Latinska literaturen. Den latinska literaturens historia kan, så vidt den afser det romerska folkets literatur, indelas i fyra perioder. Före dessa går dock en förberedelsetid, från Roms grundläggning till 240 f. Kr. Derefter följa a) den arkaistiska perioden, b) den klassiska eller guldålderns period, c) silfverålderns period och slutligen d) förfallets tid. Under medeltiden fortfor latinet att brukas till vetenskapliga och literära ändamål, men literaturen hade ett underordnadt värde. Efter renaissancetiden uppblomstrade en nylatinsk literatur, som hade att uppvisa betydande namn. Med de nya språkens stigande utveckling måste dock äfven denna literatur aftaga i betydelse och omfång. I våra dagar är det hufvudsakligen lärda skrifter och akademiska tryckalster, för hvilka latinet har användning.
Under förberedelsetiden (från Roms grundläggning till 240 f. Kr.) fanns icke någon literatur i detta ords rätta mening. Romarna voro ett praktiskt anlagdt folk, med starkt utbildadt sinne för det verkliga lifvets kraf. Deremot söker man hos dem förgäfves grekernas ideala uppfattning, fantasi och skönhetssinne. De yttre förhållandena voro dessutom icke egnade att framkalla en national-literatur. Statslifvet och näringsbekymren togo krafterna i anspråk, och de ständiga fejderna gåfvo ej tid eller ro till vittra idrotter. Uppfostran var praktisk och beräknad på att bilda goda medborgare, härdade krigare och kloka statsmän. Af skolundervisning finnas visserligen spår, men för det mesta torde omsorgen om att lära barnen läsa, skrifva och räkna hafva varit öfverlemnad åt föräldrarna. Språket var ännu rått och outveckladt. Dess förnämsta bruk i skrift inskränkte sig till officiella urkunder och lagar samt inskrifter och formler. På prosa författades öfverstepresternas årsböcker, hvilka höllo torra notiser om yttre tilldragelser, såsom järtecken m. m., under året, upptecknade och offentliggjorda på en tafla. Utom kalendrar (fasti, se d. o.) förekommo äfven ritualböcker och kommentarer öfver den religiösa kulten i fråga om såväl öfverstepresternas som augurernas förrättningar och verksamhet. Vidare funnos ämbetsmannalängder och registratur (libri et commentarii). Utom "de 12 taflornas lagar" (leges duodecim tabularum), hvilka skulle läras utantill, märkes Flavius' samling af legis actiones, ett slags rättegångsordning m. m. (samlingen af "konungalagarna" kan icke göra anspråk på historisk äkthet). Att vältalighetsprof förekommo vid de praktiska öfverläggningarna är gifvet. Uppteckning af hållna tal företogs först af Appius Claudius Caecus, den frejdade senatorn, som genom sitt kraftiga tal omintetgjorde Pyrrhus' fredsanbud. De enskilda familjerna hade sina stemmata, d. v. s. med kransar omvirade stameller antaflor, som hängdes på "imagines" (förfädernas bilder). Äfven grafvårdarna försågos med inskrifter, och en del af dessa hade rytmisk form. Denna brukades äfven för sånger, hvilka sjöngos till gudarnas ära, t. ex. de hymner, som salierna (salii) och åkerbröderna (fratres arvales) egnade Mars. Äfven formler, spådomar och böner affattades på vers. Det var den s. k. "saturniska versen", som användes. Oregelbunden och mångskiftande, synes den hafva, öfver hufvud taget, bestått af en jambisk och en trokeisk hälft (v -- v -- v -- v | -- v -- v -- v), dock med rätt att låta en tonsvag taktdel bortfalla på ett eller annat ställe och med stark betydelse för accenten. -- Öfver formelväsendet höjer sig dock folkpoesien. Sitt ursprung synes denna hafva haft i de landtliga upptågen vid skördefesterna, då improviserade vexelsånger och farser under starkt minspel och förklädnader ökade glädjen och uppsluppenheten. Derifrån alstrades de "fescenninska verserna" (se d. o.) och satura (se d. o.). Äfven de atellanska farserna (se Atellaner) hafva måhända framgått från folkförlustelser för stunden.
I. Under den arkaistiska perioden (från 240 till 81 f. Kr.) spred sig kännedomen om grekernas odling och literatur bland det romerska folket, särskildt inom de högre kretsarna. Den gammalromerske anden började undanträngas af en mera verldsborgerlig uppfattning och riktning, som främjades af tongifvande fältherrar och statsmän. Det blef för de ledande männen alltmera nödigt att känna och kunna röra sig med det grekiska språket, och den helleniska bildningens skatter öppnade sig för och tjusade de för sådant hittills otillgänglige krigarna. Redan Scipio d. ä. och hans broder togo starkt intryck af den grekiska literaturen, som de bidrogo att göra känd och aktad i Rom. Macedoniens båda besegrare, T. Quinctius Flamininus och L. Aemilius Paullus, voro ännu ifrigare beundrare och befordrare af grekisk odling. Men allra mest gjorde sig den grekiska literaturens inverkan gällande i och genom den krets af fint bildade män, som slöt sig omkring den yngre Scipio och hans vän Laelius. Det fornromerska föreställningssättet gaf alltmera vika i trots af de starka, men längden fruktlösa bemödanden, som M. Porcius Cato utvecklade i afsigt att upprätthålla detsamma. Grekiska lärare undervisade i Rom, och det senatsbeslut, som 161 f. Kr. utdref filosoferna, hade ingen varaktig verkan, ty redan 6 år derefter emottogos i Rom såsom sändebud från Athen tre berömda filosofer, hvilka i Rom spridde sina läror.
Inom literaturen var det först och främst dramatiken, som utvecklade sig efter grekiska mönster. År 240 f. Kr. uppträdde Livius Andronicus, en grekisk krigsfånge från Tarent, i ett af honom författadt latinskt skådespel, som efterföljdes af flere. Dessa voro egentligen öfversättningar utan konstvärde samt skrifna på ett rått och otympligt språk; men smakriktningen var en gång gifven, och under sådant förhållande kunde lätt förutses, att de första klumpiga försöken skulle efterträdas af bättre. Kort efter Livius uppträdde kampanen Naevius mera sjelfständigt och med större herravälde öfver formen. Han behandlade ämnen ur Roms egen sagotid och historia, t. ex. Romulus' och Remus' födelse, och skapade på sådant sätt det inhemska sorgespelet (tragoedia praetexta). Honom följde Ennius, jämväl från Kampanien, hvilken bearbetade grekiska stycken -- mest af Euripides --, behandlande ämnen ur de äldre sagokretsarna. Pacuvius, systerson till Ennius, och Attius fullföljde saken, och den senare, som på grund af kraft och värdighet i teckning och framställning samt större konstnärlighet i vers och språk kan anses beteckna höjdpunkten i skaldeslaget, behandlade äfven dramatikens teori. -- I komedien försökte sig, utom Livius, Naevius och Ennius, de långt mera betydande T. Maccius Plautus, Caecilius Statius, P. Terentius Afer, Vectius Titinius och Lucius Afranius. Förebilderna hemtades mest från det yngre attiska lustspelets förnämsta författare, Filemon, Menandros och Difilos. Styckena äro i det hela typiska. De behandla, under vexlande situationer och mångfaldiga roande förvecklingar, någon intrig, vanligen en kärlekshandel. (Fadern eller någon annan målsman skall luras med hjelp af en slipad slaf; sonen eller älskaren och den sköna samt en putslustig snyltgäst höra till pjesen.) I Rom framställde lustspelet i allmänhet utländska förhållanden. Titinius och Afranius införde deremot ett inhemskt sådant (comoedia togata). Man ser för öfrigt huruledes den råa begynnelsen hos Plautus utvecklas till en skrattväckande framställning med mustiga infall och uttryck samt en ofta qvick dialog. Mera fin och sirlig, men mindre folkligt ursprunglig var Terentius, hvilkens språk ansågs så godt som mönstergillt. Den saturniska versen hade småningom aflösts af de grekiska jamberna och trokéerna. Titinius' och Afranius' stycken ega särskildt intresse i och genom behandlingen af lifvet i Latium och Rom. Den förres teckningar stå på gränsen till de atellanska farserna. Äfven dessa fingo nu sina bearbetare, särskildt L. Pomponius, som skildrar folklifvet i träffande drag och med lustiga infall. I Afranius' stycken, likasom i Naevius' praetextae och de ofvan nämnda lustspelen af Titinius, framträder ett nationelt element, som dock ej får rätt utveckla sig under trycket af efterbildningen från grekerna. -- Ungefär enahanda blef förhållandet med den episka poesien. Livius' otympliga öfversättning af Odyssén, som på sin tid tjenstgjorde såsom skolbok, följdes af Naevius' äfvenledes på saturniskt versmått författade skildring af det första puniska kriget, hvilken, ehuru egentligen en poetisk krönika, torde hafva egt ett visst nationelt intresse. Vigtigare blef Ennius' verk Annales, hvari skalden i 18 böcker skildrade Roms historia från Aeneas till författarens egen tid. Detta arbete bär öfverallt spår af skaldens förkärlek för den grekiska literaturen, hvars gudaverld nu likasom införes på skådeplatsen. Quintilianus säger om Ennius, att man bör hålla honom i helgd såsom en genom sin uråldrighet helig lund, hvars väldiga, sekelgamla ekar äro mera vördnadsbjudande än sköna. Genom sin kraft och värme tillvann sig emellertid Ennius stort rykte hos romarna och gällde såsom ett slags skaldefader. En afgörande inverkan utöfvade han på den romerska poesien derigenom att han först af alla använde den grekiska hexametern och tvang det latinska språket att foga sig efter dess rytm. Exemplet vann efterföljd och blef i viss mån bestämmande för det poetiska språket. -- Äfven en annan art af poesi idkades först af Ennius. Det var satiren, i hvilken romarna uppträdde sjelfständigt. Satirens karakter bestämdes dock ej af honom, utan af efterföljaren C. Lucilius, en romersk riddare från Kampanien. Denne, som tillhörde den yngre Scipios krets, egde stora gåfvor, i synnerhet skarpt omdöme och god iakttagelseförmåga samt fin bildning och varm känsla för forntida romaredygd och storhet. Han förstod ock att för sin tids romare i diktens spegel framhålla deras eget lif med alla dess mindre förmånliga sidor. Qvick och hänsynslös, svängde han sålunda sitt gissel ej minst öfver det sociala lifvet och gaf för framtiden tillvaro och form åt den romerska satiren. -- I den prosaiska framställningen åstadkom den arkaistiska perioden icke mycket. Mest betydande bland skriftställarna var den i det praktiska lifvet så mångsidigt förfarne M. Porcius Cato, som både i historieskrifningen och i vältaligheten ådagalade sin duglighet. Cato författade nämligen i 7 böcker ett arbete om Italiens historia, Origines (urhäfder), och skall hafva på sin ålderdom upptecknat en del af de många tal, som han hållit. Äfven författade han en ännu bibehållen skrift om landtbruket, ett slags praktika, i hvilken han meddelade sin rika erfarenhet, samt nedskref för sin sons räkning en hel samling af lärdomar och anvisningar, hemtade från det praktiska lifvets skola. -- Historieskrifningen sköttes ännu för öfrigt mest af ansedda män, som ofta sjelfva deltagit i de händelser, hvilka de skildrade. Till en början skref man på grekiska: så Q. Fabius Pictor och L. Cincius Alimentus. På latin försökte sig bl. a. L. Cassius Hemina, C. Licinius Macer, L. Calpurnius Piso och sjelfbiografen, statsmannen M. Aemilius Scaurus. De äldre skrefvo konstlöst och krönikeartadt, men smånigom började retorisk utstyrsel och färgläggning att förekomma, såsom hos L. Caelius Antipater, L. Cornelius Sisenna och Valerius från Antium, känd för sina diktade sifferuppgifter från äldre tider. -- Vältaligheten var för romarna mera en praktisk uppgift än föremål för studier och teoretisk förberedelse. Hela uppfostran syftade till att skapa män, som kunde fylla sin plats äfven i folkförsamlingens ordskiften och senatens öfverläggningar. Kännedom af romersk lag och sed, bekantskap med sakförhållandena, sundt omdöme och framförallt den inneboende öfvertygelsens ledande kraft voro hufvudvilkoren för en talares framgång; råd, erfarenhetsrön och exempel af de äldre ersatte studierna. Dock finner man, att den grundligare grekiska bildningen småningom genomträngde äfven de politiske och juridiske talarnas verksamhet. De grekiske vältalighetslärarna fingo visserligen i början dela filosofernas öde, men senare lyckades det dem dock vinna område, och äfven latinska lärare i talarekonsten framträdde. Såsom talare utmärkte sig jämte den yngre Scipio och hans vän Laelius de båda Graccherna, i synnerhet Cajus, samt M. Antonius, L. Licinius Crassus, Cajus Julius Caesar Strabo och P. Sulpicius Rufus, hvilka fyra sistnämnda Cicero i sin bok "Om talaren" infört såsom meddelande råd och anvisningar i talarekonsten. -- Juridiken vann sin utveckling i och genom rättsbesked och tal inför rätta af erfarna och sakkunniga män, bland hvilka särskildt framstodo de båda med namnet Mucius Scaevola, i synnerhet öfverstepresten, som var en af sin tids bäste sakförare och rådgifvare. Lagar och rättsbestämmelser blefvo äfven föremål för tolkning i skrift. -- Filologien var föga bearbetad. En pergamenisk lärd, Krates från Mallos, medlem af en beskickning till Rom, 159 f. Kr., väckte intresse för filologiska studier genom sina föreläsningar öfver Homeros. Vigtigast af de romerske filologerna är M. Antonius Gnipho, Caesars lärare.
II. Guldåldern (fr. o. m. Ciceros uppträdande till Augustus' död; 81 f. Kr. till 14 e. Kr.) bragte till mognad hvad som under den arkaistiska perioden börjat gro. Allt djupare trängde den grekiska bildningen in i det romerska samhället. Den forne anden var borta; banden hade begynt att lossna, och statslifvet syftade allt tydligare till envälde. I samma mån den gammalromerska uppfattningen gaf vika för verldsfolkets tänkesätt och lefnadsvishet, i samma mån utbildades den literära verksamheten. Politiken och lägerlifvet hade länge nog stängt sånggudinnorna ute; men när de en gång vunnit inträde, viste de att omskapa det nya hemmet. Romaren hade förr funnit verklig sysselsättning (negotium) endast i vapenfärd och statsförvaltning; literär verksamhet var så godt som ledighet (otium). Nu blef den senare om ej för alla ett mål att eftersträfva, dock alltid föremål för högsta erkännande och aktning. Uppfostran skulle nu ej utbilda den romerske medborgaren till att förrätta sin vakt för fosterlandet, utan dana den fint bildade verldsmedborgaren. Grekiska lärare verkade öfverallt, i de italienska hemmen liksom i de skolor för filosofi och vältalighet, hvilka en ung romare af god ton borde besöka. Vitterhet och konst omhuldades med nitälskan och kärlek, särskildt af Augustus och inflytelserika vänner till honom, såsom Maecenas och Agrippa, äfvensom af de mera fristående C. Asinius Pollio och M. Valerius Messala Corvinus. Dessa män drogo till sig och uppmuntrade talangerna. I de lägre kretsarna i samhället ville dock den grekiska kulturen ej slå rötter. Literaturens språk blef ett annat än det dagliga samtalets, åtminstone hvad den stora allmänheten angick. Och huru mycket än de tongifvande männen i den literära verlden bemödade sig att genom öfversättningar och bearbetningar göra grekernas skrifter tillgängliga och fattliga för folket, kom dock det grekiska åskådningssättet aldrig rätt till heders utanför de högre samhällsklasserna. Men dessa uppblandades småningom ej endast med italer, utan ock med provinsbor. Äfven till provinserna trängde nämligen den nya riktningen, hufvudsakligen förmedelst de romare, som å ämbetets vägnar der uppehöllo sig. Att under sådana förhållanden bokhandelsspekulationen skulle sörja för tillhandahållande af omtyckta skrifter på marknaden inses lätt. Afskrifter mångdubblades -- Ciceros vän Atticus hade ett slags byrå derför --, och boksamlingar upprättades ej blott offentligen -- särskildt bör erinras om Augustus' bibliotek i Apollotemplet på Palatium och Marcellus' teater -- utan ock enskildt. -- Inom perioden kan man urskilja två delar: Ciceros tid och Augustus' tidehvarf. Under den förra blomstrade företrädesvis prosan, under det senare skaldekonsten. Dock är gränslinien icke så skarp, att ej det hela kan i skildringen sammanhållas. -- Historien fann framstående bearbetare. M. Terentius Varro, måhända den tidens lärdaste man, behandlade med förkärlek nationella ämnen från föregående tider, men uppträdde för öfrigt som skriftställare i nästan alla vetandets grenar. C. Julius Caesar var en på samma gång historisk och politisk författare. Cornelius Nepos, C. Sallustius Crispus och T. Livius från Patavium företrädde olika historiska riktningar och skilde sig väsentligt i framställningssätt. Pompejus Trogus är egentligen känd genom sin bearbetare Justinus, som tillhör kejsaretiden. Från Augustus' tid finnas för öfrigt vigtiga historiska urkunder, nämligen Fasti capitolini (se Fasti) och Monumentum ancyranum, en inskrift på sidoväggarna af ett tempel i Ancyra, innehållande afskrift af Augustus' öfversigt öfver hans verksamhet och inrättningar. -- Vältaligheten började alltmera studeras som konst, och i samma mån dess politiska betydelse aftog, uppblomstrade retorernas skolor och verkade deras lärdomar. Den firade dock mer än en seger i det offentliga under republikens sista tider. Särskildt framstod M. Tullius Cicero (f. 106, d. 43 f. Kr.), som betecknar dess höjdpunkt i Rom. Af hans föregångare Hortensius finnes intet i skrift efterlemnadt. Cicero behandlade äfven vältalighetens teori. Sjelf närmade han sig den mera breda och yppiga framställningen inom den asiatiska vältalighetsskolan, hvaremot M. Junius Brutus, Caesars mördare, och statsmannen C. Asinius Pollio under Augustus tillhörde den sammanträngda och kärnfulla attiska skolan. Bland lärare i retorik förtjena ihågkommas först och främst författaren af den vigtiga skriften Rhetorica ad Herennium, troligen Cornificius, Ciceros samtida, äfvensom M. Porcius Latro m. fl. Cicero spelade dessutom en vigtig rol genom sina bref, i hvilka tidens inre historia kan läsas. För uppfattningen af det mindre högtidliga språket äro brefven från och till honom af stor vigt. -- Ofvan är antydt, att man sökte popularisera grekisk vetenskap och bildning. Sådant var särskildt fallet inom filosofien, på hvars område Cicero bemödade sig att göra sina landsmän bekanta med resultaten af grekernas forskningar. Sjelf utan egentlig hållpunkt, sammanplockade han det, som syntes mest användbart, i synnerhet inom sedeoch samhällsläran. Bekantskapen med Platon och med stoikernas moralfilosofi spreds genom honom. Denna senare filosofi vann hos de för strängare grundsatser nitälskande, såsom Cato d. y. och Brutus, icke ringa erkännande, medan Epikuros', af Cicero något vanställda, läror tilltalade dem, som älskade att i behaglig ro njuta af lifvet. De tolkades poetiskt af Lucretius, prosaiskt af en viss Catius. Nigidius Figulus sökte verka för pythagoreism och mystik, men jordmånen var ännu icke beredd för sådant utsäde. -- Juridiken blef allt flitigare bearbetad. S. Sulpicius Rufus, konsul år 51 f. Kr., medelbar lärjunge af Mucius Scaevola, bragte rätten i system. Utom honom kunna nämnas bl. a. Alfenus Varus och C. Trebatius Testa. Under Augustus lades grunden till två särskilda juridiska skolor genom de berömde rättslärde M. Antistius Labeo och C. Atejus Capito, den förre mera frisinnad i politiken, den senare anhängare af monarkien, som klokt nog sökte med sig förbinda rättsvetenskapens förnämste målsmän. I öfriga vetenskaper märkas mångforskaren C. Julius Hyginus samt filologerna M. Verrius Flaccus och Varro, för att ej nämna Julius Caesar, hvars grammatiska arbete (om analogien) gått förloradt. -- I poesien skilde sig denna period från den arkaistiska både till innehåll och form. Den dramatiska skaldekonsten likasom stannade i växten. Tragedier skrefvos visserligen (t. ex. af Horatius' samtida Lucius Varius), men de voro mest studier. Skådespelarekonsten, för hvilken Aesopus och Roscius voro berömda representanter, egnade sig mest åt de äldre styckena. En ny konstart gjorde sig dock nu gällande, nämligen mimen. Från början ett slags fortsättning af de atellanska farserna och i sedligt hänseende illa anskrifven, blef mimen af större intresse, då vittra män, såsom D. Laberius och Publilius Syrus, den förre känd för sina qvicka och humoristiska teckningar ur lifvet, den senare för sina sedemålningar och tänkespråk, gåfvo kött och blod åt den förut delvis på improvisation och minspel samt på sjelfsvåldigt uppsluppna rörelser beräknade diktarten. En egendomlighet hos mimen, som för öfrigt hade en nationel prägel, var, att i densamma politiska utfall och anspelningar förekommo, särskildt hos Laberius. -- Den episka poesien tog starkare fart än dramatiken. Utom mindre betydande skalder uppträdde T. Lucretius Carus med sitt filosofisk-didaktiska epos och P. Virgilius Maro, som genom sin nationelt anlagda dikt Aeneis blef romarnas älsklingsskald samt utöfvade samma inflytande på poesien och det poetiska språket, som Cicero hade på det prosaiska. Ovidius tillhör delvis epiken, men ännu mer den lyriska poesien. Det äldre stadiet inom denna representeras af Catullus, som, ehuru efterbildare af grekerna, röjer en viss nationel sjelfständighet. Augustus' tid glänser med namnen Horatius, Tibullus, Propertius och Ovidius. Den förstnämnde kan med skäl sägas hafva i Rom infört den grekiska lyrikens vexlande rytmer och format språket efter dessas kraf. I elegien, som de tre sistnämnde skalderna med så mycken framgång odlade, uppnådde eller öfverträffade efterbildarna i viss mån sina mönster, alexandrinerna. Satiren hade i Varro en egendomlig, mellan poesi och prosa sväfvande bearbetare, som anslöt sig till greken Menippos. Horatius var en värdig efterföljare till Lucilius, så att Quintilianus' omdöme "att romarna i satiren stå på egen botten" är fullt rättfärdigadt. Äfven i den poetiska brefstilen är Horatius utmärkt. Epigrammet börjar nu bearbetas, t. ex. af Calvus och den redan nämnde Catullus. -- På olika områden ådagalade sålunda romarna under denna tid sin andliga mogenhet. Sant är, att literaturen i mycket var likasom en efterklang af den grekiska och till och med i viss mån af dennas yngsta representant, den alexandrinska, men härmed må dock ej vara sagdt, att den saknade nationel sjelfständighet. De store historieförfattarna stodo både i sitt framställningssätt och i sin uppfattning af händelserna i det hela på egen botten. Cicero, ehuru genomträngd af grekisk bildning, förstod att förädla det latinska språkets rika tillgångar, och skaldernas dikter, om ock ej så naturfriska eller storslagna som de äldre grekiska, väcka likväl vår beundran genom den tankestyrka och den fulländning i uttryck, som i harmonisk förening möta oss.
III. Den följande perioden, silfveråldern (från Augustus' till Trajanus' död; 14--117 e. Kr.), företer mindre skapande kraft och lägger väl mycket an på formens effektfullhet. Despotismen hade qväft sjelfständigheten i sinnena och kejsarna bevakade med misstänksamhet alla yttringar af en friare ande. Vid sådant förhållande föranleddes menniskorna helt naturligt att gå in i sig sjelfva och undvika allt farligt uppträdande i det yttre. Derigenom vann visserligen reflexionen i styrka, och man gjorde sig mera än förr reda för själslifvets vexlande företeelser, men å andra sidan vållade osäkerheten i allt en viss oro och tanke på huru det ena eller andra skulle taga sig ut och blifva bedömdt. Med tidens i allt förfinade smakriktning följde ett bemödande att göra framställningen så nätt och tilltalande som möjligt och att tillspetsa uttryckssättet. Uppfostran riktade sig starkt på literär bildning, och i de högre kretsarna, ja äfven i medelklassen, blefvo studier och skolbildning en hufvudsak. Retorernas deklamationer och de offentliga föredragen drogo uppmärksamheten till sig och inverkade starkt på literaturen. Prosan blef poetisk och poesien retorisk. Antiteser och sinnrika tänkespråk vunno det högsta erkännande, och formen tog småningom makt öfver innehållet. Det bör dock ej nekas, att silfverålderns författare i mångt och mycket frambragt värdefulla konstskatter, och genom sin mera subjektiva och estetiserande riktning stå de vår tid närmare än de äldre. Men ett visst manér är dock i det hela hos dem skönjbart. För öfrigt uppträdde under denna tid många provinsbor, särskildt hispaner, såsom vitterhetsidkare. -- I dramatiken kunde till följd af de tryckta politiska förhållandena så godt som intet åstadkommas. Senecas tragedier äro ett slags exponent för tidens riktning. På det episka området märkas, utom M. Annaeus Lucanus, som behandlade det medborgerliga kriget mellan Caesar och Pompejus, C. Silius Italicus, C. Valerius Flaccus och P. Papinius Statius, den siste äfven tillfällighetsskald, som lemnat efter sig jämväl blandade dikter. Idyllen har att framvisa Calpurnius Siculus under Nero. Epigrammet fann en qvick, men något grofkornig bearbetare i M. Valerius Martialis, hvilken för öfrigt, likasom Statius, var ett slags hofpoet och smickrare af stormän Fabeln behandlades af Phaedrus. Starkast representerad var satiren, i hvilken den något dunkle, men sedligt allvarlige A. Persius Flaccus och den af djup förtrytelse uppfyllde D. Junius Juvenalis (vid periodens slut) vunno priset. Efter titeln skulle jämväl den skrift, som bär Petronius Arbiters författarenamn, vara satir; men i sjelfva verket är den en roman, som på prosa, uppblandad med vers, målar det yppiga lifvet i stora verlden. -- Prosan är under detta tidehvarf mera betydande än poesien. Historien bearbetades af flere. Främst bland dem står den kärnfulle och i karaktersteckningen starke C. Cornelius Tacitus (konsul under Nerva), de republikanska grundsatsernas man, som, med tanken på hvad som hade varit, skildrade det, som var. Vidare M. Vellejus Paterculus under Tiberius, anekdotberättaren Valerius Maximus samt den retoriskt deklamerande Q. Curtius Rufus, om hvilkens tidsålder man har tvistat (se Curtius). -- Att vältaligheten efter frihetens undergång skulle få en helt annan prägel än förr är sjelfklart. Den blef numera blott konst, medan den förut hade varit en vigtig faktor i det offentliga lifvet. Men så mycket ifrigare bedrefs den i retorskolorna, och teorien om densamma blef fullkomnad särskildt genom M. Fabius Quintilianus (under Flavierna). Äldre till tiden är P. Rutilius Lupus, af hvilken en skrift ("Om figurer i talet") ännu finnes qvar. Äfven Tacitus anses hafva författat en retorisk skrift ("Dialog om talarna"). C. Plinius Caecilius Secundus har utom en samling bref efterlemnat en panegyrik öfver Trajanus, och af M. Annaeus Seneca finnas deklamatoriska öfningar och exempelsamlingar. -- I filosofien märkes L. Annaeus Seneca, Neros bekante lärare, som, i likhet med så många andra bildade romare, hade slutit sig till den stoiska skolan. Upphöjda åsigter, stor menniskokännedom och rikedom i den för öfrigt något på fras anlagda framställningen känneteckna denne författare, som i sin moral stundom påminner om den kristliga etiken. -- Bland öfriga vetenskaper tillvinner sig naturalhistorien uppmärksamhet genom det stora encyklopediska verk, som utgafs af C. Plinius Secundus d. ä. Medicinen behandlades af den äfven i stilistiskt afseende framstående mångforskaren A. Cornelius Celsus. Geografien bearbetades af Pomponius Mela och jämväl af Tacitus, som lemnat en geografisk-kulturhistorisk skildring af Germanien. Landtbruket behandlades af L. Junius Moderatus Columella, hvilkens skrift derom ännu finnes i behåll. En praktisk författare i fältmätningskonst och krigskonst var Sextus Julius Frontinus, som var föreståndare för Roms vattenledningar. Att grammatik och filologi skulle vara föremål för mycken uppmärksamhet i en tid, då äldre skrifter så flitigt studerades och mer eller mindre djupsinnigt tolkades, ligger i sakens natur. Här möta namnen Q. Remmius Palaemon, M. Valerius Probus och Q. Asconius Pedianus, hvilken sistnämnde kommenterade tal af Cicero. Inom lagfarenheten uppstodo särskilda skolor. Vigtigast äro "Proculianerna", uppkallade efter Proculus, en anhängare af Labeo, och "Sabinianerna", som fingo sitt namn efter Masurius Sabinus, lärjunge till Capito. De förres lagtolkning skall hafva varit något friare än de senares, hvilka strängt höllo sig till lagens bokstaf. I sjelfva verket torde dock skiljaktigheten ej hafva varit så betydande.
IV. Den sista perioden, förfallets (från Trajanus' död till midten af 500-talet), omfattar en tidrymd af mer än 400 år. Den företer derför olika skeden, men genom det hela går såsom en röd tråd oförmågan att utveckla något sjelfständigt eller något bättre än det äldre. -- Under det 2:dra århundradet, Hadrianus' och Antoninernas tid, bibehålla sig i någon mån traditionerna från den föregående, åtminstone hos de författare, som stå likasom på gränsen, nämligen anekdot- och memoarförfattaren och encyklopedisten C. Suetonius Tranquillus samt historieskrifvarna Justinus, som bearbetade Pompejus Trogus' verk i en på det hela lofvärd stil, och den retoriske L. Annaeus Florus. Men tidens smakriktning tillät icke att stanna vid det jämförelsevis goda. Den romerska nationaliteten blef alltmera försvagad inom verldsriket. Å ena sidan trängde sig provinserna fram, och å den andra upplifvade den grekiska literaturen sina minnen bl. a. genom den nu återuppspirande nya sofistiken. I Rom sökte man visserligen äfven ett stöd i det förgångna, men på ett onaturligt sätt. Den arkaistiska perioden började gälla som mönster, och retorn afrikanen M. Cornelius Fronto gaf uppslaget till ett slags mindre lycklig efterbildning af det fornåldriga uttryckssättet. Han kan sägas hafva banat väg äfven för den "afrikanska" skolan, som för en god tid tryckte sin prägel på literaturen. Till samma skola hörde L. Appulejus, som författade romanen om den förtrollade åsnan, i hvilken roman den bekanta sägnen om Amor och Psyche förekommer. I poesien alstrades ingenting nämnvärdt, utom den mera stämningsfulla dikten till Venus' och vårens lof (Pervigilium Veneris). För öfrigt märker man huru föregående tiders skapelser gå igen i förkrympt form, i det att sammandrag af äldre verk och notissamlingar alltmer begynna utgifvas, så t. ex. af Aulus Gellius. En svårighet för den latinska literaturen låg dessutom deri att betydande skrifter utkommo mest på grekiska, äfven då de berörde romerska förhållanden, t. ex. af Plutarchos, Appianos, Lukianos, den berömde läkaren Galenos m. fl. I en art af vetande lyckades dock romarna gå framåt, nämligen i lagfarenheten. De framstående juristerna Salvius Julianus, som utarbetade ediktsamlingen under Hadrianus, S. Pomponius, Gaius, hvilkens ännu bibehållna handbok i privaträtten haft varaktig betydelse för de juridiska studierna, samt Aemilius Papinianus (under Severus) och, längre fram, Domitius Ulpianus och Julius Paulus verkade dels genom praxis, dels, och ännu mer, genom sina skrifter till upprätthållande och utveckling af rättsvetenskapen. Denna, för hvilken romarna genom hela sin anläggning voro särskildt egnade, kunde ock så mycket mera häfda sin ställning under kejsaretiden, som rättskipning och förvaltning till följd af det stora rikets olika förhållanden måste taga krafterna starkt i anspråk och blefvo ett hufvudsakligt föremål för de bättre kejsarnas omsorger. Det 2:dra årh. var särdeles gynsamt för rättsförhållandenas fixerande, i det att samhället vid den tiden för det mesta lefde under fredens hägn. Deremot spelade vältaligheten numera, såsom naturligt var, en obetydlig rol i det offentliga. På literaturen inverkade dock de retoriska skolorna och öfningarna ganska starkt. En annan vetenskap, som fann en mängd bearbetare, var språkforskningen, eller grammatiken, som uppmuntrades af Hadrianus och Antoninerna. Q. Terentius Scaurus (under Hadrianus) och C. Sulpicius Apollinaris, lärare till Gellius, äfven denne grammatiker, samt antagligen S. Pompejus Festus tillhöra det 2:dra årh., andra att förtiga. -- Filosofiska studier idkades visserligen, men till skriftlig framställning brukades mest det grekiska språket, såsom af Plutarchos och af kejsaren Marcus Aurelius i hans sjelfbetraktelser, som dock egentligen äro ett slags dagboksanteckningar. Äfven Appulejus författade filosofiska skrifter i ett slags nyplatonsk anda. För öfrigt var stoicismen mest utbredd. -- Om historieskrifningen under denna tid är redan antydt. Här må endast nämnas, att författaren Granius Licinianus sannolikt tillhör perioden, om hvilken han erinrar dels genom sitt frontonianska manér, dels ock genom sin förkärlek för anekdoten. -- Det kristliga skriftställeriet hade sin förste målsman i apologeten Minucius Felix (troligen under M. Aurelius), som både i innehåll och form var rätt lycklig. Något yngre är den kraftige och svärmiske, men i formelt hänseende mindre starke Q. S. Fl. Tertullianus. Den senare tillhör, likasom den mera korrekte och jämne Thascius Caecilius Cyprianus, egentligen det 3:dje årh. Under detta börjar skriftspråket att alltmer förfalla. Intresset för literär verksamhet och bildning, i någon mån uppehållet under Alexander Severus, minskas i samma mån tronstrider och yttre fejder taga nationens uppmärksamhet och krafter i anspråk. Sedan under Caracalla romersk medborgarerätt gifvits åt hela rikets fria innebyggare, sammansmälta provinserna med moderlandet, och det redan förut starka provinselementet gör sig oemotståndligt gällande. Äfven "barbarerna" börja nu uppträda och inverka ofördelaktigt på literatur och språk. Poesien ligger så godt som nere. Nemesianus, en didaktisk skald, visar en viss ledighet i formen, men är i det hela föga märklig. Versen börjar nu bildas äfven efter accentens lagar, en ny riktning, som småningom leder till medeltidens versbildning. Den gamla metrikens former uppehöllos dock ännu, och mot slutet af seklet behandlades de t. o. m. på vers af Terentianus Maurus. Juridiken håller sig deremot bättre uppe. Äfven grammatik och encyklopedi finna bearbetare, såsom Censorinus, Julius Solinus m. fl. -- Tiden omkr. Diocletianus' regering (284--305) var föga gynsam för bildning och författareskap. Rom och Italien hade då ej längre samma betydelse som förr. Österlanden träda i förgrunden. Hofhållningen blir österländsk, och förvaltningen ändras. Nu börjar vältaligheten att göra hoftjenst, och historieskrifningen framträder i anekdotform och såsom biografi. Talarna höllo loftal till och med öfver kejsarna. Det var i Gallien, som den nya arten af vältalighet utbildades, och der uppväxte i och genom de läroanstalter, som upprättades, en ny literär skola, den "gallikanska". I literaturen representeras denna riktning af de tolf s. k. panegyrici, bland hvilka Eumenius är den äldste kände. Kejsarnas lif och verksamhet beskrefvos af författarna till Historia Augusta. Den kristliga filosofisk-teologiska författareverksamheten sköttes af Arnobius och den för sitt rena och ädla språk bekante Lactantius Firmianus, stundom benämnd "den kristne Cicero". -- Snart nog blef den kristna religionen den herskande. Derigenom och tillika genom residensets förläggande till Konstantinopel var den romerska staten så godt som upphäfd. Literaturen blef icke oberörd deraf. De riktningar, som redan börjat följas i fråga om vältalighet och historia, fullföljdes ytterligare. Men tilllika uppstod från de kristne författarnas sida en viss motvilja mot den hedniska bildningen, hvilken deremot Julianus på allt sätt sökte främja. De väldige kämparna för den kristna kyrkan, Ambrosius, biskop i Milano (äfven hymnförfattare), och Hieronymus, samt den värme och på samma gång i formen starke Aurelius Prudentius Clemens, representera värdigt det kristliga författareskapet. Mot kristendomen fientlig var Firmicus Maternus, författare till ett astrologiskt verk, medan en namne till honom skref för densamma. Mest betydande af de kristne skriftställarna blef Augustinus (d. 430). -- Historieskrifningen hade att framvisa, utom fortsättarna af "Historia Augusta", kompilatorerna Aurelius Victor och Eutropius (under Valens) samt den för kejsaretidens historia vigtige Ammianus Marcellinus (omkr. 390) äfvensom historieförfattaren i kristligt apologetiskt syfte Paulus Orosius. I vältaligheten herskade panegyrikerna. En mera framstående sådan var Q. Aurelius Symmachus, i senare hälften af 4:de och början af 5:te årh., hvilken äfven efterlemnat privatbref och ämbetsskrifvelser. Till talarna hör äfven D. Magnus Ausonius från Burdigala; men dennes betydelse ligger nästan helt och hållet inom skaldekonstens område, der han rörde sig med ledighet och i en efter de gamles tämligen lyckligt bildad framställning gaf skildringar af sin tids kulturlif. Särskildt är han känd såsom författare till en cento, d. v. s. ett af verser och fraser från Virgilius hopflickadt qväde, en typ för dylika plockdikter, som ända från början af 3:dje årh. hade varit i bruk och nu öfvades rätt mycket, äfven af kristna författare. Tidens mest betydande skald är Claudius Claudianus från Alexandria. Högt begåfvad, fantasirik och mästare i formen, glänser han som en stjerna bland sina samtida; men de ämnen han behandlar äro alltför små och torftiga, för att han skulle kunna ställas i jämnbredd med de store, som han så skickligt efterbildar. -- Den grammatisk-encyklopediska literaturen var naturligtvis tämligen rik i en tid, som egentligen lefde på det gamla. Nonius Marcellus, Aurelius Macrobius Ambrosius Theodosius (i senare hälften af 4:de årh.), författare till Saturnalia, Marius Victorinus, Aelius Doriatus, Charisius, Diomedes och Servius äro alla bekanta namn. -- Såsom författare i praktiska vetenskaper äro att nämna Vegetius (i krigsvetenskap) och Palladius (i landthushållningslära). -- Geografien fick sin bearbetning hufvudsakligen genom reseböcker (itineraria), kartor (tabulae) och förteckningar öfver staden Roms distrikt (regiones), hvartill sluta sig ett slags statistisk-historisk kalender för Rom (354) och Notitia dignitatum (från slutet af 4:de årh.), en statskalender för det romerska riket. En geografisk lärodiktare var Rufus Festus Avienus. -- Juridiken spelade nu en mindre vigtig rol. Dock föranstaltades under och efter Diocletianus samlingar af förordningar (Codex Gregorianus och Cod. Hermogenianus). -- Det 5:te årh., hvrars första årtionden redan äro vidrörda i sammanhang med slutet af det fjerde, är folkvandringarnas och det inbrytande barbariets tid. Literaturen har också ej mycket att uppvisa. Kristna prosaförfattare, t. ex. påfven Leo, och skalder, t. ex. Avitus samt den formelt talangfulle och i det hela tilltalande Sedulius, encyklopedister, såsom den lärde Martianus Capella, grammatiker, såsom Cledonius, Pompejus m. fl., må här nämnas. Vigtigare, i synnerhet för kännedomen af tidens politiska och kyrkliga lif i Gallien samt såsom exponent för den gallikanska lärdomen och stilen, är biskopen C. Sollius Apollinaris Sidonius, på en gång prosaist och skald, tankefattig och svulstig. -- Det 6:te årh., då Vestromerska riket hade gått under, eger i literaturen egentligen två vigtiga företeelser. Den ena är Justinianus' samling af lagar, rättsurkunder och rättstolkningar hufvudsakligen hoparbetad genom Tribonianus. Den andra är filosofen Boetius vid östgota-konungen Teoderiks hof. Förtrogen med antikens anda och form, författade Boetius sjelfständiga arbeten och öfversättningar, särskildt af Aristoteles. Hans skrifter, som voro skrifna på ett jämförelsevis rent språk och i en anda, som erinrar om de bättre tiderna, egde sedermera stort inflytande på medeltidens skolastik. Vid Teoderiks hof lefde äfven länge M. Aurelius Cassiodorius, författare af historiska och andra verk. Bland grammatiker intager Priscianus från Caesarea främsta platsen. Hans grammatiska lärobok studerades flitigt under medeltiden och gäller ännu, särskildt genom sina många citat från forntiden, såsom källskrift. Jämte honom bör nämnas mytologen Fulgentius. Bland historieskrifvare märkas företrädesvis Jordanes (om goterna) och Gregorius af Tours. Romanen uppträder i och genom öfversättningen af historien om "Apollonius af Tyrus". För öfrigt förekomma kristna författare på vers och prosa, dock utan högre betydelse.
V. Småningom hade den romerska literaturen förlorat sig. Öfvergången till medeltidens latinska skriftställeri skedde omärkligt. Efterbildningar af antikens skrifter förekommo alltjämt. I 7:de årh. var det mest inom det spansk-vestgotiska riket, som skriftställareverksamhet idkades. Mest betydande är biskopen i Sevilla Isidorus (d. 636) och bland dennes skrifter vigtigast Etymologiae sive Origines. Mera barbariskt var språket hos författarna i Frankrike, t. ex. Fredegar (d2 omkr. 660), som fortsatte Gregorius' af Tours historia. I England märkas metrikern Aldhelmus af Malmesbury samt den lärde munken och polyhistorn Beda (d. 735). Redan i 6:te årh. hade, till lycka för det literära lifvet, benediktinorden börjat vinnlägga sig om att afskrifva äldre arbeten. Sådan verksamhet idkades i klostret Monte Casino uti Italien samt i det af Columbanus (d. 615) stiftade klostret i Bobbio. Men äfven utom klostren uppstodo plantskolor för undervisning och vetande. Biskop Krodegang i Metz inrättade för sådant ändamål en katedral- eller stiftsskola, der de unge andlige utbildades i kunskaper och uppehöllo hågen för studier. -- Under Karl den stores (d. 814) tidehvarf tycktes det literära lifvet åter vilja uppblomstra i hägnet af kejsaren sjelf och hans förtrogne, bland hvilka särskildt Alkuin var känd för mångsidig lärdom. Karl stiftade vid sitt hof en skola, och dylika uppstodo, till stor del genom hans nitälskan för bildningens spridande, på åtskilliga ställen i riket, såsom i Tours, Fulda, Corvey m. fl., der de gamle författarna flitigt afskrefvos. Men studierna blefvo inskränkta inom en trängre krets, och egentligen var det de andlige, som inom sig bibehöllo kunskaperna och deras bruk i skrift. Den hedniska bildningen egde för dem ej tillräcklig lockelse. Några namn af en viss betydenhet, jämförelsevis taget, egde tiden likväl, t. ex., utom Alkuin, historieskrifvarna Eginhard, Karls vän, och Paulus Diaconus (Winfrid) samt skalden Theodulphus, alla efterbildare af antiken -- Efter Karls död blef hans med konst uppehållna skapelse naturligtvis allvarsamt hotad af det alltmer inbrytande barbariet. Dock bibehöllo sig studier och studieintresse, om ock tämligen ensidigt, i åtskilliga stifts- och klosterskolor, der afskrifter af antika författare samlades och i synnerhet kyrkliga författare lästes. Den literära verksamheten var obetydlig, skrifternas innehåll magert -- de omfattade dogmatik och moralteologi, krönikeskrifning och andliga qväden -- samt formen svag såväl i prosa som i vers. Mest betydande bland tidens lärde är Rabanus Maurus (d. 856) i Fulda, hvilken grundlade den populära bibeltolkningen och gaf uppslag till en ordnad skolundervisning i Tyskland. Hans lärjunge Walafrid Strabo uppträdde som skald. Filosofen Scotus Erigena (d. 880) och den kyrklige författaren Hinkmar (d. 882) kunna jämväl nämnas. Vidare förtjena att ihågkommas bildningen och studierna i England under Alfred den store (871--901), hvilken, sjelf lärd, på allt sätt gynnade lärdomen och frikostigt utrustade den då grundlagda högskolan i Oxford. I England afbröt dock den normandiska eröfringen (1066) den literära verksamheten, och i allmänhet var feodaltiden föga gynsam för skriftställeri. I Tyskland finna vi likväl författare med smak och en viss renhet i formen, såsom skaldinnan nunnan Roswitha (d. omkr. 1000) samt historieskrifvarna Widikind och Dietmar (d. 1019). Klosterskolorna förete jämväl en rätt aktningsvärd verksamhet, befordrad genom lärda och nitiska föreståndare och gynnare. Bekanta lärda äro från den tiden Gerbert (sedan påfven Sylvester II) och ärkebiskop Bruno, broder till Otto I. I det hela var dock under de första seklen efter Karl den store lärdomen ringa och inskränkt till de andlige samt den literära produktionen obetydlig. Latiniteten var starkt uppblandad med barbarismer. I kyrkans ritual användes den latinska poesien, numera med versen rimmad. Bland hymner äro särskildt bekanta de till tiden senare Dies irae (af munken Tomas af Celano, d. 1250) samt Stabat mater (af munken Jacoponus från Todi, d. 1306). -- Studierna fingo starkare fart efter midten af det 11:te årh. Då uppstodo universiteten, hvilka drogo till sig lärare och lärjungar från olika håll samt framkallade studier och literär verksamhet äfven utom det andliga ståndet. Rättsvetenskapen, medicinen och den skolastiska filosofien uppblomstrade, den sistnämnda särskildt i Paris, der Abailard (d. 1142) uppammade en mängd lärjungar. Man började nu med en viss framgång efterbilda antikens författare; så den i det hela gode latinstilisten Johan af Salisbury (d. omkr. 1180) samt historikerna Otto von Freisingen och dansken Saxo Grammaticus (d. omkr. 1200) samt måhända ännu mer skalderna Philippus Gualterus de Castillone och Guilelmus Brito m. fl. Uti Italien idkades humanistiska studier, bl. a. af Brunetto Latini samt den med de latinske skalderna väl förtrogne Dante Allighieri (d. 1321). -- Skolastiken blef dock alltmera pedantisk och framställningssättet försämradt. De då framträdande dominikan- och franciskan-munkordnarna bemäktigade sig undervisningen i de stadsskolor, som på många håll uppstått, och den bildning, som de meddelade, var torftig och föga egnad att dana skriftställare. En återgång till det sämre försiggick småningom, till dess de klassiska studierna blefvo på allvar återupplifvade.
VI. Väckelsen till de klassiska studiernas återupplifvande (renaissancen) utgick från Italien, der uppfattningen af och intresset för den klassiska forntidens mästerverk i hög grad främjades af Petrarca (d. 1374), sjelf lycklig latinsk skald, och Boccaccio (d. 1375) samt, längre fram, af den senares lärjunge Johannes Ravennas, af de förre särskildt genom samlande af handskrifter och ännu mer genom vältalig framställning i skrift, af Ravennas genom grundlig undervisning. De lärde grekiske flyktingar, som, förjagade af turkarnas eröfringar, kommo till Italien, funno en tacksam jordmån att så i, och de klassiska studierna samlade många anhängare, under det att läromedlen förökades, i synnerhet sedan flere typografiska anstalter upprättats. Så uppblomstrade den praktiska humanismen, hvars idkare lifvades af en stark hänförelse för antikens skönhet och i sina skrifter ådagalade en formfulländning, som väckte samtidens beundran. Bland de förnämsta namnen må anföras Fr. Poggius, Fr. Philelphus, L. Valla, Ang. Politianus, Nic. Perottus, M. A. Sabellicus och Pomponius Laetus. Sin spets nådde denna riktning i "ciceronianismen", som representeras af P. Bembo, Nizolius, Longolius, Bonamicus, Sabinus, P. Manutius m. fl. I all denna nitälskan för den klassiska forntiden blandade sig dock en viss förkärlek för de hedniska mönstren och deras uppfattning. Till följd deraf riktade sig den katolska reaktionen också mot densamma, och småningom förlorade sig den klassiske ande, som genomträngt det hela, medan dock enskilda latinister, såsom M. Antonius Muretus, både prosaist och skald, samt J. Facciolati bevarade rikedomen och glansen i formen. Bland skalder kunna nämnas cremonesaren Hier. Vida, neapolitanen Sannazaro, M. Ant. Flaminio och Marc. Palingenius från Ferrara, författare till sedemålningen Zodiacus vitae. -- I Frankrike bildade sig under det 16:de årh. ett annat slags skola, nämligen det filologiska mångvetandets. Dennas förnämste målsmän voro J. J. Scaliger (d. 1609), snillrik och stark i formen, Casaubonus (d. 1614) och, något senare, Salmasius (d. 1653), mångkunnig, men föga metodisk. Flere genom lärdom och konstskicklighet utmärkta typografer, såsom Stephani, Turnebus och Morel, bidrogo till utgifvande af jämförelsevis goda editioner, och tolkningen fann i Dorat (Auratus) och Lambinus värdiga företrädare. Såsom sedemålare, satirist och skald framstod J. Barclay (d. 1621), författare till "Argenis" in. m. Småningom blef emellertid det latinska språkets betydelse mindre, i synnerhet då det franska började brukas i diplomatiska värf; och den uppspirande inhemska literaturen tog snart i anspråk intresse och krafter, hvilka således alltmer drogos från latinsk skriftställareverksamhet och filologisk kritik. -- I Tyskland var fältet från början mindre beredt för den nya riktningen. Länge nog fingo således lärda och lärdomsälskande män verka för att skapa de nödiga förutsättningar, under hvilka de klassiska studierna kunde utveckla sig. Ehuru äfven mera högtstående män, såsom de äfven för formel färdighet kände J. v. Dalberg (d. 1503) och Wilibald Pirkheimer (d. 1530), sökte med ord och exempel sprida bildning och intresse för studier samt nitiska lärare, såsom Agricola och den latinske skalden C. Celtis (d. 1508), under resor främjade humanismens sak, kunde det till följd af förhållandenas egen natur ej gå så raskt framåt. Dock möta oss i början af 16:de årh., utom skalden Locher (med tillnamnet Philomusus), två framstående författarenamn, Johann Reuchlin (d. 1522) och Desiderius Erasmus (d. 1536), båda utmärkta genom lärdom och förmåga att verka i vidare kretsar samt väl förtjenta om bibeltolkning och kritik. Erasmus, på en gång filolog och stilist, skarpsinnig och sjelfständig, eger särskild betydelse såsom motståndare till den klassiska formalismen, framförallt "ciceronianismen". Polemiskt uppträdde riddaren Ulr. v. Hutten (d. 1523), äfven latinsk skald, och H. Buschius. Från denna tid härrör ock den bekanta skriften Epistolae obscurorum virorum (se denna art.), som utgjorde ett vigtigt inlägg i humanisternas strid med dåtidens skolastiska teologi.
Reformationen tog snart de literära krafterna i anspråk för grundläggande af den bildning, som dess förkämpar ville göra till ett underlag för religiösa studier och skriftställareverksamhet. Den klassiska bildningen, i synnerhet latinstudiet, gynnades och främjades på allt sätt. Melanchthon var en stark humanist och bildade omkring sig en skola. Såsom skald framstod Eobanus Hessus, såsom skolorganisatör och lärare den berömde J. Sturm. En fulländad latinstilist var Caselius. Till samma tid, ehuru ej till samma skola, hör den utmärkte latinske skalden Pet. Lotichius (secundus). Småningom begynte emellertid den filologiska verksamheten att aftaga i styrka, i synnerhet sedan en stel dogmatik börjat taga herraväldet. Den klassiska språkvetenskapen sköttes mera mekaniskt och ensidigt, och den latinska stilen förföll. Enskilda lärda män, såsom Casp. Barthius, äfven skald, E. Spanheim, läroboksförfattaren Christ. Cellarius och, i 18:de årh., J. M. Heusinger samt den jämväl genom god form utmärkte C. G. Schwarz bildade dock undantag. En lyrisk skald af framstående rang var jesuiten Jac. Balde (d. 1668), med hvilken kan sammanställas hans samtida polacken Sarbievius, Horatius' efterbildare. -- I Nederländerna dröjde det länge, innan de klassiska studierna började med framgång idkas. Stiftandet af universitetet i Leiden (1575) och upprättandet af förträffliga boktryckerier bidrogo att framkalla bättre resultat af studierna. Den lärde kritikern Justus Lipsius (d. 1606) var såsom stilist mindre lycklig och väl ensidig latinist, men hans efterträdare Scaliger (se ofvan) gaf väckelse till en mer mångsidig, fri och lefvande filologisk verksamhet. Den snillrike Hugo Grotius (d. 1645), på en gång statsman och vetenskapsidkare, den grundlige filologen och skicklige skriftställaren Gerh. J. Vossius (d. 1649), de båda Heinsius, i synnerhet Nicolaus (d. 1681), textutgifvare (af Elzevir-upplagorna), skald, handskriftsgranskare och kritiker, höjde de klassiska studiernas anseende och lockade till dem många idkare. Det var dock egentligen latinet, som fann intresse och bearbetning, hvarjämte sträfvan att åstadkomma efterbildningar af antiken hufvudsakligen riktade sig på poesien. Den holländska latinistskolan grundlades förnämligast genom Heinsius' vän J. F. Gronovius (d. 1671), som dock mest sysselsatte sig med de prosaiske författarna. Hans lärjunge J. G. Graevius röjde mera smak och sinne för formen, men främjade deremot den redan nu uppspirande benägenheten att sammanföra likt och olikt i noter, hvilken snart tog öfverhanden, t. ex. hos P. Burmann d. ä. En motvigt deremot bildade de historiske kritikerna Perizonius och P. Wesseling samt senare de förträfflige uttolkarna C. A. Duker och F. Oudendorp. Skalder framträdde till stort antal. Såsom sådana må här nämnas framför alla Joannes Secundus från Haag, i början af 16:de årh., vidare Janus Dousa, den redan nämnde Hugo Grotius, de båda Heinsius (fader och son), den fine Janus Broukhusius och senare Hier. de Bosch. -- I England hade de klassiska studierna länge föga framgång. I poesien framstå skotten Buchanan (d. 1582), med en parafrasering af psalmerna, och den lycklige epigramförfattaren J. Owen (Audoenus). Längre fram uppstod dock en mästare, den principstarke, men djerfve Rich. Bentley (d. 1742), som genom sin kritik af Horatius liksom visade en ny väg för filologien. Af honom påverkades äfven holländarna, t. ex. hellenisten Hemsterhuis samt efter denne Ruhnkenius och Wyttenbach.
Efter midten af det 18:de årh. utvecklade sig de klassiska studierna i Tyskland alltmer och mer. J. M. Gesner och J. A. Ernesti verkade såsom uttolkare och korrekta skriftställare. Lessing och Winckelmann, båda hänförda af kärlek till det antika idealet, främjade genom sina sträfvanden en mera allsidig uppfattning af den klassiska fornverlden och dess kultur. Under inflytelsen deraf bildade sig den "heyneska skolan", som gjorde filologien till ett slags estetisk humanistik. Epokgörande blef först F. A. Wolfs (d. 1824) uppträdande. Han bestämde den klassiska filologien såsom vetenskapen om antiken, d. v. s. om de grekiska och romerska nationaliteterna i hela deras omfattning. Senare filologer, såsom Böckh, Haase m. fl., följde Wolfs lära, och den grundlige kännaren af forntiden Niebuhr (d. 1831) gaf nytt lif åt den historisk-antiqvariska forskningen. Under sådana förhållanden måste det latinska skriftställeriet få en underordnad rol. Det kunde nu ej blifva fråga om att, såsom i den gamla humanismens dagar, framförallt lägga an på att utarbeta skrifter, som i formens skönhet skulle efterbilda antiken. Det latinska språket hade numera en inskränkt betydelse i och för meddelelser emellan vetenskapsmännen. Virtuositeten i latinskt uttryckssätt var visserligen någonting vackert, men egde ingen sjelfständig giltighet. Latinskt skaldskap fortfor att öfvas och fortfar ännu -- bl. a. kunna namnen C. D. Fuss (i Liége), M. Seyffert (i Berlin) och Stadelmann anföras --, men mera såsom lek, och filologernas latinska diktning syftade alltmera till riktig framställning af sak. Ensidigt grammatiserande och detaljstudier spårar man alltjämt, men i det hela har den klassiska filologien börjat att klarare fatta sin ställning och sitt mål. Kritiken bedrifves planmässigt; grammatiken sysselsätter sig mest med etymologiska forskningar, understödda af den jämförande språkvetenskapen, inskrifter och fornfynd ransakas sorgfälligt, och för de historisk-antiqvariska forskningsarbetena har metoden stadgat sig. De stora personligheterna, en Madvig, en Ritschl, en Mommsen, hafva verkat väckande och ledande i flere riktningar. Men om en literatur på latinska språket kan numera icke talas i annan mening än såsom hjelpmedel egentligen för språkvetenskapens målsmän. R. Tdh.