Skabb (Lat. scabies), en hudsjukdom, framkallad af en parasit, skabbdjuret (se Spindeldjur). 1. Skabben hos menniskan anses omtalad, redan i Gamla testamentet under namn af spetälska. Skabbdjuret omtalas med säkerhet först, i 12:te årh., under namn af Suren, i Sancta Hildegards verk »Physica». En lång historia skulle kunna skrifvas om huru man förlorat skabbdjuret och åter upptäckt det många gånger, huru fransmännen i början af detta århundrade utfäst stora pris för dess upptäckande, huru den lärda verlden 1829 lät lura sig af Raspail med en ostlus och huru slutligen korsikanen Renucci tog fram det rätta skabbdjuret i Paris 1834. Sedan dess har man ej släppt det, och Hebra har bidragit mycket att utreda skabbdjurets naturalhistoria samt visat sjukdomens rent parasitära, icke konstitutionella natur. Skabbdjuret, med en aflångt rundad, grågul kropp, är nätt och jämt så stort, att det kan ses af obeväpnadt öga. Honan, som alltid förekommer talrikare, är nära 1/2 mm. lång, hvaremot hannen uppnår endast 1/4 mm. i längd. De hafva 8 ben, de fyra främre med sugvårtor, honans 4 bakre med långa borst, hannens bakre deremot 2 med sugvårtor, 2 med borst. Ungarna hafva blott 6 ben, 4 främre med sugvårtor, 2 bakre med borst. Hannen är på ryggen slätare än honan, som har flere rader med taggar. Den befruktade honan gräfver en krokig, stundom S-formig gång i huden, tätt under epidermis, som upplyftes i flagor som en isvråk. I denna gång, som vanligen blir 1/2--1 cm. lång, stundom längre, lägger hon det ena ägget efter det andra, ända till 50, och sitter sjelf innerst i gången, hvarifrån hon kan uthemtas med en nål. Denna gång synes för blotta ögat som en hvit eller genom smuts grå kroklinie, vanligen slutande med en liten blåsa eller pustel, der honan sitter. Sådana gångar äro näst djuret sjelf det säkraste diagnostiska tecken på skabben. Äggen äro långsträckt ovala af 0,16 mm. längd. Ungarna, som inom gången krypa ur äggen, lemna gången och gräfva sig på huden egna nästen. De ömsa skal 4 gånger, innan de blifva fullväxta; efter första ömsningen få de 8 ben i st. för 6. -- Skabb uppkommer alltid genom smitta, d. v. s. genom skabbdjurets öfverförande från en individ till en annan, icke blott menniskor, utan äfven djur: hund, katt, häst, nötkreatur, får, kanin, räf, kamel, elefant m. fl. Skabben medför hudutslag af tvänne slag: direkta, genom skabbdjurets gräfniugar, och indirekta, genom rifningen af huden för att stilla klådan, som är ett framstående tecken. Genom rifningen framkallas små sårnader, ofta i rader efter alla fem fingrarna, eller ock pustler. Älsklingsställen för skabbdjuret äro sådana delar af huden, der en fin, mjuk epidermis lemnar lätt tillgång till ett underliggande saftigt »rhete malpighi», således mellan fingrarna, på böjsidan af fingrar och handleder, å främre axelvecket, på sätet (hos handtverkare med sittande arbete), kring knäna, på insidan af fötterna. Ansigtet går vanligen fritt, utom hos diande barn, som få skabb från ammors bröst. En svår form, med stora krustor äfven i hufvudet, har man kallat scabies norvegica. Några skabbmetastaser i de gamles mening finnas ej. Skabben botas numera ganska lätt genom ingnidning af lika delar perubalsam och flytande styraxbalsam morgon och afton i 3 dagar, derefter bad med såptvättning samt framförallt nya underkläder och sängkläder. (De gamla kläderna kunna renas genom kokning eller upphettning i desinfektionsugn.) En mängd skabbsalvor finnes, hufvudsakligen innehållande svafvel och kalk.
2. Skabb förekommer ock hos husdjuren samt orsakas hos dem af fyra slags spindlar, arter af slägtena Sarcoptes, Dermatocoptes, Dermatophagus och Acarus. Hos hästar förekomma Sarcoptes scabiei, hvilken föranleder utslag å hela kroppen, Dermatocoptes communis, som gifver upphof till hårens affallande samt ytliga sårnader å halsen, svansroten, strupgången, skapet och jufret, samt Dermatophayus equi, som föranleder enahanda skador å bakbenen. Hos nötkreatur uppträder dermatocoptes-skabb, d. v. s. utslag, förorsakadt af Dermatocoptes communis, på halsens sidor och på svansroten, samt dermatophagus-skabb på sidorna af ändtarmsöppningen, vid svansroten samt på bakbenen. Hos får är dermatocoptes-skabb allmännast och finnes vanligen utbredd öfver hela kroppen; sarcoptes-skabb förekommer deremot endast på de ställen af hufvudet, som äro beklädda med styfva, raka hår eller s. k. täckhår, och dermatophagus-skabb på benen. De båda sistnämnda formerna af skabb äro sällsynta hos fåren. Hos svinkreaturen äro sarcoptesoch acarus-skabb ganska sällsynta, hvaremot hos hunden sarcoptes-skabb är mycket allmän och acarus-skabb ganska ofta förekommande. Kännetecken på sjukdomen äro, att djuren ofta skubba sig, att håren å någon del af huden falla af samt att på sådana ställen ytliga sårnader uppkomma, hvilka utbreda sig i omkretsen. Svårast att bota är acarus-skabb hos hundar, emedan de spindeldjur, som gifva upphof till sjukdomen, intränga i hårsäckarna och äro då oftast otillgängliga för medel, som kunna döda dem. Sarcoptes-skabb blifver svårbotlig derigenom att spindeldjuren gräfva sig gångar i huden, och dermatocoptes-skabb hos får är likaledes af svårartad beskaffenhet, emedan den rika ullbeklädnaden lemnar parasiterna ett godt skydd samt döljer sjukdomen ganska länge, hvarigenom smittan hinner breda omkring sig. Skabb hos får hör derför till de kreatursfarsoter, mot hvilka åtgärder från myndigheternas sida skola vidtagas, enligt k. förordn. d. 23 Sept. 1887. Behandlingen af skabbsjuka kreatur består deruti att man först genom ljumma bad, tvättningar med såpvatten eller med svaga lösningar af soda i vatten söker aflägsna de sårskorpor, som finnas i huden, och derefter några gånger, med 6 à 7 dagars mellantid, använder någon vätska, som dödar spindeldjuren. I sådana vätskor ingå såsom hufvudmedel antingen renad karbolsyra, styrax-balsam, kreolin, tobaksblad, arseniksyrlighet eller qvicksilfversublimat. Till förhindrande af sjukdomens utbredning är det nödvändigt att skilja de sjuka från de friska djuren och grundligt rengöra den plats i stall, der de sjuka uppehållit sig. 1. F. B. 2. C. A. L.