnes i sundhets-kommissionens memorial af 1738. Frågan tyckes derefter hafva hvilat, tills den år 1746 åter bragtes på tal, och det på ett sådant sätt, att den ej mera kunde falla, af två de berömdaste läkare på sin tid: Abraham Bäck och Olof Acrel. Den förre, då endast 33 år gammal, höll, då han första gången nedlade sin ordförandeklubba i Vetenskapsakademien, ett tal »om nyttan, som tillflyter läkarekonsten af ett väl inrättadt lazaret eller sjukhus i Stockholm», ett mästerligt föredrag, och Acrel, den berömdaste kirurg, som Sverige någonsin haft, utgaf samma år, 29 år gammal, en skrift »om genaste sättet att inrätta och underhålla ett lazaret eller sjukhus, så att det inom få år måtte ernå en ansenlig tillväxt».
Nu tog saken fart. Tre år derefter inköptes tomt för sjukhusets byggnad, och 1752 (d. 30 Okt.) kunde de förste sjuke intagas på Serafimer-(ordens)lasarettet. De voro då endast 8 till antalet, men detta ökades efter hand, så att det redan år 1765 uppgick till 44. Gåfvor från enskilda och insamlingar från hela riket hade medfört detta utmärkta resultat, men nu beslöto rikets ständer, att de medel, som i landsorterna insamlades, skulle stanna inom de respektive länen, så att äfven der sjukhus kunde upprättas. Serafimerlasarettet, hvilket sålunda miste en del af sitt underhåll, måste för en tid inskränka sin verksamhet. Men snart ökades åter tillgångarna genom en mängd donationer och äfven något understöd af allmänna medel, så att antalet sjuksängar år 1800 uppgick till 80. Genom ytterligare donationer, hufvudsakligen af konung Karl XIV Johan och lifmedikus Wenner, bragtes det så vida, att år 1821 sjukantalet kunde höjas till 140. Äfven detta antal befanns snart vara för litet, och det oaktadt vid den tiden endast intogos in- och Utvärtes civila sjuke. Förut hade lasarettet varit sjukhus äfven för garnisonen och till och med under 20 år barnbördshus. Genom kraftig hjelp af riksdagen och Stockholms stad lyckades det att hopbringa en summa, tillräcklig för att tillbygga lasarettet, så att 300 sjuka der kunde få plats. Företaget leddes i hufvudsaklig mån af d. v. öfverkirurgen Ekströmer, en kraftig organisatör. Några sängar hafva på den sista tiden dock måst borttagas för att lemna plats åt hvarjehanda för sjukhuset och undervisningen oundgängligt nödvändiga anstalter, ej tillgodosedda eller ens kända vid byggnadstiden. Serafimerlasarettet var efter denna sista ombyggnad ett godt och försvarligt sjukhus, så som anspråken då voro. Men sjukhus, byggda under denna period, hafva åldrats hastigt; den medicinska och än mera den hygieniska vetenskapens framsteg hafva gjort fordringarna på ett sundt sjukhus så stora, så annorlunda beskaffade, än de voro för 50 år sedan, att det nuv. Serafimerlasarettet, från att vara det bästa, blifvit ett af de sämre i Sverige, hvad inredning, ventilation, uppvärmning och äfven utrymme angår. Dessutom har det för sitt andra hufvudändamål, det att vara en undervisningsanstalt, af enahanda skäl blifvit långt efter sin tid, och detta så mycket mera, som de studerandes antal under det halfva seklet fyrdubblats. Fråga har derför sedan mer än tio år varit, att helt och hållet ombygga och i väsentlig mån utvidga hela anstalten. Anslag till detta ändamål hafva i första rummet blifvit beviljade af Stockholms stadsfullmäktige och af Stockholms läns landsting, hvarjämte lasarettsdirektionen kunnat från en, just för sådant ändamål skänkt fond bidraga med en större summa. Från riksdagen gafs år 1888 ett betydande anslag. Alla dessa summor utgöra sammanlagdt 1,060,000 kr. Men härför uppföres nu i periferien af den vidsträckta lasarettstomten: 1:o Ett stort tvåvåningshus, bestämdt för poliklinikerna. 2:o Den medicinska afdelningen, fördelad i 3 med hvarandra löst sammanhängande paviljonger samt utrustad med en stor mängd lokaler för vetenskapliga undersökningar, föreläsningssal m. m. 3:o Ekonomibyggnad, innehållande kök med matsal för tjenstepersonalen, tvätt, badetablisseinent, desinfektionsanstalt o. s. v. 4:o En paviljong för den oftalmologiska afdelningen i den ena våningen och den gynekologiska i den andra. 5:o Den nuv. lasarettsbyggnaden skall helt och hållet förändras samt innehålla ensamt den kirurgiska afdelningen. I sin helhet kommer det nya sjukhuset att innehålla 400 sängar. (Se vidare Karolinska mediko-kirurgiska institutet, sp. 406).
Arbetet på lasarettet är f. n. så fördeladt, att å den medicinska afdelningen finnas 2 öfverläkare, hvilka turvis bestrida den kliniska undervisningen. Numera har tillkommit en afdelning på 20 sängar, utbruten ur den medicinska, för nervsjukdomar. Kliniken å densamma äfvensom sjukvården bestrides af innehafvaren af den malmstenska professuren vid Karolinska institutet. De andra båda öfverläkarebefattningarna böra äfven, enligt gällande statut, vara förenade med professuren och e. o. professuren i medicin vid institutet. Samma är förhållandet med de båda kirurgiska afdelningarna, der äfven institutets bägge lärare turvis tjenstgöra. Afdelningen för ögonsjuka skötes ännu af den ene af dessa professorer, men under kliniktiden af e. o. professoren i oftalmologi vid Karolinska institutet (nyss inrättad befattning), hvilken otvifvelaktigt snart kommer att öfvertaga hela afdelningens vård. På den medicinska afdelningen vårdas i medeltal årligen 1,050 patienter, på den kirurgiska något mindre. Men dessutom hafva lasarettets läkare att sköta en alltmer sig ökande poliklinik, under de senaste åren besökt af 11,000--12,000 patienter, tämligen lika fördelade på båda afdelningarna. Öfverläkarna hafva derför till biträde en underläkare samt en amanuens för kliniken och en för polikliniken på hvardera afdelningen, hvarjämte finnes en amanuens för nervkliniken. Lasarettet aflönar emellertid icke alla dessa amanuenser, utan är ersättning för en del af dem beredd på annat sätt. Öfverläkare å lasarettet sedan dess stiftelse hafva varit: Abr. Bäck (1752), Erik Elff (1753--58), J. A. Darelius af Darelli (1758--72), J. L. Odhelius (1772--1813), H. H. Böcker (1813--22), N. Y. Elgenstierna (1822--24), J. I. af Ekström (1824--31), K. V. H. Ronander (1831--40), M. Huss (1840--60), P. H. Malmsten (1860--76) och M. R. Bruzelius (sedan 1876). Biträdande eller andre öfverläkare hafva varit, utom de, som senare blifvit öfverläkare, P. Wising (1876--87) och J. G. Edgren (sedan 1888). Öfverkirurger hafva varit: O. af Acrel (1752--1806), K. F. von Schulzenheim (1772--1808), P. af Bjerkén (1808--18), Sam. Frölich (1818--21), K. J. Ekströmer (1821--49), K. G. Santesson (1849--85) och G. J. Rossander (sedan 1885). Biträdande och andre öfverkirurger hafva varit: O. A. Swalin (1844), Vinc. Lundberg (1846--49) och John Berg (sedan 1885).
Serafimerlasarettets styresmän hafva ända till senaste tid varit 2 af serafimerordensgillet utsedde serafimerriddare; detta till lasarettets synnerliga fromma. Men sedan Stockholms stad vid sitt anslag fäst det vilkor att en plats i direktionen skulle tillkomma en af staden utsedd ledamot, har direktionen blifvit fullständigt ombildad och utgöres nu af 6 personer: ordföranden och v. ordföranden, utnämnda af Kongl. M:t; en ledamot, vald af stadsfullmäktige; en, utsedd af Stockholms läns landsting, samt lasarettets öfverläkare och öfverkirurg. Tjenstemännen utgöras i öfrigt af en kamrerare, en sekreterare och en kommissarie. Sköterskornas antal, jämte deras biträden, är beräknadt till 1 sköterska för 10 sjuka i medeltal. Dessutom finnes sedan 1886 en husmoder. Lasarettets inkomster utgöras af räntor å donerade kapital, till ett belopp af 673,000 kr., utom de fonder, som äro afsedda för nybyggnader, lifräntor med flere ändamål; statsanslag 29,000 kr.; af enskilda samt hufvudstaden och korporationer: betalning för å lasarettet vårdade sjuke 53,000 kr. samt diverse smärre inkomster, allt uppgående till i rundt tal 140,000 kr. Under de senare åren hafva genom det ökade antalet sköterskor och deras samt den öfriga tjenstepersonalens förbättrade lönevilkor, lasarettets inkomster visat sig otillräckliga, hvarför också afgifterna för betalande sjuka måst höjas, dock ej öfver hvad som å andra sjukhus erlägges. Rsr.