Sikyon

Sikyon l. Sekyon (Lat. Sicyon), urgammal stad på norra kusten af Peloponnesos, vid Korintiska viken, lär tidigast hafva kallats Mekone (äfven Aigialeia och Telchinia), men sedan fått namnet Sikyon (»gurkstaden»), med anledning af den derstädes energiskt bedrifna trädgårdsodlingen. Dess af floden Asopos genomströmmade landområde (Sikyonia) begränsades i öster af det korintiska området, i vester af Achaia och Arkadien, mot hvilket det höga berget Kyllene var gränsen, i söder af de små staterna Flius och Kleonai, i norr af Korintiska viken, vid hvilken det egde en med konst utgräfd hamn. Staden låg i äldre tider på en bördig slätt, vid foten af en bergshöjd, hvilken tjenade som borg (akropolis). Men Demetrios Poliorketes, hvilken år 303 f. Kr. gjorde sig till herre öfver S., tvang dess innevånare att öfvergifva denna lägre stad och i stället på den rymliga bergsplatån bygga en ny, hvilken efter sin upphofsman under någon tid bar namnet Demetrias. Af denna reguliert anlagda stad återstå ännu betydande fornlemningar. -- Enligt sägnen ursprungligen grundadt af joner från Aigialeia, erhöll S. dock tidigt ett tillskott af dorisk befolkning. På det joniska folkelementet grundade sig orthagoridernas envälde, hvilket utmärkte sig genom en mild och vis styrelse, hvarigenom det äfven egde bestånd i fulla 100 år (ungef. 670--570 f. Kr.). Med orthagoridernas störtande genom spartanerna fick det doriska elementet öfvervigten. Men från denna tid var S. mestadels ett osjelfständigt bihang till Sparta, i hvars fejder det med eller mot sin vilja måste deltaga. Deremot intog det fortfarande en framstående plats såsom en hufvudort för konst och industri. Målareskolan i S. var en af de äldsta och berömdaste i Grekland, och sikyoniska metallvaror, för hvilka hufvudsakligen koppargrufvorna i Aloposdalen lemnade råämnet, stodo i högt anseende. 13:dje årh. f. Kr. vann S. åter en viss politisk betydelse såsom medlem af det achaiska förbundet. Efter Korints förstöring (146 f. Kr.) gynnades staden af romarna, men tyckes det oaktadt snart nog hafva förfallit, hvartill en härjande jordbäfning bidragit. A. M. A.