Sjafarik [sjafarsjik], Pawel Josef, tsjechisk lärd, född 1795 i Kobelyarovo i ungerska komitatet Gömör-Kis-Hont, blef 1819 rektor för serbiska gymnasiet i Neusatz, men bosatte sig 1833 i Prag, der åtskilliga vänner genom insamling tillförsäkrade honom lefvebröd för fem år. Ryktbar genom sina forskningar i sydslavisk literatur och genom sina jämförande språkforskningar, erhöll han 1836 anbud på en professur i Moskva och 1840 på den slaviska professuren i Berlin eller Breslau, men afböjde bägge dessa anbud. 1841 utnämndes han till bibliotekarie vid universitetet i Prag, hvilken befattning han bibehöll till sin död, 1861. Under en kortare tid innehade han derjämte den på hans förslag upprättade professuren i slaviska språk. Hans förnämsta arbete Slovanské starozitnosti (1837; 2:dra uppl. 1863) är den första med kritik och grundlighet skrifna historia öfver de slaviska folken (till år 1000). Af hans öfriga verk må nämnas: Geschichte der slawischen sprache und literatur nach allen mundarten (1826; ny uppl. 1869), Slovansky Národopis (Slavisk etnografi, 1842; 3:dje uppl. 1849), samlingar af slovakiska folkvisor samt afhandlingar öfver sydslavernas och böhmarnas språk och literatur.
Nordisk familjebok · första upplagan
Sjafarik
Ämne: Böhmiska personer · Österrikare och böhmare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 1130 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗