Sjan-si

*Sjan-si. Provinsen, jämte den dit hörande delen af Mongoliet utanför den stora muren, beräknas hafva en areal af 212,000 qvkm. (deraf 40,000 qvkm. på det s. k. inre Mongoliet) och en folkmängd af omkr. 11,2 mill. (deraf 400,000 i Mongoliet). Hela landet har utseendet af en jättestor trappa, som uppstiger med afsatser i nord-nordöstlig riktning från Hoangho till Mongoliets stora platå, men hvarje afsats är begränsad i ö. af en lång upphöjning och lutar svagt åt v.; sålunda bildas 7–8 parallella längddalar, i hvilka vattendragen slingra sig fram. Mellan bergen ligga djupa lager af gul jord (»löss»), som bildar den bördigaste jordmån man känner. Här och der ligga depressioner, bäcken efter forna saltsjöar, såsom Kuku-choto i den mongoliska delen, Ta-tung i n., Tai-juan och Ping-jang i midten samt Lu-tsun i s. v., hvilken ännu har qvar en saltsjö, Jen-tsji. Den bördiga jorden medgifver, trots den ansenliga höjden öfver hafvet, odling af mångahanda kulturväxter, ehuru blott en skörd om året erhålles, nästan öfverallt otillräcklig för befolkningens behof. I midten af provinsen är grufdrift befolkningens förnämsta sysselsättning. S:s stenkolslager äro bland de rikaste på jorden genom sin utsträckning och sin mäktighet. De beräknas af v. Richthofen hafva en utsträckning af 85–95 tusen qvkm. och ett innehåll af minst 1,260 milliarder ton, tillräckligt för jordens konsumtion under 20 sekel. Af dessa ofantliga tillgångar brytas nu knappt 1,7 mill. ton om året, hvilka till större delen förbrukas på platsen. Innevånarna äro utpräglade köpmän; de utvandra gerna, och man träffar dem i de aflägsnaste delar af riket i spetsen för olika affärsföretag.