Silen

Silen (Grek. Seilenos, Silenos, Lat. Silenus), Grek. mytol., en med satyrerna närbeslägtad naturgudomlighet och liksom dessa hörande till Dionysos' följe. S., som ursprungligen tillhör de asiatiska sagorna, tyckes från början hafva uppfattats såsom de ur jorden uppvällande, allt lif närande och befruktande källornas gudomlighet. Från denna synpunkt heter han Dionysos' fosterfader, d. v. s. främjare af vinrankans växt. Hans natur har två olika sidor, en lågt sinlig, odeladt hängifven åt vinets njutning, och en mera idealt djupsinnig, yttrande sig bl. a. i den honom tillhörande siaregåfvan. Tydligt framträder denna dubbelnatur i sagan om konung Midas, hvilken fångade S., efter att hafva blandat en källas vatten med vin, hvaraf denne drack sig rusig, och derefter lyckades af vinna honom upplysningar om åtskilliga förborgade ting. Äfven den homeriska sagan om Maron (se d. o.), hvilken, förmodligen på grund af sin siareförmåga betecknas såsom Apollons prest, men för öfrigt visar sig tillhöra den dionysiska kretsen, torde vara en modifikation af den äldre Silen-myten. Hos de yngre grekiska sagornas S., en son af Pan eller af Hermes och en nymf, är den lägre, naturalistiska typen öfvervägande. Han är ett aldrig felande element i Dionysos' svärmande följe och en representant för det sällhetsgifvande ruset. Den bildande konsten brukar framställa honom såsom en ålderstigen man med undersätsig kroppsbyggnad, godmodigt slappa drag, kal hjessa och stor mage samt antingen ridande på en åsna eller gående till fots med välbehöfligt stöd af två tjenstvilliga satyrer. Thyrsosstafven och en krans af murgrön eller vinranka äro hans bacchiska attribut. Äfven vinlägel eller bägare fattas sällan. För öfrigt har grekernas konst äfven utbildat en idealiserad silen-typ, under bilden af en äldre man med högrest och ädel kroppsbyggnad, ömt slutande Bacchusbarnet i sina armar. Stundom förekom äfven ett flertal af silener, hvarmed man då icke synes hafva förstått något annat än satyrer af mera ålderstiget utseende. A. M. A.