Skärtorsdag

Skärtorsdag (Fornsv. skaerþorsdagher eller skaerdagher), egentl. »reningstorsdag», »reningsdag», en af ålder bruklig benämning på torsdagen i påskveckan, på hvilken Kristus instiftade nattvarden. Såsom kyrklig festdag har den allmänt firats inom den kristna kyrkan alltsedan år 792. Anledningen till namnet är att finna deri att på denna dag, då den långa fastetiden led till sitt slut, alla offentliga botgörare »skärades» (renades) från sina synder, befriades från vidare kyrkostraff och åter upptogos i församlingens sköte, hvilket bekräftades dermed att de den dagen vunno tillträde till nattvarden. Materielt åskådliggjordes denna luttring derigenom att botgörarna befriades från den aska, hvarmed de på askonsdagen (se d. o.) beströtts. Samma tanke, som ordet skärtorsdag innebär, ligger till grund för denna dags latinska namn: dies viridium (viridis betyder nämligen i medeltidens kyrkolatin: en som äter grönsaker, en som genom botgöring befriats från synden), »de från synden frigjordes dag», äfvensom för dess tyska namn: gründonnerstag. Som skärtorsdagen till tiden sammanfaller med det stora vårblotet, hvilket under hednatiden firades bl. a. medelst frambärande af jordens förstlingar (jfr Påskseder, sp. 503), fortlefva ännu mångenstädes, särskildt i Tyskland, sedvänjor, som erinra om denna dess gamla betydelse, såsom förtärandet af färska grönsaker o. d. Derigenom har man förledts till en alltför materialistisk förklaring af orden »gründonnerstag» och »dies viridium» och förbisett den högre, andliga, hvilken af Grimm o. a. särskildt betonas såsom den ursprungliga. En qvarlefva af reningen i yttre måtto fortlefver ännu i Wien i den urgamla seden med fottvagningen, hvarvid tolf män och lika många qvinnor egenhändigt tvås af österrikiska kejsarparet. -- Enligt folktron äro under skärtorsdagsnatten alla hexor och gastar i rörelse på färd till Blåkulla (se d. o.). R. G.