Signeri

Signeri (af verbet signa, T. segnen, Fornhögt. sëganôn, egentl. »göra korstecken», sedan: medelst tecken besvärja, af Lat. signum, tecken) l. besvärjelse kallas användning af vissa kraftord, trollformler och vidskepliga bruk dels till framkallande af öfvernaturliga verkningar, dels till förtagande af kraften af sådana, utgångna från ens fiender. Tron på möjligheten af sådana verkningars framkallande går tillbaka till den gråaste forntiden och är ännu ej på långt när utdöd hos de civiliserade folken. Den hänger nära tillsamman med det slags vidskepelse, som sätter sitt hopp till amuletter, »läsning» (öfver boskap o. d.), nedgräfvande af föremål o. s. v. I forntiden hade särskildt kaldéerna och babylonierna vunnit ett visst rykte för sina signerier. Hos judarna utbildades konsten ytterligare genom deras s. k. kabbala (se d. o.), och dess ursprung leddes tillbaka ända till konung Salomo, hvars »insegel» (sigill) tillskrefs en utomordentlig trolldomskraft. Äfven grekerna och ännu mer romarna (särskildt under den senare kejsaretiden, då österns religiösa åskådning vunnit insteg hos dem) omfattade detta slags mystik. Genom en sammansmältning af den senklassiska idéverlden och det forngermanska mytförrådet, som genom folkvandringarna gjordes till allmän egendom, skapades småningom medeltidens uppfattning af den osinliga verlden och sättet att beherska den. Vi påminna allenast om formlerna abrakadabra (se d. o.), Abraxas (se Abraxas-stenar), hvilka användes mot febrar, tron på ädelstenars krafter, särskilda djurslags (ormars, grodors, basiliskers) förmenta inflytande o. s. v. En hel literatur uppstod under medeltiden på grundvalen af nämnda tro, och äfven till Sverige nådde böljslag af denna strömning. I vår medeltids läkeböcker egnas en ej obetydlig uppmärksamhet åt rön af nämnda slag, och folkböcker, innefattande anvisningar till signerier och besvärjelser, tryckas, så underligt det kan förefalla, ännu i dag. Merendels söker man höja deras auktoritet genom att gifva dem anor från Salomo, Hermes Trismegistos, Albertus Magnus, hemlighetsfulla venezianer o. s. v. Ett sådant opus är svartkonstboken »Den afslöjade naturen, dess sympati och magnetism; en blick bakom förlåten i templet, innehållande mer än 700 gyllene reglor . . .» (1850; 8:de uppl. 1879). Författarens namn, som på 1:sta uppl. var H. von Gerstenbergk, har under tidernas lopp förvandlats till H. von Herstenberg. Äfven kyrkan och kulten lemnade rikliga bidrag till detta slags vidskepelse, och läsningar af obegripliga latinska böner användes och användas ännu på sina ställen af folket såsom kardinalmedel vid åskslag, blödningar, krigs- och eldfaror m. fl. tillfällen. En verksam andel i utbredandet af missbruken tog det katolska presterskapet, liksom fallet ännu i dag är t. ex. i Ryssland och andra land. Från signeri i vanlig mening bör man skilja den kyrkliga besvärjelse, som kallas exorcism (se d. o.), ehuru äfven den har ett liknande ursprung. E. G.