Skrakar l. skrakfoglar, Mergidae, zool., familj tillhörande andfoglarnas (Lamellirostres) ordning och foglarnas klass. Dithörande slägten skilja sig från de öfriga andfoglarna genom formen af näbben, hvilken är rät, smal och trind. Öfverkäksnageln är hakformigt nedkrökt utöfver underkäken. Käkkantemas hornlameller äro spetsiga och likna sågtänder. Kroppen är
långsträckt, med tämligen lång, smal hals. Stjerten är kort, i spetsen afrundad. Skrakarna tillhöra såväl Gamla som Nya verldens nordliga trakter. De äro äkta vattenfoglar, som simma och dyka förträffligt, hvaremot deras rörelser på marken äro mycket otympliga. Deras flygt är snabb och uthållande. Under vintern, då vattendragen tillfrysa, vandra de i flockar söderut. Under fortplantningstiden lefva de parvis. De äro mycket glupska och lefva nästan uteslutande af fisk och andra vattendjur. Skrakeslägtet, Mergus, med familjens kännetecken, omfattar 6 arter. Storskraken l. körfogeln, M. merganser, har hvit vingspegel, ben och underkäk röda, nacktofsen tjock och en kroppslängd af 80 cm. Den häckar i hela Skandinavien. Boet lägges i ett ihåligt träd; stundom påträffar man ända till 15 gulaktiga ägg i samma bo. Fogelns egendomliga sätt att fiska har förskaffat honom namnet körfogel. På senhösten, då fiskynglet uppstiger på grundare stränder, samlas ett stort antal sådana foglar på vattnet och simmar i en något böjd linie mot stranden. Dels genom ständigt dykande, dels genom vingarnas slående mot vattnet, köra de fisken framför sig mot stranden, der de med lätthet bemäktiga sig densamma. -- Småskraken l. prackan, M. serrator, skiljer sig från föregående hufvudsakligen derigenom att den hvita vingspegeln är delad medelst svarta streck, att nacktofsen är glesare och kroppen mindre (60 cm.). Den är hos oss allmännare än storskraken och talrikast förekommande i den högre norden. En tredje art, salskraken, M. albellus, träffas endast om vintern i mindre antal hos oss. L-e.