Skyddstull, Skyddstullsystem. Med skyddstullsystem förstås en handelspolitik, som medelst tullar å sådana importartiklar, hvilka kunna frambringas inom landet eller användas såsom surrogat för inhemska produkter, söker understödja inländska producenter i deras konkurrens med utlandet. Sättas skyddstullarna tillräckligt högt, kan all lagenlig import omöjliggöras och skyddstullsystemet således praktiskt sammanfalla med det numera i civiliserade land i allmänhet öfvergifna prohibitions- eller importförbudssystemet. Från finanstullar skilja sig skyddstullar derigenom att de förra drabba inom landet producerade varor lika tungt som importerade af samma slag, hvaremot de senare tyngre belasta den importerade varan, medan den inhemska antingen alls icke är särskildt beskattad eller också är underkastad en »accis», som icke uppgår till en tullen motsvarande del af varuenhetens värde. Äfven skyddstullar kunna vara mycket inbringande för statskassan. Betraktade från skattepolitisk synpunkt äro de dock föga rationella, emedan de kosta de skattdragande samhällsmedlemmarna vida utöfver hvad som inflyter i statskassan (skilnaden stannar i andra medborgares fickor). Lagda på de nödvändigaste förbrukningsartiklarna (t. ex. bröd, spanmål och mjöl) drabba de också företrädesvis de mindre bemedlade samhällsklasserna och utgöra en nedåt progressiv beskattning.
Skyddstullsystemet har -- liksom prohibitionssystemet -- förr stundom tillämpats i krasst merkantilistiskt syfte för att öka landets förråd af ädla metaller eller för att åstadkomma en »gynsam handelsbalans», ett (åtminstone skenbart) öfverskott af utförselns penningvärde utöfver införselns. I detta århundrade har till stöd för skyddstullen åberopats i synnerhet tysken Fr. Lists teori, att ett lands »manufakturkraft» icke utan skyddstullar skulle kunna komma till full utveckling, hvadan ett »uppfostrande» skydd borde lemnas handtvefks- och fabriksindustrien genom tullar å hel- och halffabrikat, hvaremot råvaror (särskildt äfven jordbruksprodukter i allmänhet) borde vara tullfria. Äfven den jämte List mest åberopade tullteoretikern, amerikanen Carey förordade skydd endast för den egentliga (råvaruförädlings)-industrien, hvars kraftiga utveckling (i »industriella centra») skulle indirekt komma jordbruket och andra nyttiga näringar till godo. Jordegarna hafva dock i allmänhet -- när de haft makten -- föredragit att skaffa sig direkta fördelar genom tullar å jordbruksalster, och skyddstullsystemets fall i England inleddes faktiskt med de förutvarande höga spanmålstullarnas afskaffande 1846. Den tullskyddsvänliga strömning, som under senaste årtiondet gjort sig gällande i flere europeiska land, utmärker sig särskildt genom införandet af nya eller ökade tullar å jordbruksprodukter; »skydd för det nationella arbetet» i gemen är för öfrigt dess lösen. Ett sådant allmänt skydd är emellertid omöjligt. Många näringar kunna af skyddstullar endast hafva skada, aldrig gagn; detta gäller isynnerhet om nästan alla exportindustrier, emedan deras produktionskostnader nödvändigt fördyras genom den af tullarna framkallade prisstegringen å förbrukningsartiklar. Huruvida de »ökade arbetstillfällen», hvilka skyddstullsystemet, enligt dess försvarares påstående, skall bereda inom de skyddade näringarna, uppväga minskningen inom exportindustrierna, är en fråga, hvars säkra besvarande med afseende på hvarje särskildt fall vanligen måste blifva mycket svårt, om icke omöjligt. Rent teoretiskt sedt är fara oftast för handen att genom skyddstullarna arbete och kapital dragas ifrån mera till mindre naturliga och lönande näringar. Och för en genom höga skyddstullar »uppfostrad» industri, som arbetar under ogynsamma naturliga produktionsförhållanden och således icke kan med sina alster konkurrera på verldsmarknaden, kan den inhemska konkurrensen lätt nog blifva ödesdiger och leda till öfverproduktion och kriser samt proletariat inom arbetareklassen. Under vissa förhållanden (t. ex. vid stora prishvälfningar på verldsmarknaden eller i fall andra lands tullpolitik innebär farliga angrepp på vissa inhemska näringar) kunna skyddstullar teoretiskt försvaras såsom en nödhjelp, hvarmed staten träder emellan för att förebygga ett större eller mindre antal medborgares ekonomiska och sociala undergång. Men sålunda beviljad »tillfällig» hjelp har vanligen en stark tendens att blifva permanent, enär skyddstullens afskaffande kan från intresserade håll bekämpas med hänvisning på de ekonomiska rubbningar, som deraf kunna befaras blifva följden. Det kan derför ifrågasättas huruvida direkta statsunderstöd till den hotade näringen i form af billiga lån, fördelaktiga beställningar o. dyl. icke äro att föredraga t. o. m. framför en relativt berättigad »nödtull». Jfr W. Lexis, art. »Handel» i Schönbergs »Handbuch der politischen oekonomie», bd II, 2:dra uppl. 1886. J. Lr.