Besvär (T. beschwerde, af schwer, tung), eg. tyngd, olägenhet, möda; klagomål. 1) Kamer. Det sätt, hvarpå staten, när han hunnit någon högre grad af utveckling, företrädesvis anskaffar medel för tillfredsställandet af sina behof, består deri, att han af samhällsmedlemmarna upptager vissa bestämda skatter. De inflytande skattemedlen användas för att löna dem, hvilka utföra det arbete, som erfordras för samhällets bästa, eller till anskaffande af sådana föremål, af hvilka staten är i behof. En del af detta arbete eller dessa förnödenheter är emellertid sådan, att den icke lämpligen kan eller bör utföras eller anskaffas genom aflönade funktionärer, antingen derför att arbetets beskaffenhet fordrar, att det skall fullgöras af samhällets medlemmar sjelfva (t. ex. vissa medborgerliga och kommunala uppdrag), eller ock derför, att dess verkställande eller anskaffande genom statsmaktens organ antages komma att på samma gång möta större svårighet och medföra större utgift, än om arbetet utfördes eller förnödenheterna tillhandahölles omedelbart af samhällets
medlemmar. De tjenstbarheter eller andra prestationer, hvilka sålunda utkräfvas af de enskilde medborgarna och afse att omedelbart fylla ett allmänt (statens eller kommunens) behof, kallas allmänna besvär (onera publica, last, tunga).
Detta sätt att tillgodose vissa allmänna behof anlitades i synnerhet i forna tider, innan ännu arbetets fördelning vunnit den utsträckning som i nyare tider, och då tillgången på penningar för skatters betalande var ringare och svårigheten för den enskilde medborgaren att anskaffa dem följaktligen större än nu. Flere af de titlar, som ingå uti den till beloppet betydligaste af våra grundskatter, eller den s. k. "räntan", hafva ock tillkommit såsom ersättning för allmogens befrielse från vissa honom förut åliggande tjenstbarheter. Innan ännu handel och industri samt dessas mäktigaste häfstång, den rörliga förmögenheten, hunnit någon högre grad af utveckling, var egandet af jord något, som i allmänhet medföljde hvarje mera oberoende samhällsställning. Detta förhållande, i förening med den omständigheten att arbetets fördelning endast föga kan göra sig gällande inom jordbruksnäringen och att denna till följd deraf lättare än andra yrken låter förena sig med personella besvär och skyldigheter, föranledde naturligen, att en betydlig del af dessa besvär eller onera skulle komma att drabba innehafvarna af fast egendom i allmänhet och ickeprivilegierad jord i synnerhet. Genom att fästa dessa besvär vid jorden beredde staten sig tillika den största möjliga trygghet för deras riktiga utgörande. Stundom fingo egarna till de hemman, hvilka sålunda onererades, af staten ett slags vederlag, som vanligen bestod i befrielse från alla eller någon del af hemmanets skatter. Detta utgjorde t. ex. grunden till den s. k. frälsefriheten för jord, hvars egare befriades från skatt till kronan mot skyldighet att tjena konungen med "vapnom och hästom".
Såsom ofvan blifvit antydt, utgöras de flesta och betydligaste besvär på grund af innehafvande fast egendom. De vigtigaste af dessa äro: rust-, knekte- och båtsmanshållen, inqvartering, skyldigheten att uppföra och underhålla vissa allmänna byggnader, vägunderhållet och skjutsningsskyldigheten (jfr d. o.). På senare tider, och i samma mån som andra samhällsklasser uppstått vid sidan af den jordegande, hafva klagomålen öfver att denna senare nästan ensam skulle vidkännas den tunga, som dessa besvär medföra och hvilken i många fall stegrats i jämnbredd med samhällets ständigt fortgående utveckling, blifvit allt högljuddare. Dessa klagomål hafva ock redan föranledt lindring, borttagande eller rättvisare fördelning af åtskilliga bland dessa besvär. Så har t. ex. den ordinarie kronobrefbäringsskyldigheten upphört och öfvertagits af postverket, och de kostnader, som härröra af skyldigheten att bygga och underhålla kyrka med hvad dertill hörer, blifvit i viss mån annorlunda fördelade än förut. Det anspråk, som fordrar, att dessa besvär skola aflyftas från jorden eller åtminstone jämnare fördelas, synes emellertid icke känna sig tillfredsstäldt af de eftergifter, som redan blifvit gjorda, utan tvärtom allt mer tilltaga i styrka.
Personella besvär kallas de besvär, hvilka utgöras af hvarje medborgare, som uppnått en viss ålder. Bland dessa må i främsta rummet nämnas den hvarje vapenför man åliggande förpliktelsen att under vissa år vara underkastad krigstjenst. Dit räknas äfven skyldigheten för den, som genom val dertill kallas, att fullgöra vissa allmänna värf, såsom nämndemansbefattning, ledamotskap i landsting, kommunalstyrelse eller beskattningskomité. C. W.
2) Statsr. Svenska folket har, så långt historiens vittnesbörd sträcker sig, haft den seden att i alla vigtigare fall klaga sin nöd hos konungen. Det var företrädesvis vid folkförsamlingarna och riksmötena, som dylika klagomål eller -- såsom de vanligen kallades -- besvär framburos, än af innevånarna i en särskild landsort, än af ett särskildt riksstånd och stundom af hela riksförsamlingen. Dessa besvär innehöllo vanligen klagomål öfver tyngden af vissa skatter eller utlagor, öfver allt för stor stränghet vid utskrifningarna, öfver intrång i gifna privilegier eller (från de ofrälse ståndens sida) öfver allt för stor utsträckning eller missbruk af frälseståndets privilegier. I allmänhet föranledde dessa klagomål svar i form af kongl. resolutioner, af hvilka många ännu äro gällande och genom de friheter eller förmåner af ett eller annat slag, hvilka de medgåfvo för vissa fall eller för vissa orter, i sin mån hafva bidragit att inveckla vårt skatteväsende. -- En erinran om dessa besvär återfinnes i namnet på det genom 1866 års riksdagsordning upphäfda Allmänna besvärs- och ekonomi-utskottet. Jfr Petition. C. W.
3) Förvaltn. Om en förvaltande myndighet af lägre grad vidtagit en åtgärd eller fattat ett beslut, eger i de flesta fall den, som icke vill åtnöjas med hennes tillgörande, att deruti söka rättelse genom att anföra besvär hos en öfverordnad myndighet.
Vid behandlingen af dessa s. k. administrativa besvärsmål förfar man på olika sätt, allt efter som större eller mindre handlingsfrihet är de förvaltande myndigheterna medgifven, d. v. s. om dessa måste noggrant följa vissa gifna stadganden eller ega att i hvarje fall handla såsom dem bäst och lämpligast synes. I ena fallet följer rättelse på den grund, att den underordnade myndigheten befinnes hafva orätt tillämpat gifna lagbestämmelser, i det andra emedan den högre myndigheten anser, att den underordnade handlat mindre klokt.
I Frankrike, der förvaltningsrätten nått sin högsta utbildning, skiljer man i afseende på besvärsrätten emellan rent administrativa ärenden och sådana, hvilka benämnas affaires contentieuses och utmärkas af särskilda kännetecken. I afseende på de förra står endast la voie gracieuse ("nådevägen") öppen till de högre myndigheterna. Klagomål i ärenden af det senare slaget upptagas vanligen först hos prefekturråden och gå derifrån till conseil d'état, som numera i sista instans afgör mål af dylik beskaffenhet. Handläggningen af dessa mål -- le contentieux administratif -- af en så upplyst och kunnig myndighet som "conseil d'état" har märkligen bidragit till den utbildning förvaltningsrätten erhållit i Frankrike. -- I England hafva administrativa tvistemål af ålder behandlats af de vanlige civile domstolarna; men på senare tider har, inom vissa grenar af förvaltningen, rättighet att upptaga och afgöra dylika mål blifvit gifven de till dessa förvaltningsgrenar hörande myndigheterna. -- Enligt den äldre ordningen för förvaltningen inom de tyske staterna tillhörde upptagandet och afgörandet af klagomål öfver de förvaltande myndigheternas beslut andra högre, förvaltningen tillhörande, myndigheter. Dessa synes dervid hafva förfarit tämligen sjelfrådigt, hvilket man kan finna bl. a. deraf, att just i Tyskland det yrkandet gjordes, att de tvistiga förvaltningsmålen skulle förläggas till domstolarna. Man har dock, med det stadgade konstitutionella lifvet i detta land, ännu ej tilltrott sig att genomföra en dylik åtgärd. En del tvistiga förvaltningsmål tillhöra ännu de administrativa myndigheterna; för andra har man i vissa land, t. ex. Preussen och Baden, anordnat särskilda myndigheter, sammansatta dels af tekniskt bildade ledamöter, som utnämnas af regeringen, dels af ledamöter, som väljas af kommunalmyndigheterna. Derigenom tror man sig hafva förenat såväl nödig sakkunskap som ock den säkerhet för missbruk vid den friare tillämpning af rätten, som förvaltningen icke anses kunna umbära. -- Hvad Sverige vidkommer, torde för detta land såsom regel kunna angifvas, att rättelse af en åtgärd, som blifvit vidtagen af en förvaltande myndighet, måste sökas hos en annan, högre sådan. Hvilka de myndigheter äro, hos hvilka i hvarje särskildt fall rättelsen skall sökas, beror af målets beskaffenhet och kan ej bestämmas genom någon allmän regel. Det vanliga är, att rättelse uti ett af en ortmyndighet meddeladt beslut sökes hos det centrala ämbetsverk, dit ärendet till följd af sin beskaffenhet hörer, och att besvär derifrån få fullföljas till kongl. maj:t, såsom den högsta förvaltande myndigheten. I vissa fall gå besvären omedelbart från den lokala myndigheten till kongl. maj:t.
Till besvär i administrativa mål torde äfven böra räknas besvär i befordrings- och beskattningsmål äfvensom öfver beslut af kommunala myndigheter och öfver vissa offentliga valförrättningar. Th. R. C. W.
4) Processr. a) I tvistemål är besvär ett rättsmedel, hvarigenom klagan föres såväl från underrätt hos hofrätt som från hofrätt hos konungen (Högsta domstolen) öfver beslut i åtskilliga frågor under rättegången samt öfver hufvudsakligt fel i rättegången ("nullitetsklagan"). Så öfverklagas genom besvär hos hofrätt underrätts beslut öfver invändning derom att målet ej hörer till den domstol, till hvilken det instämts. I uppskofsbeslut söker man ändring genom besvär, om man tror sig kunna visa, att saken dermed endast onödigt uppehålles. Vill part visa domvilla eller att andra sådana fel i rättegången förekommit, att domen på grund deraf bör ogillas (t. ex. att rätten ej varit domför eller att dom, som vunnit laga kraft, blifvit ändrad eller att någon blifvit dömd frånvarande, ostämd o. s. v.), eger han anföra besvär. Äfven i det hufvudsakliga beslutet vid syn å krono- eller andra publika hemman samt i ansökningsärenden är besvär det rättsmedel, som får användas. -- b) I brottmål -- i hvilka vad och revisionsansökning icke äro tillåtna -- utgör besvär det ordinarie rättsmedlet jämväl i fråga om underrätts eller hofrätts hufvudsakliga utslag. -- Från det förfarande, som eger rum vid vad och revisionsansökning, skiljer sig besvärsförfarandet hufvudsakligen deri, att enligt regeln något tillkännagifvande hos den rätt, öfver hvars beslut klagan föres, icke är af nöden, samt att den, som besvärar sig, skall, derest vederparten bör höras öfver den förda klagan, inom viss föreskrifven tid ombesörja besvärens delgifning åt denne. Jfr Rättsmedel och Vad. L. A.