Skjutning

Skjutning, krigsv., kallas ett eller flere eldvapens aflossande. Skjutning kan ske dels med lösa patroner eller skott (exercisskott), dels med skarpa, då projektiler användas. Den kraft, som framslungar projektilen, åstadkommes af spänstigheten hos de gaser det i vapnet instängda krutet utvecklar vid antändningen. Kraften och till följd deraf projektilens utgångshastighet blir större, ju kraftigare och bättre instängdt krutet är samt ju större laddningsförhållandet är. Ju större laddningsförhållandet är, under för öfrigt lika förhållanden, dess mindre krökt blir kulbanan. -- Vid eldgifning med artilleripjeser skiljes mellan skjutning, med kanoner och haubitser med full laddning, och kastning, med mörsare och haubitser med reducerad laddning. Se vidare Eld. De i och för öfning förekommande slag af skjutning äro instruktionsskjutning l. skolskjutning, som afser att vänja manskapet att begagna skarp ammunition och visa det vapnets träffsäkerhet, samt öfnings- och fältmässig eller fältskjutning för att öfva befälet i det förra fallet att tillämpa inskjutningsreglerna (se Inskjutning) och i det senare att leda elden under förhållanden så mycket som möjligt lika de i fält förekommande. För att höja skjutskickligheten anställas årligen vid regementena prisskjutningar, vid hvilka medaljer och penningpris utdelas. H. W. W.