Själdjur l. Säldjur, Pinnipedia, zool., en underordning af rofdjuren (Carnivora). Själdjuren skiljas från de öfriga rofdjuren företrädesvis genom benens bildning, hvilken, liksom den spolformiga bålen med sina platta, tätt åtliggande hår, ådagalägger, att de fullständigt hafva afpassat sin organisation efter vattenlifvets fordringar. Benen äro mer eller mindre fenlika; öfverarm- och lårben äro korta, hvaremot tårna äro förlängda och omslutna af simhud. Vid simning begagna själdjuren sig af bakfötterna som simfenor, medan framfötterna vanligtvis ligga tryckta intill kroppen. Äfven tänderna afvika från de öfriga rofdjurens, enär kindtänderna äro af en likartad, vanligen mycket enkel form samt mjölktänderna äro mycket små och försvinna stundom redan före födseln. De flesta själdjur äro försedda med ett tjockt späcklager under huden, hvilket lager bidrager till deras förmåga att hålla en konstant kroppstemperatur. Af detta späck smältes den bästa tran, som utgör en begärlig handelsvara. Själdjuren utgöra för grönländarna och andra polarfolk ett af de vigtigaste existensvilkoren. -- Underordningen omfattar följande familjer:
1. Trichechidae, hvalrossdjur. Liksom hos medlemmarna af den följande familjen kunna bakbenen böjas under kroppen, när djuret rör sig på land. Hvalrossdjuren sakna yttre öron. Hufvudet är aflångt med mycket bred, trubbig nos. De öfre hörntänderna äro mycket långa, nedåt riktade. Kindtänderna äro små, kägelformiga, genom nötning snedt afstympade. Till familjen hör endast ett slägte: hvalross-slägtet (Trichechus) med en art, T. rosmarus, hvalrossen (se d. o.).
2. Otarioidae, öronsjälar. Dithörande djur skiljas lätt från öfriga själdjur genom förhandenvaro af yttre öron. När de röra sig på land, böjas bakbenen under kroppen liksom hos andra däggdjur, medan hos den följande familjens representanter dessa äro riktade bakåt. Baktårna äro ungefår lika långa. Dessa själdjur hafva i mellankäken 6, i underkäken 4 framtänder; kindtänderna äro enkla, koniska. Dithörande former, som man hänfört till flere, hvarandra dock mycket närstående slägten, hafva en vidsträckt utbredning hufvudsakligen i de tempererade zonerna; dock saknas de i de nordliga delarna af Atlantiska oceanen. Såsom man redan kan sluta af benens byggnad, vistas de mycket mera på land än de egentliga själarna. De lefva i flockar, vanligen en hanne och 10--15 honor. Sjöbjörnen, Otaria ursina, som lefver i norra delen af Stilla oceanen, från Kamtsjatka till Kalifornien, är på grund af den fina, täta bottenullen, som utmärker hans fäll, föremål för ifrig jagt. Likaledes dödas i stora massor årligen vid Stilla oceanens nordliga kuster sjölejonet, Ot. Stelleri, den största af denna familjs medlemmar.
3. Phocidae, egentliga själar, äro de, som af hela gruppen fullständigast äro lämpade för att lefva i vatten. Då djuret rör sig på land, sträckas bakbenen bakåt och deltaga ej i ställflyttningen, hvilken sker på det sätt att själen lyfter upp framdelen af kroppen och kastar den framåt, hvarvid han slår framfötterna mot marken; derefter stödjer han på dem och bröstet samt framdrager kroppens bakdel, så att ryggen blir krökt, hvarefter han åter framkastar kroppens framdel o. s. v. Yttre öron saknas. Första och femte tån å bakfötterna äro längre än de tre mellersta. Framtänderna vexla till antalet, äro stundom sex ofvan och fyra nedan. Kindtänderna äro vanligen flerspetsade. -- Till underfamiljen Phocinae, hvars medlemmar äro försedda med det nyssnämnda antalet framtänder och med väl utvecklade klor, hör Fjärdsjälslägtet Phoca, som räknar följande nordiska arter: Ph. groenlandica, grönlandssjälen (se d. o.). Ph. vitulina, knubbsjälen (se d. o.) och Ph. barbata, storkobben, hvilken utmärkes genom sin betydligare storlek -- han är näst hvalrossen den största af nordiska själformer --, sin grå, ofläckade fäll, sina många grofra, hvita eller gulaktiga morrhår och tvärt afrundade framfötter. Storkobben tillhör kusterna af Norra Ishafvet; dock förekommer den ock sydligare vid Norges vestkust t. ex. utanför Trondhjems-fjorden. När denna själ simmar i hafvet, är han föga skygg och kan derför lätt fångas; men då han ligger på isen, är han mycket vaksam. Födan består hufvudsakligen af större blötdjur, kräftdjur och mindre fiskar. Vid Grönland och Island fångas denna ensligt lefvande art årligen i stor mängd. Hans hud är mycket stark och begagnas till harpunlinor, rep o. s. v.; dessutom lemnar han en riklig mängd späck. En fjerde art, Ph. hispida, småvikaren l. ringlade själen, har kroppen elliptisk, svartaktig med hvita ringar samt morrhåren på öfverläppen hoptryckta, fina, långa, till färgen bleka eller brunaktiga. Denna, den minsta af Nordens själdjur, hvars längd i allmänhet är omkr. 1 m., förekommer ensam eller parvis från Öresund till Bottniska vikens nordligaste delar; han går nordligast af alla själar och är icke funnsn sydligare än Engelska kanalen; dessutom är han funnen i Saimen, Ladogaoch Bajkalsjöarna. Såväl skinn som späck äro mycket eftersökta. Till ifrågavarande underfamilj hör ock Halichaerus grypus, gråsjälen (se d. o.). -- Underfamiljen Stenorhynchinae utmärker sig derigenom att den endast har 4 öfre framtänder och att klorna äro rudimentära eller saknas. De flesta dithörande former tilhöra de antarktiska hafven; en, Monachus albicenter, lefver i Medelhafvet. -- Om underfamiljen Cystophorinae se Klappmytsen. Dit hör sjöelefanten, Macrorhinus leoninus, hos hvilken form hannarna hafva nosen utvidgad och förlängd till en snabel. Han var förr allmänt förekommande i de antarktiska hafven äfvensom vid Kaliforniens kust. L-e.