Slafveri och Slafhandel kunna spåras så långt tillbaka i tiden, som det är möjligt att följa mensklig verksamhet. Att undandraga sig arbetspligtens allmängiltiga lag genom att tvinga andra att arbeta för sig aktades till en början ej som någonting orätt, då rättsliga förpligtelser ursprungligen ansågos ega gällande kraft endast mellan medlemmar af samma ätt eller stam. I äldsta tider dödades besegrade fiender utan vidare. Det var på sitt sätt ett stort framsteg: i humanitet, då man började låta dem behålla lifvet och förrätta tvångsarbete. Krigsfångenskap var den första och förnämsta källan till slafveriet. Men snart tillkommo andra, såsom då förbrytelser och underlåtenhet i skulders betalande straffades med träldom, hvarjämte någon gång förekom, att afsigkomna personer gåfvo sig sjelfva i slafveri. Då nu äfven afkomman bibehölls i föräldrarnas samhällsställning, så kom slafvarnas antal snart att tillväxa betydligt. Detta var i synnerhet fallet, der ordnade samhällsförhållanden inträdt och folken blifvit bofasta. Der öfverläts åt slafvarna merendels att förrätta det tunga jordarbetet, medan deras herrar sysselsatte sig med jagt och krig. Häraf förklaras det förakt för arbete, som är rådande hos de flesta lägre folkstammar, att ej tala om de andligen efterblifne bland högre folk.
I allmänhet synes dock slafvens lott ej varit synnerligen hård hos forntidens folk. I de flesta fall stod han på ungefär samma odlingsgrad som hans herrar och räknades vanligen till deras familj. Svårare blef slafvens lott i forntidens stora handels- och eröfrare-stater. Någon gång blef ett besegradt folk helt och hållet gjordt till slafvar, der dess motstånd varit förtvifladt och dess nederlag fullständigt; men sådana slafvar yoro alltid fruktade af sina herrar, och då deras alltför snabba tillväxt ansågs farlig, kunde formliga jagter anställas på dem, för att minska deras antal, såsom t. ex. skedde med heloterna i Sparta. Väldiga slafdrifter gingo från urminnes tider till Egypten och sydvestra Asien från det inre Afrika, der de svarte än gjordes till fångar under egyptiska ströftåg uppför Nilen, än såldes af sina egna bröder. Alla handelsstaters skepp gjorde strandhugg på kusterna och bortförde dervid folk i slafveri -- en hufvudorsak till de vilda folkens ännu fortlefvande fruktan för att inlåta sig i handel med de hvite. Fenicier, kartager och äfven greker tyckas särskildt hafva utmärkt sig i detta hänseende. De ofantliga rikedomar de samlat genom sin handel tilläto dem att hålla slafvar till så stort antal, att det i Attika lär hafva uppgått ända till fyra femtedelar af hela befolkningen. Sin väldigaste omfattning nådde dock slafveriet i det gamla Rom, dit de ständigt segerrika krigen förde en oerhördt stor mängd fångar från jordens alla delar. Dessa fångars slaftjenst var allt annat än mild. Romarna voro ett hårdnackadt slägte, och i samma mån slafvarnas antal ökades, blef behandlingen grymmare. Deraf framkallades en följd af resningar, hvilka qväfdes under de ohyggligaste blodsscener. Mest känd är den, som omkr. 70 f. Kr. leddes af Spartacus, sannolikt en konungason från det bosporanska riket. Under kejsaretiden funno slafvarna snart en tröst i kristendomen med dess läror om alla menniskors jämlikhet och broderskap. Kristendomen förkunnade icke direkt slafvarnas frigörelse, och Paulus återsände den flyktade slafven Onesimus till hans herre Filemon; men frigörelsen framgick dock ur dess läror med oafvislig följdriktighet, om den ock fördröjdes långt in i medeltiden, genom de nedärfda sedernas makt. I Sverige, der träldomen, liksom i andra germanska land, varit urgammal, fortgick befrielsen så långsamt och omärkligt, att träldomens fullständiga afskaffande under Magnus Eriksson år 1335 synes gått samtiden nästan obeaktadt förbi. Med slafveriet nära beslägtad var lifegenskapen (se d. o.), som tidtals varit utbredd öfver nästan hela Europa, utom den skandinaviska halfön, och i Ryssland först på 1860-talet nådde sitt slut.
Med de stora upptäckterna vid slutet af medeltiden antoge de kristne européerna en för dem alldeles ny form af slafveri, negerslafveriet, som förut varit öfligt hos de moriska folken i Nord-Afrika. Då de Vestindiska öarnas svaga stammar visade sig oförmögna att uthärda det arbetstvång, som deras nya herrar pålade dem, började man att i stor skala dit införa de kraftigare och mera härdade negrerna. Början dertill gjordes på tillstyrkan af den spanske biskopen Las Casas, som gaf sitt ödesdigra råd i den menniskovänliga afsigten att skydda indianerna från undergång, och i den tron att negrerna såsom förmente ättlingar af Ham vore underkastade den bibliska förbannelse, hvilken dömde en del af hans ätt till träldom (1 Moses b. 9: 25--27). Snart utbredde sig slafveriet till Amerikas fastland, der det dock ej fick riktigt fotfäste i Mejico, Peru och andra af civiliserade indianer bebodda land, men slog så mycket djupare rötter i Brasilien och i de engelska kolonier på Nord-Amerikas sydöstra kust, hvilka sedan bildade kärnan i den amerikanska unionens slafstater. På de små Vestindiska öarna bildade slafvarna inom kort det ofantligt öfvervägande antalet af befolkningen; och äfven i åtskilliga delar af fastlandet voro de manstarkare än de hvite.
Den ohyggliga grymhet, hvarmed slafvarna ofta behandlades, då de inför lagarna voro fullständigt rättslösa och deras herrar lika fullständigt oansvariga för deras behandling, väckte väl afsky i alla ädlare sinnen. Men slafveriet troddes oskiljaktigt förenadt med plantageodlingen; och alla förslag till dess upphäfvande afvisades derför såsom vackra, men outförbara drömmerier. Under franska revolutionen lyckades slafvarna på Haiti att frigöra sig; men de vilda blodsdåd, som åtföljde deras resning, och det dåliga bruk de gjorde af sin nyvunna frihet bidrogo ej litet att försvåra arbetet för slafvarnas befrielse. Den första märkligare frukten af detta arbete var förbudet mot den afrikanska slafhandeln, först i England 1808 och sedermera bekräftadt af Wienkongressen 1815. I kraft af detta förbud behandlades alla slafskepp som sjöröfvare, och Englands flotta vakade strängt öfver förbudets efterlefvande. Denna Slafhandel var dock alltför vinstgifvande att på detta sätt kunna fullständigt undertryckas, och den fortgick i smyg, ända tills slafveriet börjat upphöra. Det första stora steget i denna riktning togs 1833, då England frigaf slafvarna i sina kolonier, mot en ersättning till slafegarna af 20 mill. pd st. I dem af Nord-Amerikas Förenta stater, som ej drefvo plantageodling, hade slafveriets upphäfvande följt omedelbart efter befrielsekriget; men inom de egentliga sydstaterna mötte denna åtgärd ett förtvifladt motstånd, som fyller unionens historia ända till 1861, då tvisten måste slitas med svärdet, i det fruktansvärda borgerliga krig, som efter fyra år ändades med slafvarnas fullständiga befrielse. På de Vestindiska öarna ha de europeiska kolonialmakterna efter hand följt Englands föredöme. Äfven på Cuba och Puerto Rico har slafveriet efter de inre strider, som följde på 1868 års spanska revolution, småningom upphört. I de republiker, som uppstått ur spillrorna af det spanska väldet i Amerika, är slafveriet öfverallt afskaffadt. I Brasilien, der det längst fortlefde, beslöts dess afskaffande 1888. Ett slags ersättning för slafveriet sökte de forne slafegarna en tid i handeln med kulier (se d. o.).
Hos flertalet af de folk, som ligga utanför den europeiska civilisationens område, fortlefver ännu slafveriet under mildare eller strängare former. I Kina och Indien lefver en stor del af de lägre klasserna i en ställning, föga eller intet skild från slafvens; och inom det muhammedanska Asien och Afrika har handeln med negerslafvar till och med skjutit ny fart, sedan vägen till Amerika blifvit stängd för densamma. De europeiska makternas vaksamhet och kraftiga ansträngningar torde dock inom en ej alltför aflägsen framtid göra ett slut på denna handel såväl som på slafveriet sjelf. E. Sn.