Sidenindustri. Siden (af Kines, si, silkesmask) är en väfnad, tillverkad af de på ett visst sätt behandlade trådar, hvaraf åtskilliga insekter, de s. k. spinnarna, vid förpuppningen spinna sina kokonger (se Silkesodling). Genom sin glans och finhet är sidenet mycket eftersökt och har derför gifvit upphof till en betydande industri. Redan öfver 2,000 år f. Kr. tillverkades siden i Kina; omkr. 300 f. Kr. öfverfördes sidenfabrikationen till Japan och spred sig derifrån till södra och vestra Asien. Omkr. år 550, samtidigt med silkesodlingens införande i Europa, grundades en sidenindustri i det grekiska kejsaredömet; redan långt förut hade dock på ön Kos tillverkats ett slags lätta sidenväfnader. Af araberna, som utvecklade sidentillverkningen genom att använda nya mönster och färger, infördes denna tillverkning i Spanien, hvarefter den under korstågens tid spred sig till Italien. I Venezia, Genua, Florens och Milano samt Sicilien drefs under medeltiden en betydande handel med sidenvaror. I Tyskland lärde man på grund af handelsförbindelser med folken vid Svarta hafvet att tidigt känna sidenets användning och produktion, hvarför äfven stora manufakturer uppblomstrade i Augsburg, Mainz och Nürnberg mot slutet af medeltiden. 1480 anlades ett sidenväfveri i Tours af Ludvig XI, och omkr. 1520 upprättades fabriker i Lyon. Genom det kraftiga sätt, hvarpå Colbert, Ludvig XIV:s bekante minister, främjade den franska sidenindustrien, räknades denna redan i 17:de årh. som den förnämsta i Europa. Under nederländska frihetskriget (1572--1648) invandrade flamska sidenväfvare till England, och efter nantesiska ediktets upphäfvande (1685) spreds den franska sidenindustrien af landsflyktiga hugenotter till Preussen, Schweiz, Skandinavien och Ryssland. Frankrike, som 1884 hade 34,231 mekaniska och 60,083 handväfstolar i verksamhet, intager dock ännu första platsen bland sidenproducerande stater. De förnämsta fabriksorterna derstädes äro Lyon samt dernäst S:t Étienne, Nîmes, Avignon och Paris. I Tyskland tillverkas siden förnämligast i Krefeld, Barmen, Elberfeld; i Storbritannien i Macclesfield, Manchester, Glasgow och Dublin; i Schweiz i Zürich och Basel; i Italien i Como, Genua och Venezia. I Ryssland fabriceras guld- och silfverbrokader för kyrkligt bruk, och äfven i Amerika har sidenindustrien under de sista årtiondena hastigt utvecklats. Genom följande tablå åskådliggöres värdet af de olika landens sidenfabrikation år 1883:
mill. kr. mill. kr. Frankrike 319 Ryssland 60 Tyskland 169 Österrike 45 Förenta staterna131 Italien. 45 Storbritannien 93 Spanien 19 Schweiz 66 Öfriga land 63
I Sverige erhöll en holländare, Jakob van Utenboven, år 1649 privilegium på anläggande af ett sidenväfveri och fick dertill ett statsunderstöd af 17,000 rdr. Företaget ville dock icke lyckas, lika litet som de försök, hvilka under följande årtionden gjordes af Karl Godefroi, Arnold Ziese och Didrik Blom. Först med Jonas Alströmer erhöll den svenska sidenindustrien någon större utveckling, och år 1762 räknade man i Stockholm 882 väfstolar med 1,914 arbetare. Redan 1767 hade dock stolarnas antal nedgått till 221, och personalen utgjordes blott af 519 man. År 1818 funnos inom riket 46 sidenoch halfsidenfabriker, hvilkas tillverkningsvärde belöpte sig till 475,784 rdr. 1845 återstodo 15 sidenmanufakturer, alla i Stockholm, med tillverkning för ett värde af 649,085 rdr. Ehuru staten vid olika tillfällen genom privilegier, höga tullar och penningeunderstöd sökt främja sidenfabrikationen, har den likväl fört ett tynande lif. Under de senare åren hafva endast tvänne sidenfabriker funnits, bägge i Stockholm, hvilkas tillverkningsvärde 1875 var 1,195,670 kr., men 1887 endast 526,951 kr.