Fasti (näml. dies, dagar), Lat., kallades i det gamla Rom de dagar, på hvilka rättskipning fick ega rum. På somliga af dessa var det folket tillåtet att hålla förhandlingar, d. v. s. komitier (jfr Comitia). De dagar, på hvilka rätt ej fick skipas, kallades nefasti.
Med tiden erhöll fasti betydelsen af kalender, d. v. s. förteckning på dagar, som voro fasti eller icke, samt på religiösa högtider, offer, fester o. d. jämte dithörande upplysningar och uppgifter. Kalendern utarbetades i början officielt af pontifices (öfverstepresterna), men edilen Cn. Flavius utgaf omkr. 304 f. Kr., på Appii Claudii föranstaltande, på enskild väg fasti, hvarefter enskilda sådana allt framgent offentliggjordes. Ovidius sysselsatte sig med författandet af en dikt med titeln fasti, af hvilken dock blott hälften, som omfattade årets sex första månader, blef utarbetad. Fragment af fasti, ristade i sten eller tecknade i färg, finnas ännu i behåll och äro aftryckta i "Corpus Inscriptionum Latinarum." Slutligen betecknar fastiämbetsmannalängder, d. v. s. förteckningar öfver konsuler, pretorer, diktatorer, fältherrar, som triumferat, m. m. Mest bekanta äro fasti capitolini, så kallade, emedan de nu förvaras i konservatorernas palats på Capitolium i Rom. De upptäcktes 1546 och 1547, delvis äfven 1817 och 1818, samt utgöras af marmortaflor med inristningar, hvilka äro offentliggjorda i det nyss nämnda verket. R. Tdh.