Sickingen

Sickingen, Franz von, tysk riddare, född d. 2 Mars 1481 på Ebernburg vid Kreuznach. Den mäktigaste riddare i rikslanden, stred han 1508 i kejsar Maximilians här emot venezianerna och kämpade derefter utan hänsyn till rikskammarerätten i en mängd enskilda fejder för egen vinning, men ofta äfven till de svages och förtrycktes skydd. 1513 började han en årslång strid med riksstaden Worms, i anledning af det sätt, hvarpå rådet fördrifvit en borgare Balthasar Schlör. Med en ansenlig här af landsknektar och ryttare angrep han hertigen af Lothringen och riksstaden Metz, hvars borgare anropat hans hjelp mot rådet, och landtgrefve Filip af Hessen, som kränkt en af hans slägtingar, samt fördref (1519) hertig Ulrik af Würtemberg. Till tack för det nit, hvarmed han verkat för Karl V:s kejsareval (1519), blef S. befriad från en mot honom utfärdad aktförklaring samt 1521 i kriget mot Frankrike utnämnd till kejserlig öfverste öfver en af honom sjelf värfvad här. Vid denna tidpunkt gjorde han bekantskap med Ulrik von Hutten. Genom denne och andra Luthers vänner lärde han känna reformationens sak och fick i denna ett ädlare mål för sin storslagna, men otyglade andes verksamhet. I öfverensstämmelse med Hutten ville han genomföra en religiös och politisk reform, afskaffa kyrkogodsen, inskränka furstemakten och höja ridderskapets betydelse. För detta ändamål sökte han genom flygskrifter uppegga riddare, riksstäder och bondestånd. I Sept. 1522 ryckte han med en värfvad här mot ärkebiskopen af Trier, Richard von Greiffenklou, en häftig motståndare till reformationen, men måste efter en misslyckad belägring draga sig tillbaka. Hans bundsförvandter bland adeln blefvo slagna, reformatorerna ogillade företaget, och folket uppfattade det som en vanlig fejd. Förklarad i akt och belägrad på sitt slott Landstuhl af furstarna af Hessen, Kurpfalz och Trier, blef han sårad d. 2 Maj 1523 och dog d. 8 Maj, sedan fästet gifvit sig. Af hans ättlingar, som upphöjdes i riksgrefligt stånd 1773, fortlefver den katolska grenen S.-Hohenburg.