Shakspere [sjäkspir], William, engelsk skald, föddes i April 1564 i den lilla staden Stratford on Avon (Warwickshire). Han döptes d. 26 s. m., och i anledning deraf har man -- troligen med orätt -- antagit d. 23 April såsom hans födelsedag. Skaldens fader, John Shakspere (d. 1601), hade redan före 1552 inflyttat till Stratford, der han 1557 gift sig med Mary Arden (d. 1608), dotter till en burgen landtbrukare. John S:s egentliga lefnadsyrke tyckes hafva varit landtbrukarens, men derjämte var han handlande, troligen äfven slagtare. Både hans förmögenhet och hans anseende ökades snabbt. Så valdes han 1569 till borgmästare i den lilla staden. Men omkr. 1578 började det -- af okänd anledning -- gå tillbaka för den sträfsamme mannen, och det hotande armodet nödgade honom att afbryta sonens skolgång. William, hvars studier i Stratfords grammatikskola inskränkt sig till det latinska språkets läsande och skrifvande, började förmodligen såsom biträde åt sin fader. Troligen till följd af ungdomligt lättsinne nödgades han i slutet af 1582 eller början af 1583 att gifta sig med Anne Hathaway (f. 1556, d. 1623), dotter till en obetydlig arrendator i byn Shottery nära Stratford. Af detta äktenskap föddes tre barn. Det äldsta af dessa, dottern Susanna, född redan i Maj 1583, gifte sig 1607 med den ansedde läkaren John Hall, men dog barnlös. 1585 erhöll S. tvillingar, sonen Hamnet, död redan 1596, och dottern Judith, gift 1616 med vinhandlaren Thomas Quiney och genom honom moder till lady Elisabeth Barnard (d. 1670), som var den sista af S:s afkomlingar. Ehuru man ej derom eger någon bestämd kunskap, är det dock troligt, att S:s äktenskap ej varit lyckligt. Omkr. 1585 lemnade S. Stratford och begaf sig till London, under det att familjen fortfarande qvarstannade i fädernestaden. Anledningen till denna resa uppgifves af traditionen hafva varit en förföljelse, som Sir Thomas Lucy af Charlecot skulle hafva satt i gång mot honom, på grund deraf att S. olofligen jagat på Sir Thomas Lucys mark. En medverkande orsak till dennes förbittring skall ock hafva varit, att S. mot honom diktat ett hånande epigram. I London lär S. till en början hafva förvärfvat sig sitt uppehälle med att vakta de teaterbesökandes hästar. Sedermera upptogs han bland teatertruppens egne medlemmar och var redan 1592 bemärkt såsom skådespelare. Under den första tiden synes han omvexlande hafva tillhört olika sällskap, men 1594 ingick han i lordkammarherren Lord Hunsdons trupp och qvarstod i den, till dess han för alltid lemnade scenen, Någon direktör fanns ej vid denna tids teatrar, utan truppens angelägenheter afgjordes af de förnämste skådespelarna sjelfva. Dessa rådde samfäldt om teatergarderoben, dekorationerna -- hvilka på S:s tid ännu voro mycket primitiva --, och de pjeser, hvilka truppen spelade; de aflönade musiken, teaterbetjeningen o. s. v. Deras inkomst bestod af de afgifter, hvilka erlades vid ytterdörren. Men ehuru S. ej var direktör, intog han en mycket framstående plats inom truppen, troligen mera till följd af sin praktiska begåfning och sin talang såsom författare än på grund af sin skicklighet såsom skådespelare, ehuru han äfven såsom sådan ej tyckes hafva varit så underlägsen, som man i senare tid förmodat. Truppen, hvilken ofta fick uppträda inför hofvet och vid Jakob I:s tronbestigning upphöjdes till rangen af konungens egen trupp, hade till en början ingen fast uppehållsort, utan spelade än på värdshusgårdar, än i tillfälligt förhyrda teatrar både i London och i landsorten. Men 1599 förenade de förnämste af truppens medlemmar sig till ett bolag, hvilket i södra London uppbyggde teatern Globe, hvarest truppen spelade, ända till dess byggnaden 1613 lades i aska. Redan af denna affär framgår, att S. uppnått en oberoende ekonomisk ställning. Två år förut hade han inköpt egendomen New Place, en af de förnämsta i Stratford; huset nedrefs omkr. 1700, men platsen gjordes 1861 till nationalegendom. Orsaken till S:s välmåga, som yttrade sig i flere andra egendomsköp, har enligt traditionen varit en gåfva af 1,000 p. st., som han skall hafva mottagit af lord Southampton, den unge ädling, till hvilken han dedicerat sina båda episka dikter. Men i detta fall är traditionen troligen felaktig, och förmodligen berodde S:s goda ekonomiska ställning på de rikhaltiga inkomster han såsom skådespelare uppbar. Som författare kunde han deremot ej skörda något guld, ty ännu omkr. år 1600 betalades i medeltal blott 5 p. st. för ett femaktsdrama. Ungefär samtidigt med inköpet af New Place sökte S. att för sin familj förvärfva adelskap -- en då för tiden just ej synnerligen svår sak --, och 1596 utfärdades äfven sköldebref för John S.; af okänd anledning utfärdades ett nytt 1599. Vapnet tillhör de s. k. armes parlantes: en vapensköld med ett derå afbildadt spjut samt öfver skölden en falk, hvilken med klon fasthåller ett annat spjut. Detta vapen gaf förmodligen anledningen till stafningen Shakespeare (spjutskakaren), hvilket nästan undantagslöst förekommer på -- de af skalden sjelf dock ej utgifna -- dramerna. Sjelf skref S. sitt namn Shakspere, och i Warwickshire torde detta hafva uttalats ej såsom Sjäkspir, utan såsom Sjaxsper. Trots sitt nyförvärfvade adelskap fortfor S. att utöfva skådespelarens då ganska ringaktade yrke. 1609 började hans sällskap att spela äfven på en annan teater, Blackfriars, som egdes af bröderna Burbage, båda medlemmar af S:s trupp. Man känner ej med visshet det år, då S. drog sig tillbaka från scenen, men sannolikast synes vara, att han 1613 lemnat London och skådespelareyrket samt slagit sig ned i Stratford, der han i ro tillbringade sina återstående dagar. Han dog d. 23 April 1616 och ligger begrafven i Stratfords kyrka, der en ganska praktfull minnesvård 1623 uppsattes öfver hans straxt bredvid högaltaret jordade qvarlefvor.
Sitt förnämsta rykte eger S. såsom dramatisk skald, men ehuru äfven hans samtid i detta afseende erkände hans mästerskap, ansågs dock sjelfva diktslaget af underordnadt värde. Sjelf försökte han att på andra områden förvärfva sig skalderykte. 1593 utgaf han Venus and Adonis, och året derpå följde Lucrece, hvilka båda episka dikter dedicerades till lorden af Southampton. Numera nästan glömda, voro dessa dikter högt skattade af samtiden. En tredje episk dikt, The lover's complaint, utgifven 1609, synes deremot ej hafva tilldragit sig någon uppmärksamhet. Redan tidigt var S. berömd såsom en framstående lyriker, och hans dikter cirkulerade länge i enskilda kretsar, till dess en tjufaktig boktryckare 1609 utgaf en samlad upplaga af hans sonetter. (1599 hade en annan samling, »The passionate pilgrim», utkommit, innehållande lyriska dikter, dels af S. och dels af andra författare, ehuru det hela utgafs under S:s namn.) De flesta af dessa sonetter äro diktade till en ung man, som af skalden omfattas med den varmaste vänskap, att ej säga kärlek, och man har fåfängt brytt sin hjerna med att utgrunda hvem som härmed åsyftats. Vanligen antages, att dikterna afse den förut omtalade lorden af Southampton eller ock en ung lord Pembroke. Sannolikt är likväl, att dessa dikter endast äro fria poetiska utgjutelser, utan någon direkt motsvarighet i verkligheten. S. utgaf aldrig sjelf sina dramer, möjligen med undantag af den andra uppl. af Romeo and Juliet (1599). Då de likväl voro en omtyckt läsning, förstodo åtskilliga boktryckare att på mer eller mindre hederliga vägar skaffa sig texterna. Det vanligaste sättet var att stenografiskt uppteckna det spelade stycket, ett förfaringssätt, hvarigenom skådespelet ända till oigenkänlighet kunde vanställas. Efter skaldens död utgåfvo hans vänner och kamrater Hemmings och Condell en synnerligen prydlig folioupplaga af hans samlade dramer. Texten är i allmänhet bättre än de nyssnämnda qvartupplagornas, men kan likväl ej tillfredsställa ens de billigaste anspråk. I skaldens egen handskrift finnes intet af hans arbeten.
S:s dramatiska verksamhet kan lämpligen indelas i fyra perioder. Den första sträcker sig från 1592 till och med 1596 samt omfattar följande stycken: 1) Henry VI, hvars alla tre delar antagligen skrefvos 1592. Ämnet togs ur Halls krönika. Flere forskare antaga -- troligen med orätt --, att S. ej författat 1 Henry VI. Icke så få hålla derjämte före, att 2 och 3 Henry VI äro bearbetningar af tvänne äldre skådespel, »The first part of the contention» o. s. v. och »The true tragedie of Richard, duke of York». Det är dock nästan säkert, att dessa båda skådespel endast äro dåliga stenografiska uppteckningar af 2 och 3 Henry VI. -- 2) Comedy of errors (»Förvillelser») skrefs troligen s. å. Förebilden är i yttersta hand den romerske skalden Plautus' komedi »Menaechmi», men det förefaller ej oantagligt, att S. stöder sig på en nu förlorad bearbetning af denna komedi. -- 3) Love's labours lost (»Kärt besvär förgäfves»), hvars förebild -- sannolikt en fransk novell -- man ej lyckats upptäcka, skrefs förmodligen vid samma tid. -- 4) Titus Andronicus är troligen endast en föga förändrad bearbetning af ett äldre drama och skrefs antagligen 1592--93. -- 5) Taming of the shrew (»Så tuktas en argbigga»), en likaledes föga ändrad bearbetning af ett äldre stycke, »Taming of a shrew», skrefs troligen 1594. -- 6) Richard III skrefs sannolikt i slutet af s. å. Ämnet hemtades från Holinsheds krönika, som i yttersta hand stöder sig på en biografi, författad af en bland konungens bittraste fiender. -- 7) Troilus and Cressida är synnerligen svår att datera. Möjligen skrefs detta stycke först 1594 eller 1595 och omarbetades af S. omkr. 1606. Man har ansett det såsom en parodi på Homeros, men säkerligen med orätt. S. kände nog ej Homeros och stödde sig blott på medeltidens framställningar af Troja-sagan. Hans drama bör derför rättast betraktas såsom en dålig tragedi. -- 8) Two gentlemen of Verona (»Två ungherrar från Verona») skrefs troligen i slutet af 1594 eller början af 1595. Fabeln är sammanväfd af två motiv, af hvilka det ena härstammar från spanioren Jorge de Montemayors herderoman »Diana». Möjligen var S:s närmaste förebild ett nu förloradt engelskt drama. -- 9) Richard II kan antagligen dateras 1595. Vanligen uppgifves, att S. hemtat ämnet från Holinsheds krönika, men det är ej oantagligt, att han här bearbetat ett äldre, nu förloradt engelskt drama. -- 10) Romeo and Juliet stöder sig på en från Italien stammande novell, som i England behandlats på vers af Brooke och i prosaisk öfversättning intagits i Paynters novellsamling »Pallace of pleasure». Mercutio är dock S:s egen skapelse. Tragedien skrefs troligen 1595. -- 11) Midsummer night's dream (»Midsommarnattsdrömmen») skrefs med säkerhet före 1598 och sannolikt i början af 1596. Dramat, hvars handling är hopväfd af fyra olika motiv -- af hvilka det förnämsta lånats från Montemayors »Diana» -- skrefs tydligen för att illustrera någon förnäm mans bröllop; hvilkens känner man ej. -- 12) King John skrefs väl ock i början af 1596. Förebilden är ett äldre drama, »Troublesome raigne of king John», som skalden ganska sjelfständigt förändrat. -- 13) Edward III anses af några forskare vara ett af S:s stycken, och det synes ej orimligt att antaga, det S. öfverarbetat några scener. Stycket finnes ej öfversatt på svenska.
Den andra perioden (1597--1601) omfattar följande dramer: 1) Merchant of Venice (»Köpmannen från Venedig»), troligen skrifven i slutet af 1596, stöder sig sannolikt på ett äldre, nu förloradt drama. -- 2) Henry IV, hvars båda delar författades 1597, hvilar hufvudsakligen på Holinsheds krönika. Dramernas komiske hjelte, Sir John Falstaff, är S:s egen uppfinning. -- 3) Merry wives of Windsor (»Muntra fruarna i Windsor») författades 1598, sannolikt på drottningens befallning. Fabeln är ej, såsom vanligen uppgifves, S:s egen uppfinning, men man känner ej hans närmaste förebild. -- 4) Henry V skrefs med full säkerhet 1599. Ämnet hemtades från Holinsheds krönika. -- 5) Twelfth night or What you will (»Trettondagsafton eller Hvad Ni vill»). För den komiska handlingen känner man ej någon förebild; den allvarliga har möjligen hemtats från Rich's novell Apollonius och Silla. -- 6) Much ado about nothing (»Mycket väsen för ingenting»). Den komiska handlingen är möjligen af S. fritt uppfunnen, den allvarliga återfinnes i en italiensk novell af Bandello. Om denna i första hand varit S:s källa, är ovisst. -- 7) As you like it (»Som Ni behagar»). Förebilden är Lodges novell »Euphues golden legacie», men den yppersta karakteren i dramat, Jacques, är skaldens egen uppfinning. Dessa tre sistnämnda lustspel äro med säkerhet skrifna 1598--1601.
Den tredje perioden sträcker sig mellan åren 1602 och 1610. Dit höra följande dramer: 1) Julius Caesar skrefs med stor sannolikhet 1602. Dess källa är Norths öfversättning af Plutarchos, som med stor noggrannhet följes. -- 2) Hamlet skrefs 1602. Dess förebild var ett äldre, nu försvunnet Hamlets-drama, som genom sitt falska patos ådragit sig samtidens löje. Det dunkla i S:s stycke beror antagligen derpå att skalden ej lyckats frigöra sig från det äldre dramats fabel. Den danske historieskrifvaren Saxo är den, som först behandlat Hamlets historia. -- 3) All's well that ends well (»När slutet är godt, är allting godt») anses vanligen vara ett bland skaldens ungdomsarbeten, men synes med större skäl kunna dateras omkr. 1603. Dramats källa är en italiensk novell af Boccaccio, 1566 öfversatt på engelska och intagen i Paynters »Pallace of pleasure». -- 4) Othello skrefs 1604. Dess källa är en af Italienaren Giraldi Cinthios noveller. Dock har man ännu ej upptäckt någon engelsk öfversättning deraf. -- 5) Measure for measure (»Lika för lika») skrefs likaledes 1604. Äfven dess källa är en novell af Cinthio. Denna hade dels öfversatts af Whetstone, dels af samme man bearbetats till ett tio akters drama. S. begagnade både dramat och novellen. -- 6) King Lear skrefs 1605. Handlingen är hufvudsakligen hemtad från Holinsheds krönika. -- 7) Macbeth författades 1606. Handlingens allmänna drag återfinnas i Holinsheds krönika. -- 8) Pericles (ej öfversatt på svenska) anses af många ej vara S:s arbete. Antagligast synes, att detta drama skrifvits af Wilkins, men -- omkr. 1607 -- öfverarbetats af S. -- 9) Antonius and Cleopatra skrefs 1608. Handlingen är från Norths öfversättning af Plutarchos. -- 10) Timon of Athens har äfven af många ansetts icke vara S:s arbete. Troligt synes vara, att det nuvarande dramat är hoparbetadt dels af S:s förlorade stycke, dels af ett äldre, möjligen en förebild. -- 11) Coriolanus skrefs sannolikt 1609 eller 1610. Dess källa är Norths öfversättning af Plutarchos.
Den fjerde perioden (1610--13) omfattar följande dramer: 1) Cymbeline skrefs förmodligen i slutet af 1610. Dess källa är sannolikt ett äldre, nu förloradt drama. -- 2) Winter's tale (»En vintersaga») skrefs 1611. Förebilden är Greenes roman »Pandosto». -- 3) The tempest (»Stormen») skrefs i Dec. 1612. Äfven dess källa är säkerligen ett äldre, nu förloradt drama. -- 4) Henry VIII, som skrefs 1613, är antagligen endast delvis af S. Större delen antages härröra från Fletcher. S. och Fletcher upptagas äfven såsom författare af dramat »The two noble kinsmen», men säkerligen med orätt.
Den första perioden är S:s lärlingstid. S. står ännu under inflytande af den äldre skolan. Stilen är outvecklad, med misslyckade ordlekar, klassiska allusioner och konstlade vändningar. Versen är ännu ej ren blankvers, utan uppblandad med rim. Prosan är maniererad samt står i vissa fall under inflytande af en forkonstlad, italieniserande stil, som med orätt sammanblandats med euphuismen, en annan stilförskämning, som härstammade från Spanien. Den dramatiska byggnaden är löslig, motiveringen yttre och de tragiska personernas undergång beroende af tillfälligheter. Karaktersteckningen är ännu svag. Inom tragedien möta vi blott ensidiga, af ett enda patos fyllda hjeltar, för hvilka det ännu blott gäller att förvärfva herravälde i den yttre verlden. Först med Richard II visar sig ett omslag till en annan uppfattning. Richards karakter är bestämd i en mängd olika riktningar, och författarens sympatier följa honom, trots det att han misslyckas. De komiska figurerna äro företrädesvis clowner. Först i Mercutio, Biron och Faulconbridge visar författaren sig kunna inom samma karakter förena komiska och patetiska element. Qvinnorna äro tecknade utan framhäfvande af det specifikt qvinliga samt äro vilda och passionerade både i kärlek och i hat.
Den andra perioden är S:s gladaste och lyckligaste tid. Han skrifver också endast lustspel eller dermed befryndade historiska skådespel. Stilens ojämnheter hafva i de flesta fall försvunnit. Kompositionen är äkta dramatisk, dock endast inom lustspelen. De historiska skådespelen äro ännu episerande. Karaktersteckningen är ypperlig. Dock förekommer ännu ingen karaktersutveckling. Qvinnorna äro väl fortfarande sensuella, men framstå företrädesvis såsom representanter för en sund lifsglädje och en sprittande intelligens. Problemet under denna tid var ej längre: huru skall menniskan vinna makt i den yttre verlden? Frågan hade nu fördjupats: huru skall den karakter vara beskaffad, som segrar i den praktiska tillvaron?
Den tredje perioden hade ej längre detta intresse. Det var en tviflets och lidandets tid, som nu började, och den yttre framgången var skalden likgiltig. Hvad han nu vill uppvisa är, huru en rikt begåfvad ande dukar under för själens egna strider. Undergången sker derigenom att hjelten utsättes för en förherskande passion, som är väsentligen stridande mot hans karakter. Hufvudvigten ligger nu på framställningen af karakterens utveckling, och hela intresset i dramat samlar sig kring hufvudpersonen sjelf; bifigurerna äro vanligen blott skisserade. Sorgspelens byggnad är rent dramatisk. Versen är deremot mindre harmonisk än under den andra perioden. En sådan ström af nya tankar störtar sig öfver skalden, att han endast med svårighet lyckas gifva dem ett klart uttryck. Under denna tid diktade han nästan endast sorgspel. De tvänne lustspel han skref äro misslyckade och stå på öfvergången till tragedier.
Den fjerde perioden är en tid af återvunnen harmoni. Skalden visar nu, huru en af olyckan eller brottet nedbruten karakter genom lidandet åter når till harmoni. Dramerna stå derför på gränsen mellan sorgspel och lustspel.
Ett redan under den första perioden framträdande drag är S:s vördnad för verkligheten eller hans kärlek till lifvet i alla dess former. Ingen skald har skildrat en sådan mångfald af menniskor. Ingen har häller tecknat sina karakterer med samma opartiskhet. S. föll aldrig ned inför den menskliga storheten, och han fruktade aldrig att låta denna träda i beröring med lifvets alldagligheter, men han glömde derför icke den sanna upphöjdheten. Sällan var det någon mensklig karakter, i hvilken han ej lyckades upptäcka något berättigadt; han behandlar Falstaff med knappt mindre kärlek än han behandlat prins Henrik. Men denna kärlek till lifvet gör, att han blott skildrar. Han sökte ej att lösa samtidens religiösa och sociala problem. De komma på tal hos honom, för såvidt dessa idéer sysselsätta hans hjeltar, men de ega ej sjelfständig betydelse. Hans dramer äro derför icke idédramer, och hans hjeltar äro inga filosofiska lärosatser, som på konstlad väg iklädts mensklig gestalt, utan de äro i främsta rummet menniskor.
Spridda dramer af S. hafva till svenska öfversatts af E. G. Geijer, S. Lundblad, O. Bjurbäck. P. A. Granberg, K. A. Nicander, H. Sandström, N. Arfwidsson, P. Westerstrand, F. A. Dahlgren, G. Scheutz och J. H. Thomander. En fullständig öfversättning har verkställts af K. A. Hagberg (1847--51; ny uppl. 1861) och en scenisk bearbetning af W. Bolin. »Lucretia» är öfversatt af A. Lindgren (1876) och sonetterna af C. E. Nyblom (1871). Se vidare Henrik Schück, »Shakspere, hans lif och verksamhet» (1883--84). H. S.