Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Serenad

Ämne: Musikinstrument · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 904–905 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Serenad (Ital. serenata, »aftonmusik») betecknar företrädesvis ett vare sig för sångstämmor eller instrument komponeradt musikstycke, som är afsedt att utföras nattetid, utanför en firad persons fönster. Redan trubaduren sjöng sålunda för sitt hjertas dam, till ackompanjemang af sin mandolin. Redan i 17:de årh. lär det hafva varit sed, att studenterna i universitetsstäder i gryningen tågade genom gatorna och hyllade flickorna med sång. Senare bildades små instrumentalkörer, hvilka hyrdes för samma ändamål. Detta blef fröet till uppkomsten af en särskild instrumental musikform, serenata, cassazione eller partita, hvilken spelade en vigtig roll under förra seklet samt i nyare tid med framgång återupptagits af Brahms och Volkmann. Detta slags serenad bildar ett mellanting mellan sviten och symfonien; den är lättare och mera konserterande i sin hållning än den senare samt friare i valet af satser än den förra: endast marschen och menuetten äro oftast obligatoriska. I början sammansatt af blott blåsinstrument och afsedd för musikunderhållning i det fria, fick den småningom tillägg af stråkinstrument och vann insteg i konsertsalen. -- Serenata var i förra årh. äfven namn på ett slags dramatisk kantat, omhuldad i synnerhet af hofvet i Wien. A. L.