Petition

Petition (Lat. petitio), begäran, ansökning; ansökningsskrift. -- I statsrättslig mening är petition en begäran hos offentlig makt eller myndighet att den i det allmänna intressets namn måtte göra ett visst bruk af sin makt. En sådan petition kan vara ställd till lagstiftande makten (och afse lagväsendet) eller till styrelsen (och afse något regeringsbeslut) eller till dess bestämda organ (om någon ämbetsåtgärds vidtagande). Petition bör skiljas från sådana meningsyttringar, som uttrycka blott en viss sinnesstämning, af förhoppning, önskan eller farhåga eller ock af tacksamhet, erkännande eller ogillande med afseende på förestående eller vidtagna allmänna åtgärder, och hvilka framställningar taga form af antingen resolution, som stannar vid sjelfva uttalandet af en viss åsigt, eller adress (se d. o.), hvarigenom det, som uttalats, skriftligen meddelas den, som af meningsyttringen beröres. Petition bör vidare skiljas från besvär (se d. o.), som utgör ett judicielt eller administrativt rättsmedel, och ansökning, som afser en åtgärd af offentlig myndighet i hvad som rör dennas befogenhet eller begäran om att komma i åtnjutande af eller i åtanka vid utdelandet af en viss rättighet eller förmån, som det tillkommer myndigheten att under vissa vilkor och i en viss utsträckning förläna. Petition kan afse hvilket samhällsvigtigt intresse som hälst, hvars främjande ligger inom den myndighets verksamhetsområde, till hvilken man vändt sig, och af statsklokheten påkallas, utan att dess främjande omedelbart rör den, som framställt begäran. -- Petitionsrätten förutsätter myndighets skyldighet att taga kännedom om gjorda hemställningar och pröfva om deråt bör lemnas uppmärksamhet. Vilkoren för att en petition skall komma under pröfning äro, att den af behörig person i behörig form och i behörig ordning aflemnas, äfvensom att den är af sådan beskaffenhet och afser sådan åtgärd, att den hör under myndighetens pröfning. Petitionsrätten, såväl den allmänt medborgerliga som den representationen tillkommande, utgör ett nödvändigt element i hvarje fritt samhälle. Engelska statsskickets historia visar dess stora betydelse för samhällsutvecklingen, och i »Bill of rights» år 1689 blef denna rätt uttryckligen tillerkänd hvarje medborgare. Den ingick i de rättigheter, som af franska revolutionen proklamerades, men framträdde i Frankrike mer som en källa till upplopp och oroligheter än såsom ett lojalt uttryck för ett utbredt allmänt tänkesätt. Man måste derför regelbinda utöfningen af denna rätt, såsom det visar sig af 1795 års författning (art. 364). Sjelfva rättigheten har ej deraf lidit. Dess erkännande har uttryckligen skett i flere konstitutioner, och äfven der ej någon särskild bestämmelse derom blifvit införd har rättighet för medborgare till petition ansetts såsom gifven sak, om ock dess utöfning blifvit bunden af stadgade former. -- De grundsatser, som i allmänhet gjort sig gällande härutinnan, äro: att rättighetens utöfning tillhör medborgarena, en eller flere, särskildt eller samfäldt, samt äfven lagligen autoriserade samfund och föreningar, i ämnen, som falla inom föreningens verksamhetsområde, en grundsats, som fått sitt uttryck i K. M:ts cirk. till ordförandena i Sveriges landsting d. 30 Aug. 1864 angående ärenden, som icke kunna blifva föremål för öfverläggningar och beslut vid landstingen. Men den tillkommer icke möten eller för tillfället bildade sällskap såsom sådana. Den för tillfället fungerande bestyrelsen eger ej kollektivt uppträda såsom talande i det församlade sällskapets eller mötets namn. Skall samfälld petition åstadkommas, måste den vara undertecknad af alla, som biträda densamma. I afseende på formen för petitionen gäller, att den skall vara skriftligen affattad och i ett skrifsätt, som iakttager yttrandefrihetens rätta bruk. Ingifvandet kan ske i den för handlingars inlemnande stadgade ordning eller ock personligen eller, om petitionärerna äro flere, genom deputation, i hvilket senare fall tillstånd dertill bör begäras, hvarjämte, derest så fordras, föremålet för petitionen på förhand angifves, äfvensom afskrift af densamma lemnas. I enlighet dermed är stadgadt i Sverige i k. förordn. d. 11 Maj 1774, att af hvarje ansökning, som lemnas i konungens hand, skall, för att upptagas till pröfning, ett exemplar lemnas i konungens kansli att i diariet införas och beredas till föredragning. Hvad innehållet angår, bör den åtgärd, som begäres, röra allmänna intressen, ej enskilda rättsanspråk. Skulle petitionen vara lagstridig eller till sitt innehåll eller syfte af brottslig beskaffenhet, drabbas petitionärerna af ansvar, men icke för den kritik, hvarmed petitionen motiveras. I fråga om till hvem man eger att vända sig med petition, kan det vara regeringen eller administrativ ämbetsmyndighet, men ej domstol, enär den afser åtgärder, som af statsklokhet kunna förestafvas, men ej i rättvisans namn äskas, ty i senare fallet finnas gifna rättsmedel. Den kan riktas äfven till folkrepresentationen, dock fordras dervid, att någon medlem deraf framställer densamma. I Sveriges Riksdagsordning tillåtes numera ej petition af utanför riksdagen stående personer, såsom förhållandet var under den s. k. frihetstiden, då rikets ständer tillvällade sig rätt att såsom högsta instans pröfva besvär och rättsansökningar. -- I de skandinaviska rikenas grundlagar finnes icke denna rätt lagfäst. Den anses ligga i sakens natur; och hvad Sverige angår, kan den anses med det svenska statsskicket sammanvuxen, liksom den alltid förutsatts vara en af riksdagens rättigheter. Der grundlagen, såsom i Regeringsformen § 89 och § 90, uppmärksammar den, sker det för att gifva densamma sin rätta betydelse och begränsa den. I R. F. § 89, der den ekonomiska lagstiftningsmakten afhandlas, förklaras, att fråga må i riksdagens kamrar väckas om ändring i denna lagstiftning, men »riksdagen ege dock icke makt att i dessa mål annat eller mera besluta än föreställningar och önskningar, att hos konungen anmälas». R. F. § 90 innehåller en begränsning af denna petitionsrätt till hvad rör allmänna mått och steg inom styrelsens område, ty under riksdagens, dess kamrars eller utskotts öfverläggningar och pröfning må icke i något annat fall eller på annat sätt, än grundlagarna bokstafligen föreskrifva, komma frågor om ämbetsmäns till- och afsättande, regerings och domaremaktens beslut, enskilda medborgares och korporationers förhållanden eller verkställigheten af någon lag, författning eller inrättning. Konungens förpligtelse att taga under pröfning framställningar i petition svag innebäres i R. F. § 16:s bestämning om konungens pligt att rätt och sanning styrka samt visar sig af ofvan åberopade § 89, som säger, att å riksdagens hemställningar »konungen, sedan statsrådet deröfver blifvit hördt, göre det afseende han för riket nyttigt finner», och af Instr. för riksdagens justitieombudsman, som ålägger justitieombudsmannen att vid hvarje riksdag uppgifva hvilka af riksdagens vid sistförflutna riksmöte fattade beslut och gjorda hemställningar blifvit af konungen utfärdade och i verket ställda. H. L. R.