Eld. 1. Kem. Redan i äldsta tider var eldens natur ett föremål för eftertanke och forskning. Att elden tidigt ansågs såsom ett materielt ämne framgår af den bekanta Prometheus-sagan. I de gamla filosofiska systemen spelade den en vigtig rol. Anaximenes ansåg den vara förtunnad luft, och för Heraklit var den ett grundämne, genom hvars förtätning luft, vatten och jord uppstått. Enligt Aristoteles är elden ett af de bekanta fyra elementen, eller materiens grundformer. Åsigten att elden är någonting materielt bibehöll sig under årtusenden. Man ansåg, att förbränningen består i afsöndring af det i den bränbara kroppen inneslutna eldämnet. Så säger t. ex. Plinius, att svaflets förbränlighet beror derpå att det innehåller en stor mängd eld. Denna åsigt återfinnes hos do lärde araberna, som efter lätt förbränneliga kroppar figurligt benämna eldämnet "fetma" och "svafvel". Sistnämnda eldmateria spelade en högst vigtig rol redan i den af J. J. Becher (d. 1682) antydda, men af Georg Ernst Stahl (d. 1734) utbildade, under ett och ett halft århundrade herskande flogistiska teorien. Enligt denna teori innehålla bränbara ämnen ett hypotetiskt ämne, flogiston, hvilket, då det bortgår från en kropp, visar sig i form af eld. Flogiston var således eldämnet, liksom de äldre kemisternas imaginära "svafvel" eller "fetma". Åsigterna om flogiston voro mycket sväfvande. J. G. Wallerius (d. 1785) såg deri en verklig elds-materie, och Macqver en elds- och ljus-materie. Sedan H. Cavendish (d. 1810) upptäckt vätgasen, trodde man sig hafva i denna funnit det verkliga flogiston. Scheele gjorde utomordentligt många och sinnrika experiment för att finna en förklaring af eldens natur och upptäckte derunder syrgasen. I den bekanta af handlingen om "Luft och eld" definierade han elden såsom "det bekanta, mer eller mindre värmande och mer eller mindre lysande tillstånd hos vissa kroppar, hvari de, sedan de förut blifvit till en viss grad upphettade, råka genom luftens inverkan och i hvilket tillstånd de uppdelas i sina enkla beståndsdelar och totalt förstöras, hvarunder en särskild beståndsdel af luften går förlorad." Enligt Scheele är flogiston ett enkelt ämne. Eldsluften (syrgasen) är en förening af flogiston och vatten samt en hypotetisk syra. Borttages flogiston från eldsluften, så uppstår skämd luft (qväfgas), salpetersyrlighet eller salpetersyra. Genom eldsluftens förening med en större qvantitet flogiston bildas värme, strålande värme och ljus. Scheele skildrar förloppet vid förbränningen på följande sätt. Först måste -- såvida något annat ämne, som har starkare föreningsbegär till flogiston, finnes närvarande -- åt den bränbara kroppen meddelas en viss mängd värme, så att den kommer i "eldsrörelse" eller blir benägen att afgifva sitt flogiston. I fria luften finnes ett sådant ämne, nämligen eldsluften (syrgasen), som med flogiston förenas till värme, hvilket upptages af den skämda luften (qväfvet), som deraf utvidgas och tvingas att stiga i höjden. Sedan hettan uppstått, afgifver den bränbara kroppen ännu mer af sitt flogiston, och detta förenas i riklig mängd med den tillströmmande luftens eldsluft till strålande värme och slutligen till den "högst elastiska materie", som kallas ljus. -- Men redan tidigt framställdes äfven andra åsigter om eldens natur. Så förklarade van Helmont 1640 elden för en gasformig kropp i glödande tillstånd. Newton lärde, redan 1701, att elden icke är någonting annat än "ångor, rök eller utdunstningar", upphettade till glödgning, samt att endast sådana kroppar brinna med låga, hvilka kunna afgifva ångor eller rök vid upphettning. En riktigare förklaring af förbränningsfenomenen, än den flogistiska teorien förmådde lemna, kunde åstadkommas allenast genom ett noggrant aktgifvande på vigtförhållandena mellan den bränbara kroppen och deraf alstrade förbränningsprodukter. Redan i 8:de årh. hade den lärde araben Geber iakttagit, att jern och tenn tilltaga i vigt, när de syrsättas. 1630 iakttog Rey, att tenn och bly tilltaga i vigt, när de upphettas i luften och förkalkas, samt att luften är orsaken till vigttillökningen. Robert Boyle fann 1662 genom sinnrika experiment, att vid denna förbränning af metallerna en del af luften fortäres. Det var dock först Lavoisier förbehållet att visa, att vid förbränningen de bränbara ämnena förenas med luftens syre, genom hvilken upptäckt den flogistiska teorien störtades, hvarefter man började få en klar föreställning om eldens natur. Elden är ingenting annat än ett ljus- och värmefenomen, som uppstår, när ett gasformigt ämne förenas med luftens syre (eller någon annan gas, som kan underhålla förbränningen), och således, såsom van Helmont och Newton riktigt tänkte sig saken, en gas i glödande tillstånd. Fasta och flytande ämnen brinna icke såsom sådana. När oljan i en lampa brinner, är det icke den flytande oljan som brinner, utan deraf genom hettan alstrade bränbara gaser. Likaså är det ej veden eller
stenkolet som brinner, utan gaser, alstrade genom dessa ämnens upphettning.
2. Krigsv. Eldvapen användas till eld, på det sättet att man söker med sina kulor sätta fientliga lefvande mål ur strid eller att förstöra döda sådana. Elden i denna betydelse är af två slag: direkt, när målet är synligt, så att det kan användas såsom riktpunkt, och indirekt, när målet ej är synligt och man följaktligen måste begagna sig af en hjelpriktpunkt för att kunna träffa detsamma. I förra fallet är kulbanans krökning likgiltig, men i senare fallet måste den vara sådan, att kulan går öfver det föremål, som skymmer målet. -- Såväl den direkta som den indirekta elden kan för öfrigt vara antingen skjutning, då man af ser att träffa lodräta mål -- kulan skall då verka i vågrät riktning, hvarför det är fördelaktigt att hon slår an så vinkelrätt mot målet som möjligt, hvilket vinnes genom låg kulbana --, eller kastning, då man afser att träffa vågräta mål -- kulan skall då verka i lodrät riktning, hvarför det är fördelaktigt, att banan är så hög som möjligt. -- Elden kan äfven benämnas efter eldvapnet: gevärseld, kanoneld o. s. v., efter den trupp, som afgifver densamma: infanterield, artillerield o. s. v., efter eldgifningssättet: snabbeld, långsam eld m. m., samt efter ammunitionen: spränggranateld, kartescheld o. s. v. P. T. C. W. G. B.