Skönhet, estet. Den egenskap, som gör något skönt, är ett för filosofien svårutredt begrepp. Ehuru skönhetskänslan med en viss träffsäkerhet möjliggör för oss att i enskilda fall skilja mellan skönt och fult (liksom samvetet mellan moraliskt rätt och orätt), är det svårt att säga hvad det är, som gör ett föremål skönt eller motsatsen. Alltifrån Platons dagar hafva filosoferna och idkarna af den specialdisciplin, som handlar om skönheten och konsten samt kallas estetik (se d. o.), gifvit flere olika svar på denna fråga. Man skiljer mellan å ena sidan estetisk realism l. idealism, som anser, att det skönas väsende ligger i föremålens eller förnimmelsernas innehåll (i den idé, hvaråt de gifva uttryck), och å andra sidan estetisk formalism, som anser, att allt vid skönheten kommer an på formen, så att hvilket innehåll som hälst kan blifva skönt, om sättet för dess framställning gör det dertill. Men då form och innehåll äro blott relativa begrepp, är det en djupare synpunkt, som användes, när man skiljer mellan estetisk rationalism, som anser, att det finnes något rent och absolut skönt i och för sig, hvilket såsom ett ideal utgör det mått, hvarefter allt skönt i vår verld skall mätas och bedömas, och å andra sidan estetisk empirism, som anser, att skönheten består endast i behagliga förhållanden hos föremålen i tid och rum (eller, såsom skilnaden med den boströmska terminologien skarpare fixeras: rationalismen anser skönheten till sitt väsende såsom något förnuftigt, empirismen anser den såsom något sinligt). Denna senare indelning sammanfaller i hufvudsak med den förra: den estetiska rationalismen blir nämligen realism l. idealism, för så vidt som den anser formen ega sin skönhet såsom uttryck för skönhetens sanna väsende; och empirismen har historiskt alltid varit formalism. Man indelar estetiken ock uti objektiv och subjektiv estetik, af hvilka den förra betraktar det sköna såsom egenskap hos af oss oberoende föremål, den senare deremot såsom bestämning hos det förnimmande subjektet sjelf.
Strängare vetenskapligt torde frågan om hvad skönheten är först hafva behandlats af Platon. Denne ansåg den sanna verkligheten vara idéerna, och till deras verld hänförde han äfven det sköna i och för sig. Detta återigen består enligt hans åsigt i idéernas »måttfullhet och symmetri». Häraf är skönheten i vår verld, framträdande i toner, färger, gestalter e. d., en afbild. Platons store lärjunge Aristoteles flyttade som bekant undersökningen på alla områden ned från dennes idealverld till den oss omgifvande verkligheten; så ock med skönheten. Han lärde derför ej om något skönt i och för sig, utan blott om det relativt sköna i vår verld. Upptagande Platons båda formbestämningar hos skönheten, men förflyttande dem till tingens verld, sade han skönheten bestå i »storlek och ordning». Det föremål, som skall vara skönt, får hvarken vara för stort, så att man ej kan öfverblicka dess helhet, ej häller för litet, så att man ej kan urskilja dess mångfald. Så finna vi åsigten hos estetikens båda grundläggare så till vida gå åt samma håll, att de båda anse skönheten ligga på något sätt i det, som upptagits af de fleste följande estetici under namnet harmoni. Men Platon har vid åsigtens närmare formulerande på sin allmänna rationalistiska ståndpunkt mera lutat åt innehållsestetik, empiristen Aristoteles deremot åt formalism. Plotinos, ny-platonikern, har äfven på det estetiska området utfört den platonska idéläran i panteistisk riktning. Han opponerar sig derför mot Platons och Aristoteles' uppfattning af skönheten såsom harmoni, ty denna förutsätter en mångfald, och enligt honom kan harmoni mellan fula mångfaldsmoment aldrig skänka oss något skönt. Nej, det är det rent enkla och mångfaldslösa, som enligt honom är det absoluta, och dettas framträdande i de lägre verklighetsformerna (förnuftet, själen och materien) är det sköna. Dermed har Plotinos för första gången framställt en fullt genomförd innehållsestetik och visat vägen för all följande panteistisk spekulation på detta område. -- I samma riktning går derför ock den moderna panteismen i den efter-kantiska tyska filosofien. Schelling, som bestämde det absoluta såsom den indifferenta identiteten af det objektiva och det subjektiva, af det yttre och det inre eller upplösningen af motsatsen mellan ande och natur, ansåg i sammanhang dermed skönheten vara denna absoluta enhets framträdande för åskådningen. Det oändliga, ändligt framstäldt, är derför skönhetens väsende. Denna enhet framträder inom naturen blott tillfälligt, men är deremot princip och norm för konsten, som sålunda omedelbart blir en uppenbarelse af gudomligheten sjelf. Hegel fortsatte samma tankeriktning, blott klädande den i sin dialektiska metods tvångströja. Han definierar skönheten såsom det absoluta i sinlig existens, eller idéns verklighet i formen af begränsad företeelse. Och i principen har hans lärjunge Vischer, den ryktbaraste af nyare panteistiska estetici, ej gjort någon förändring, ehuru han modifierat åsigten i vissa detaljer och t. ex. närmare sökt utreda huru det skall vara möjligt, att det oändliga absoluta skall kunna finna ett adeqvat uttryck vid ändlig företeelse. Detta skall enligt honom bero på ett nödvändigt sken, som han emellertid näppeligen kan sägas hafva psykologiskt klargjort.
Långt före dessa från metafysiska förutsättningar utgående tyska lösningsförsök af skönhetslärans grundfråga hade i England uppslag gifvits till en mera enligt empirisk metod förfarande estetisk forskning, som sedan ock i Tyskland funnit aktningsvärda efterföljare. Den första, ehuru föga vetenskapliga ansatsen i denna riktning gafs af Henry Home. Han ansåg ytterst all skönhet kunna hänföras till synsinnet och yttra sig i en viss ljufhet och glädje, hvarmed vi uppfatta föremålens färg, figur och rörelse. Dock beror detta på åskådarens uppfattning: hvad den ene finner skönt kan vara fult för den andre. Undan denna godtycklighet sökte Shaftesbury komma genom att antaga ett särskildt sinne, hvarmed skönheten likaväl som sedligheten uppfattas, »det moraliska sinnet». Denna antydning utvecklades sedan närmare af Hutcheson, som fattade skönheten såsom bestående i förening af »likformighet och omvexling» och skönhetssinnet såsom en passiv förmåga att uppfatta denna förening hos föremålen. Burke fortskrider till ett försök att förklara hvarför de sköna föremålen göra på oss ett behagligt intryck. Han utgår dervid från den i England på hans tid vanliga uppfattningen af menniskans grunddrifter såsom varande sjelfuppehållelsedriften och samhällsdriften. Liksom det sublima säges vara det, som skakar den förra driften, förklarar han det sköna såsom det, som smeker den senare. Sköna äro sålunda de föremål, som hos oss väcka kärlek eller dermed likartade känslor. Denna teori kan förefalla skäligen naiv, men dock har dess hänvisning till könsförhållandena såsom skönhetens ursprung i våra dagar upptagits af åtskilliga darvinister, som ställt teorien i samband med teorien om kampen för tillvaron och könsurvalet. Skönt är sålunda hos en man, hvad som väcker qvinnans beundran, d. v. s. uttrycken för hans manliga kraft. Och sedan fattas af qvinnorna all annan skönhet mer eller mindre rent i analogi härmed. På samma sätt med männen gent emot den qvinliga skönheten; hvarefter genom tankeutbytet i smakfrågor mellan de olika könen vissa gemensamma meningar småningom kunnat bildas. Denna åsigt är emellertid, när den skall tillämpas på allt skönt, minst lika fantastisk som den panteistiska estetikens försök att fatta all skönhet såsom symbol för det absoluta. Huru skall t. ex. skönheten i liniespelet hos en arabesk enligt denna teori kunna förklaras utan konstruktion? Bland nutidens engelska estetici kunna vi nämna Sir W. Hamilton, hvilken definierar skönheten såsom den egenskapen hos ett föremål att »dess form sysselsätter fantasien och förståndet i en fri och rik och följaktligen angenäm verksamhet»; och Ruskin, som indelar skönheten uti »typical», bestående i ett uttryck hos yttre föremål för vissa gudomliga egenskaper (näml. oändlighet, enhet, lugn, symmetri, renhet och lagbundenhet), och »vital», som är ett uttryck för lefvande varelsers fulländning i sina funktioner. -- Den subjektiva vändning, som utmärker redan den äldre engelska estetiken, fördes i Tyskland till sin spets af Kant, för hvars vetenskapligt värdefulla estetiska grundtankar på annat ställe redogjorts (se Kant). -- I Sverige har estetiken med relativ sjelfständighet bearbetats af B. Höijer (se d. o.) och S. Grubbe (se d. o.). Inom den boströmska filosofiska skolan har deråt egnats en synnerligen skarpsinnig specialafhandling af K. V. Sahlin med titeln: »Är det sköna rent?» Han besvarar denna fråga jakande och anser, att det rena l. absoluta sköna är Gud sjelf, och all skönhet för oss är det absoluta framträdande i bild, d. v. s. i åskådlig form. De sköna bilderna utmärkas först och främst deraf att de tillhöra det estetiska området, sålunda det område, der menniskan icke öfvervägande fäster sig vid innehållet i sin verksamhet och den deri skarpt framträdande motsättningen mellan det inre såsom högre och det yttre såsom lägre, utan mera fäster sig vid formen för sin verksamhet och sålunda vid samvaron och samverkan i denna af det yttre och det inre med åsidosättande af motsättningen mellan dem. Men det sköna skiljer sig från det sinligt angenäma derigenom att det på en gång är objektivt och individuelt, under det att det angenäma å ena sidan är beroende på subjektets godtyckliga smak, i samma mån som det är individuelt, och å andra sidan blott låter sig bestämmas från vissa abstrakta sidor, i samma mån som det skall höjas öfver denna subjektivitet. -- Den nutida estetiken i utlandet sysselsätter sig under inflytande af tidens naturvetenskapliga riktning öfvervägande med empiriska estetiska detaljundersökningar af de enskilda former, som i den gifna erfarenheten fattas såsom sköna, -- anseende, att estetikens problem först kunna lösas efter en omständlig sådan materialiesamling af estetiska fakta. Ett uppslag i sådan riktning kan sägas redan blifvit gifvet af målaren Hogarth (se d. o.) genom hans försök att uppvisa ormlinien såsom grundtypen för all linieskönhet. Till samma riktning är vidare att hänföra Zeisings (se d. o.) teori om »det gyllene snittet» såsom skönhetstypen för proportionel delning, hvarvid den mindre delen förhåller sig till den större såsom denna till det hela. Men framförallt är G. T. Fechners 1876 utkomna »Vorschule der sesthetik» hufvudarbetet på detta område. -- En pålitlig refererande framställning af de förnämsta estetiska åsigterna till och med Vischer ega vi uti G. Ljunggrens arbete: »Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna» (1869--83). Inom den utländska literaturen hänvisas till: Max Schasler: »Kritische geschichte der aesthetik» (1871--72); Zimmermann: »Geschichte der aesthetik» (1858); Lévêque: »La science du beau» (1860): Lotze: »Geschichte der aesthetik in Deutschland» (1868); Alex. Bain: »Mental und moral science» (1868, 3:dje uppl. 1872). En populär framställning af estetikens grundläror lemnar inom vår literatur L. Dietrichson uti »Det skönas verld» (1870). S-e.