Curtius, namn på åtskilliga romare. 1) Den unge Marcus C. lär, enligt en sägen, 362 f. Kr. hafva, klädd i rustning och sittande på en rikt prydd häst, störtat sig i ett på forum i Rom uppkommet svalg, hvilket icke på något sätt kunde fyllas utan att, såsom teckentydarna förkunnade, Rom deri offrade hvad det hade ypperst. Berättelsen derom saknar likväl historisk grund. -- 2) Quintus C. Rufus, författare till ett arbete om Alexander den stores bedrifter (i 10 böcker, af hvilka de två första gått förlorade). Man har mycket tvistat om på hvilken tid författaren lefde: somliga hafva förlagt hans lif till början, andra till slutet af kejsaretiden; sannolikast är, att han lefde under Claudius. C. begagnade grekiska källor, bl. a. Kleitarchos och Megasthenes. Historisk kritik finner man hos honom icke; hans arbeten böra bedömas företrädesvis ur retorisk synpunkt. Framställningssättet är icke fritt från svulst och sträfvan efter effekt, men hans tal och skildringar äro ofta lifliga och fängslande. Svenska upplagor af C. hafva utgifvits af bland andra A. Hedner. R. Tdh.
1. Curtius, Ernst, tysk arkeolog och historieskrifvare, f. 1814 i Lybeck, blef 1868 professor i antik konsthistoria vid universitetet i Berlin och 1871 ständig sekreterare i vetenskapsakademien derstädes. Han har i arkeologiskt syfte företagit flere resor till Grekland. Hans förnämsta verk äro: Peloponnesos (1851--52), en vetenskaplig framställning af detta lands historia, saga och fornlemningar, och Griechische geschichte (1855), ett värdigt motstycke till Mommsens "Römische geschichte".
2. Curtius, Georg, den förres broder, tysk språkforskare, född d. 16 April 1820 i Lybeck, blef, sedan han utgifvit sin afhandling De nominum graecorum formatione, 1842 filos. doktor i Berlin och beklädde sedermera lärareplatser i Dresden, Berlin, Prag, Kiel och slutligen Leipzig, der han sedan 1862 varit professor i klassisk filologi. Det är åt den jämförande språkforskningen och den klassiska filologien, som han egnat sina forskningar, hvilka i mer än ett afseende varit epokgörande. Hans hufvudsyfte har varit att åstadkomma en förening mellan dessa båda vetenskapsgrenar, hvarigenom den jämförande språkforskningens resultat skulle komma filologien till godo. Sina åsigter i denna fråga har han framställt i Die sprachvergleichung in ihrem verhältniss zur classischen philologie (1845; 2:dra uppl. 1848) samt i Philologie und sprachwissenschaft (1863), och han har på ett lysande sätt tillämpat dem i sina hufvudarbeten: Grundzüge der griechischen etymologie (1858--62; 4:de uppl. 1873) och Das verbum der griechischen sprache (1873--76), genom hvilka han lagt en ny och fast grundval för den grekiska grammatikan och lexikografien. Genom sin efter samma principer utarbetade Griechische schulgrammatik (1852; 12:te uppl. 1878), till hvilken ansluter sig Erläuterungen zu meiner griechischen schulgrammatik (3:dje uppl. 1876), har han omskapat det grekiska språkstudiet vid elementarläroverken. I det lilla, men vigtiga arbetet Zur chronologie der indogermanischen sprachforschung (1867; 2:dra uppl. 1873) har han sökt bestämma den relativa åldern af de indoeuropeiska språkens äldsta grammatiska bildningar. Uppsatsen Die spaltung des A-lautes (i "Berichte der kön. sächs. gesellschaft der wiss." för 1864) har varit af stor betydelse för utredningen af sistnämnda språks vokalsystem. Vidare äro att märka Die bildung der tempora und modi im griechischen und lateinischen, sprachvergleichend dargestellt (1846) samt de 1868--78 utgifna "Studien zur griechischen und lateinischen grammatik", innehållande bidrag dels af honom sjelf, dels af hans vänner och lärjungar. Sedan 1878 har C. (tillsammans med Lange, Ribbeck och Lipsius) utgifvit "Leipziger studien zur classischen philologie". Vidare har han genom det af honom bildade och ledda "Grammatische gesellschaft" i Leipzig utöfvat ett synnerligen stort inflytande på språkstudierna derstädes och omkring sig skapat en hel skola af lärjungar. Ad. N-n.