Sida 529
Sigurd II Haraldsson Mund ...
Silcher, Friedrich, tysk musiker, född 1789 nära Schorndorf i Würtemberg, kallades 1817 till musikdirektör vid universitetet i Tübingen och dog derstädes 1860. Han utgaf en mängd sånghäften, bl. a. en Sammlung deutscher volkslieder, som innehåller åtskilliga af honom sjelf komponerade, populära melodier. Som kompositör af visor i folkton var han den främste i Tyskland. Han utgaf äfven Harmonie- und kompositionslehre (1851).
Silen (Grek. Seilenos, Silenos, Lat. Silenus), Grek. mytol., en med satyrerna närbeslägtad naturgudomlighet och liksom dessa hörande till Dionysos' följe. S., som ursprungligen tillhör de asiatiska sagorna, tyckes från början hafva uppfattats såsom de ur jorden uppvällande, allt lif närande och befruktande källornas gudomlighet. Från denna synpunkt heter han Dionysos' fosterfader, d. v. s. främjare af vinrankans växt. Hans natur har två olika sidor, en lågt sinlig, odeladt hängifven åt vinets njutning, och en mera idealt djupsinnig, yttrande sig bl. a. i den honom tillhörande siaregåfvan. Tydligt framträder denna dubbelnatur i sagan om konung Midas, hvilken fångade S., efter att hafva blandat en källas vatten med vin, hvaraf denne drack sig rusig, och derefter lyckades af vinna honom upplysningar om åtskilliga förborgade ting. Äfven den homeriska sagan om Maron (se d. o.), hvilken, förmodligen på grund af sin siareförmåga betecknas såsom Apollons prest, men för öfrigt visar sig tillhöra den dionysiska kretsen, torde vara en modifikation af den äldre Silen-myten. Hos de yngre grekiska sagornas S., en son af Pan eller af Hermes och en nymf, är den lägre, naturalistiska typen öfvervägande. Han är ett aldrig felande element i Dionysos' svärmande följe och en representant för det sällhetsgifvande ruset. Den bildande konsten brukar framställa honom såsom en ålderstigen man med undersätsig kroppsbyggnad, godmodigt slappa drag, kal hjessa och stor mage samt antingen ridande på en åsna eller gående till fots med välbehöfligt stöd af två tjenstvilliga satyrer. Thyrsosstafven och en krans af murgrön eller vinranka äro hans bacchiska attribut. Äfven vinlägel eller bägare fattas sällan. För öfrigt har grekernas konst äfven utbildat en idealiserad silen-typ, under bilden af en äldre man med högrest och ädel kroppsbyggnad, ömt slutande Bacchusbarnet i sina armar. Stundom förekom äfven ett flertal af silener, hvarmed man då icke synes hafva förstått något annat än satyrer af mera ålderstiget utseende. A. M. A.
Silenaceae Lindl., bot., en nat. familj af örter med motsatta hela blad och sambladigt blomfoder, som är regelbundet tandadt och qvarsitter efter blomningen. Blomkronan är nejlikartad, ståndarna 10, vanligen fria och jämte kronbladen fästa på ett utdraget fäste under fruktämnet (kl. Columniflorae, i Fries' system). Pistillerna hafva 2--5 stift. Frukten är en 2--5-valvlig kapsel, en- eller ofullständigt fler-rummig, innehållande många frön. Familjen omfattar ganska många slägten äfven inom svenska floran, bland hvilka det för fam. typiska slägtet Silene L. är det artrikaste. Detta slägte består af större eller mindre örter med upptill oskaftade, vanligen smala och helbräddade blad samt hvita eller rödletta, i knippen eller någon gång ensamt sittande blommor. De allmännaste arterna å våra ängsbackar äro S. nutans L., med ensidigt lutande blommor och de hvita kronbladens skifva djupt tvåklufven, samt S. inflata Sm., med blomfodrets pip uppblåst, hvitgrön eller ljusröd, mörkt ådrad. Silene-arterna hafva förr varit använda i medicinen mot hvarjehanda lidanden. O. T. S.
Silene, bot. Se Silenaceae.
Silenius. Se Nils Nilsson.
Silentium [-tsium], Lat., tystnad.
Silesius. Se Angelus Silesius.
Silfberg, socken i Kopparbergs län, Stora Tuna och Gustafs tingslag. 1,714 innev. (1889). S. utgör ett regalt pastorat af 3:dje kl., Vesterås stif, Stora Tuna kontrakt.
Silfberg. 1. En fordom stundom förekommande benämning på Sala grufva (se d. o.). -- 2. Öster Silfberg, i Tuna socken af Kopparbergs län, utgöres af åtskilliga mycket gamla silfvergrufvor, om hvilkas första uppdagande man ej har sig något bekant, men om hvilka man vet, att de i början af 1400-talet voro under arbete. Grufvorna drefvos inpå 1640-talet. I äldre tider gåfvo de rätt mycket. Så uppgifves, att detta bergverk under Magnus Erikssons och Margaretas tid lemnat 5--6 tusen lödiga mark silfver, och ännu under Gustaf I vanns något silfver; men på 1600-talet nedgick tillverkningen till några mark, och 1641 var den endast 2 mark 7 lod 1 gran. Malmen var silfverhaltig blyglans, som höll något guld. Flere försök hafva på senare tid gjorts att vinna silfver ur dessa grufvor, men förgäfves. -- 3. Vester Silfberg, i Norrbärkes socken af Kopparbergs län, utgöres likaledes af åtskilliga mycket gamla silfvergrufvor. Dessa, som föra silfverhaltig blyglans, arbetades antagligen i äldre tid af samme bergsmän som i öster Silfberg. Under början af 1700-talet upphörde arbetet småningom, sedan stora kostnader derpå nedlagts. Flere senare försök att bearbeta grufvorna hafva icke krönts med framgång. Malmen förekommer mycket spridd, i en bildning, som har stor utsträckning. Många andra svafvelmetaller träffas der äfven, såsom zinkblende, magnetkis, svafvelkis, kopparkis och arsenikkis. Malmen lär vara något guldförande. Th. N-m.
Silfver, en sedan äldsta tider känd metall, som i naturen förekommer dels gedigen, dels i förening med svafvel eller klor. I rent tillstånd har silfret hvit färg, stark glans, stor ledningsförmåga för värme och elektricitet och hög egentlig vigt (10,57). Dess kristallform tillhör det reguliera systemet, vanligen kuben eller oktaedern. Silfret är mjukare än koppar, men hårdare än guld och mycket smidigt, i hvilket hänseende det står tillbaka endast för guldet (1 gr. silfver kan sträckas till en tråd af 2 km. längd). Dess smältpunkt ligger ungefär vid 1000°. Vid den höga temperatur, som kan åstadkommas med knallgas, kokar och
Källa: Project Runeberg ·
