Skilsmässa, jur. Man talar i svensk rätt om skilnad såväl i trolofningar som i äktenskap (G.-B., kap. 4 och 13). Skilnad i trolofning sker enligt regel utan iakttagande af de i lagen gifna stadgandena, hvilka i öfrigt närmast torde afse de med lagbestämda formaliteter ingångna trolofningarna. Uttrycket skilsmässa begagnas hufvudsakligen för att beteckna skilnad i äktenskap, d. v. s. med kyrklig vigsel eller inför vederbörande borgerlig myndighet lagligen afslutadt äktenskap eller sådant ofullkomnadt äktenskap, som i rättskraft är likstäldt med det fullkomnade (1734 års lag G.-B. kap. 3, § 9). -- I mosaisk, germansk och romersk rätt (den sistnämnda åtminstone i den tid, från hvilken vi tillförlitligen känna densamma) var äktenskapet lätt att upplösa, företrädesvis dock, om ej uteslutande, på initiativ af mannen. I öfverensstämmelse med ett uttalande af Kristus har den kristna kyrkan åter fastställt såsom grundsats äktenskapets oupplösbarhet. Strängast håller den romersk-katolska kyrkan fast dervid. Den medgifver visserligen upplösning af sådana äktenskap, som från början varit ogiltiga eller på grund af efteråt uppståndna äktenskapshinder i allt fall blifvit det (annullatio matrimonii), men verklig skilnad i äktenskapet blott på viss tid eller tillsvidare (separatio a thoro et mensa) eller ock, såsom i några få fall eger rum (hor, egenvilligt öfvergifvande och klosterlöfte af den ena maken), jämväl för all framtid (separatio perpetua), men då likväl under förbud för makarna att ingå nytt äktenskap. Undantagen derifrån äro ytterst betydelselösa och i öfrigt omtvistade. Den grekiska och de evangeliska trosbekännelserna gå deremot längre i eftergifter. Så snart äktenskapet för alltid upplöses, utgör det enligt dem ej längre något hinder för trädande i nytt gifte, åtminstone ej för den oskyldige maken. Den make, som ytterst gifvit anledning till skilsmässan, kan visserligen vara underkastad ett sådant hinder, men då såsom straffpåföljd (enligt svensk rätt vid hor G.-B. kap. 13, § 2). Då fullständig upplösning af äktenskap ej anses ega rum, utan att rätt till omgifte åtföljer (separatio quoad vinculum), säges skilsmässa (Lat. divortium, Fr. divorce) ej tillåtas af den romerska, men väl af den grekiska och de evangeliska kyrkorna. Äfven för katolska trosbekännare kan dock verklig skilsmässa förekomma, nämligen dels under sken af en föregifven annullation och dels, mot kyrkans regler, med begifvande och under medverkan af de borgerliga myndigheterna. Detta senare sker till och med i romersk-katolska land. Sålunda finnes för närvarande i den franska rätten verklig skilsmässa allmänt införd. -- Med den romersk-katolska lärans föreskrifter i ämnet till utgångspunkt hafva öfriga kristna trosbekännelser i större eller mindre måtto skilt sig derifrån och sålunda äfven från hvarandra. De mest vidtgående medgifvandena påträffas i allmänhet i de protestantiska landen. Enligt romersk-katolskt föredöme har der stadgats en skilnad till säng och säte, med upplösning af det personliga samlifvet för någon tid. Denna tillfälliga skilnad tjenar såsom varningsgrad vid uppstånden oenighet (se för Sverige G.-B. 14 och 15 kap.), der den ej utgör en tillfällig anordning i afvaktan på afslutandet af en inledd undersökning rörande fullständig upplösning. Ej blott annullation af äktenskapet, utan äfven skilnad för all framtid berättiga enligt regel båda makarna till omgifte. En sådan skilnad sker i en mängd fall, i de flesta naturligen på grund af särskild förseelse utaf den ena maken och efter yrkande af den andra. Stundom går man, med eller utan uttryckligt erkännande från lagstiftningens sida, härvid ända derhän att bevilja skilsmässa, så snart båda makarna önska det. Särskildt i detta afseende ega från tid till annan tämligen skarpa kastningar rum mellan större och mindre stränghet. Men i det hela torde utvecklingen alltmera slå in på vägen till fortsatta eftergifter.
Mål rörande skilnad i äktenskap tillhöra numera enligt regel domstol, men handläggas till någon del, nämligen i nådeväg, äfven i administrativ ordning af regeringen. I Sverige ligger till domstolarna pröfningsrätten hvad beträffar de äldsta skilnadsgrunderna, nämligen hor och egenvilligt öfvergifvande (G.-B. kap. 13 §§ 1--6), äfvensom då den ena maken blifvit dömd till straffarbete på lifstid, stämplat mot den andre makens lif eller fallit i galenskap, som varat i tre år och ej lemnar hopp om förbättring (K. F. d. 27 Apr. 1810). Öfriga fall afgöras af K. M:t, efter hörande af Högsta domstolen (K. F. d. 27 Apr. 1810). Skilsmässa medgifves dock ej utan laga orsak och undersökning af derom förekommande bevis. Men åtskilliga underrätter nöja sig dock i fråga om egenvilligt öfvergifvande med den ena makens bortresa till utrikes ort och eget medgifvande af ondska och motvilja såsom bevekelsegrund dertill. Och der en sådan praxis följes, är skilsmässa faktiskt beroende endast af makarnas ömsesidiga samtycke dertill. -- Med skilsmässan upphör ej blott det personliga samlifvet mellan makarna, utan äfven all ekonomisk gemenskap. Barnen lemnas till den ena eller andra alltefter makarnas öfverenskommelse eller, der sådan ej kan vinnas, efter de derom i lagen gifna föreskrifterna (se för Sverige G.-B. kap. 13 § 3). Boet skiftas såsom vid äktenskaps upplösning genom den ena makens frånfälle. Såsom straff underkastas dock den maken, som förbrutit sig, stundom (i Sverige vid hor, egenvilligt öfvergifvande och stämpling mot makes lif) vissa rättsförminskningar till förmån för den andre, under det att i annat fall en viss underhållsskyldighet kan åligga den make, som utverkat sig skilnaden, i förhållande till den andre (såsom vid vansinne, se för Sverige K. F. d. 27 Apr. 1810). Frånskild hustru bör egentligen återtaga sitt namn och förlora mannens stånd, men plägar ofta faktiskt bibehålla mannens både namn och stånd. Till sin rättsliga ställning betraktas hon såsom enka. -- Rätt att yrka skilsmässa kan i vissa fall förverkas, nämligen dels genom förlikning eller egen förseelse och dels då den make, som mot den andre skulle ega att åberopa en viss förekommen omständighet såsom laga skilnadsorsak, deri eger del eller dertill ytterst gifvit anledning. A. W.