Servitut

Servitut (af Lat. servitus, slafveri, tjenstskyldighet, af servus, slaf), jur., utmärker det förhållande att egaren eller innehafvaren af en fastighet, för obehindradt bruk eller bättre tillgodogörande af densamma, har rätt att på ett bestämdt sätt eller till bestämdt ändamål använda krafter, som för öfrigt tillhöra en annan närliggande fastighet, vare sig efter den på marken uppdragna gränsskilnaden för fastigheterna eller efter de af lagen gjorda begränsningarna för grannar i utöfningen af eganderätten å ömse sidor. Stundom betecknas med servitut äfven vissa allmänna skyldigheter, som hvila på jorden, vägunderhåll, skjutsskyldighet m. m. Men sådana skyldigheter benämnas bättre med uttrycket onera eller publika onera. På svenska angifvas servituten i gällande inteckningslag med: »besvär och last till förmån för annan fast egendom». Förutsättningen för ett servituts tillvaro är ett så pass nära granskapsförhållande mellan tvänne fastigheter, att verkligt gagn finnes för den berättigade i servitutsrättens utöfning. Den fastighet, till hvilkens förmån ett servitutsförhållande består, kallas den herskande fastigheten, och den, på hvilken servitutet hvilar, den tjenande. Servitutsrätterna kunna i fråga om innehållet vara af mångfaldig art. De kunna vara vägrättigheter, rättigheter att leda vatten från eller till den herskande fastigheten, betesrätt, rättigheter till skogsfångst, löf-, torf-, näfver-, sand- eller lertägt, rättigheter till fri utsigt, fritt solljus, frihet från eldfara, begagnande af grannes grundmur eller byggnadsmur m. m. De kunna uppkomma genom aftal, antingen uttryckligen eller såsom följder af upplåtelse af mark, hvars begagnande utan dermed förenad servitutsrätt skulle vara omöjliggjordt. Laga skiften å egorna till de under benämning af byalag eller skifteslag hos oss förekommande samfälligheterna gifva ofta rika anledningar till upprättande af servitutsrätter. Servitut kunna ock hafva urminnes häfd att tacka för sin uppkomst. Jfr Besvär och Granskapsförhållande. E. V. N.