Snellman, Johan Vilhelm, finsk publicist, filosof och statsman, föddes d. 12 Maj 1806 i Stockholm och var son af en finsk sjökapten, en för sitt stånd högt bildad man. Efter Finlands skilsmässa från Sverige flyttade han 1813 med föräldrarna till fädernebygden och blef 1822 student i Åbo. Till en början hyste han afsigten att egna sig åt prestkallet, men ändrade sig och tog i stället filosofiska graden 1831, med filosofi som hufvudämne. Efter att ytterligare i flere år hafva studerat det hegelska systemet, hvilket i Helsingfors representerades af professor J. J. Tengström, vardt han 1835 docent i filosofi, i hvilken egenskap han vid sidan af föreläsningar, som vunno stort bifall bland ungdomen, utgaf filosofiska skrifter, bland andra en bearbetning af den hegelska logiken, 1837. S. å. lät han under en vistelse i Stockholm trycka en Philosofisk elementarcurs, 1:sta häftet, innehållande psykologi. S. tillhörde såsom en af de ifrigaste deltagarna den krets af unga vetenskapsidkare, som under namn af »lördagssällskapet» i början af 1830-talet bildade sig vid Helsingfors universitet och inom sig slöt blomman af den dåtida yngre intelligensen i landet, i det den bland sina medlemmar räknade J. L. Runeberg, J. J. Nordström, J. J. Nervänder, E. Lönnrot, F. Cygnaeus m. fl. Inom den studerande ungdomen, med hvilken S. jämväl såsom kurator för den Österbottniska studentafdelningen 1834--36 stod i nära beröring, vann hans energiska, för kraftiga initiativ åt många håll fallna personlighet stor popularitet. Deremot råkade han i kollision med de akademiska myndigheterna. I syfte att lättare qväfva en hos studenterna yppad oppositionsanda, hade på konsistorii förslag den åtgärd bland andra blifvit vidtagen att klyfva österbottniska afdelningen i tvänne, och då ungdomen, som härmed var högeligen missnöjd, vägrade att för dessa utse kuratorer, utnämnde konsistorium utan vidare S. till kurator för den nordösterbottniska afdelningen. Då emellertid S., som ansåg sistnämnda åtgärd stridande mot universitetets författningar och oförenlig med akademisk frihet, vägrade åtaga sig det honom påtvungna uppdraget samt med en orubblighet, som hos honom var ett utmärkande karaktersdrag, stod fast vid sitt beslut, blef följden en rättegång inför konsistorium, hvilken slutades med att han (Nov. 1838) dömdes förlustig sin docentur på ett halft år samt att mista ett literärt understöd, som han kort förut erhållit.
Förbittrad öfver den behandling han rönt och längtande att få andas en friare luft, beslöt han på en tid lemna fäderneslandet. Dock dröjde han under väntan på resetillstånd hos anförvandter i Österbotten till inemot slutet af 1839, under hvilken tid han redigerade sin tidskrift Spanska flugan, innehållande en samling literära kritiker öfver inoch utländska arbeten samt andra i polemisk-satirisk ton hållna uppsatser, hvaraf första häftet utkom i Helsingfors 1839 och de tvänne öfriga ett par år senare under S:s vistelse i utlandet. I slutet af 1839 öfverreste han till Stockholm, hvilken stad alltsedan barndomen var och städse förblef honom kär. Under vistelse dels der, dels i Upsala fullbordade han de tvänne senare häftena af Philosofisk elementarcurs (»logik och rättslära») samt den genom värme i stilen och elevation i idéerna utmärkta skriften Om det akademiska studium (1840). S. upptogs med vänskap af den krets literatörer, som man den tiden plägade benämna »det unga Sverige», en G. H. Mellin, Blanche, Sturzenbecker, Kjellman-Göransson, Carlén, Ridderstad, äfvensom författarinnorna Fr. Bremer, E. Flygare-Carlén och S. von Knorring. Äfven med den snillrikaste representanten för denna literaturepok, Almqvist, stod S. i förbindelse. Tillika upptogs han såsom medlem af det under namn af »Aganippiska brunnssällskapet» bekanta samfund, som florerade under humoristen C. F. Dahlgrens auspicier. Föredömet af så många inom belletristikens område utmärkta vänner lockade S. att försöka sig på samma fält med novellen Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning, hvarest han bekämpar Almqvists kort förut utgifna ryktbara bok »Det går an» jämte den der utvecklade teorien om det fria äktenskapet. I närmaste förhållande trädde han dock till Aug. Blanche, i hvars tidning »Freja» han skref flere uppsatser. Midt under sitt deltagande i Sveriges andliga rörelser höll han dock oaflåtligt uppmärksamheten rigtad på hemlandets förhållanden, ja det synes, som om just då, och under intrycken af det friskt pulserande literära och politiska lifvet i Sverige, den idé hos honom skulle mognat att i Finland verka för väckandet af ett specifikt finskt nationalmedvetande, hvars frånvaro han ansåg utgöra hufvudorsaken till de bedröfliga förhållanden, han der funnit rådande. Emellertid afreste han sommaren 1840 öfver Danmark till Tyskland för att på nära håll studera och deltaga i den derstädes pågående filosofiska rörelsen. Under en vistelse i Tübingen vintern 1840--41 författade och utgaf han ett filosofiskt verk, Die idee der persönlichkeit, hvilket utgjorde ett inlägg i den då pågående striden om Guds personlighet och förhållande till den menskliga. S. vann genom detta arbete i Tyskland ett namn såsom en af den hegelska skolans skarpsinnigaste hufvud och en anhängare af dess s. k. »venstra flygel». Efter att om hösten 1841 hafva återvändt till Stockholm utgaf han der nya alster af sin rastlösa penna: den intressanta skildringen Tyskland (1842), novellcykeln Fyra giftermål, hvaraf dock endast förra hälften under titel Kärlek och kärlek fullbordades, samt framförallt sitt förnämsta vetenskapliga arbete, Läran om staten (1842), i hvilket han lyckats öfvervinna den abstrusa form, hvaraf hans tidigare filosofiska skrifter besvärats. I en genom studium af franska mönster utbildad stil utvecklar S. här, med anslutning till Hegel, men med sjelfständig uppfattning, den lära att nationalandan är statslifvets enda rätta grundval. Detta arbete har i synnerhet i Finland mycket inverkat på tänkesätten. S. hade numera i Sverige vunnit stort anseende som tänkare och erhöll från flere håll uppmaningar att söka en filosofisk professur vid någotdera af Sveriges universitet. För dessa uppmaningar var S. icke känslolös, men ännu hyste han hoppet att kunna verka för vetenskapen äfven i Finland, hvilket han betraktade som sitt hemland, och dessutom ansåg han sig der, såsom redan nämndt, hafva äfven ett annat maktpåliggande värf att fylla.
Han återvände för den skull mot slutet af år 1842 till Helsingfors med ett under frånvaron högt stegradt literärt och vetenskapligt anseende. Allmänhetens önskan att se en så betydande kraft anställd vid landets universitet gick dock ej i fullbordan, ty af de maktegande under detta kejsar Nikolaus' tidehvarf fruktades han som en vådlig revolutionär. Han nödgades söka och erhöll rektorsbefattningen vid högre elementarskolan i det aflägsna Kuopio. Men der begynte han jämte sin pedagogiska en publicistisk verksamhet, som för Finlands framtid blef af största betydelse. Han utgaf nämligen från början af 1844 tvänne tidningar: »Maamiehen ystävä» (Landtbrukarens vän) och »Saima». Den förra, hvars redigering S. snart öfverlemnade åt en medhjelpare, var en tid den enda tidning på finska språket och bidrog genom sitt väl valda innehåll icke litet att stegra läslusten bland den finska allmogen. Större betydelse hade dock den senare, hvilken, skrifven på svenska, vände sig till den bildade allmänheten för att än genom grundligt hållna ledande artiklar, än genom skämt och humor väcka densamma till större deltagande för tidens frågor i allmänhet och för det egna fäderneslandets i synnerhet. Först med »Saima» blef pressen i Finland en samhällsmakt. Dels kämpade den, så långt de tryckande censurförhållandena tilläto, för liberala samhällsreformer öfver hufvud, dels sökte den för ståndspersonsklassen klargöra den solidaritet, hvilken förenade densamma med den stora, finsktalande massan af nationen, äfvensom dess pligt att arbeta för denna massas höjande i materielt och andligt hänseende, hvarvid finskans utbildning till kulturspråk blef en oafvislig nödvändighet. Den skarpa polemiska tonen i Saima väckte mot bladet många ovänner, men på andra håll och i synnerhet inom den bildade ungdomens led framkallade det en entusiasm, som bar varaktiga frukter. Ödesdigert för »Saima» blef, att dess uppträdande med oblida ögon sågs af styrelsen och särskildt af Finlands d. v. generalguvernör furst Mensjikov, hvars ledande grundsats var, att från Finland så litet som möjligt borde förljudas i Petersburg. Den kamp »Saima» nödgades föra mot censuren vardt derför år efter år tyngre, till dess bladet vid utgången af 1846 helt och hållet indrogs. S. gaf dock ej vika, utan grundade i stället tidskriften »Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning», till hvars utgifvande hans vän E. Lönnrot erhållit privilegium.
Emellertid blef professuren i filosofi vid universitetet ledig. S. sökte den och uppfördes efter att hafva utgifvit (1848) en akad. afhandling, De spiritus ad materiam relatione, af konsistorium på första förslagsrummet; men medsökanden erhöll tjensten, 1849. Hos S. vaknade tanken att för en tid lemna sitt fädernesland, och han sökte på uppmaning af sin vän B. E.Malmström en ledig professorsstol i Upsala. Men han fullföljde icke sin afsigt, sannolikt emedan han fruktade, att en öfverflyttning genom förhållandenas makt kunde leda till en expatriering för alltid -- något hvartill han ej ville beqväma sig. Han lemnade nu ej blott det af censuren hårdt ansatta Litteraturbladet, utan äfven sin rektorsplats i Kuopio och flyttade till Helsingfors. En plan att der inrätta en handelsskola och vid densamma anställa S. såsom föreståndare förföll, emedan styrelsen vägrade sitt bifall. Hans ställning var nu ganska brydsam, han lefde, med hustru och barn, enligt sitt eget uttryck »såsom himmelens foglar». En tid vann han sin utkomst å handelshuset H. Borgströms kontor i Helsingfors.
Omsider grydde dock en ljusare tid med kejsar Alexander II:s tillträde till regeringen. Redan 1855 öfvertog S. åter redaktionen af Litteraturbladet. Den 1852 af kejsar Nikolaus upphäfda professuren i filosofi återställdes i verkligheten, om än icke genast till namnet, i det S. 1856 utnämndes till professor i »sedelära och vetenskapernas system». Naturligtvis helsades denna utnämning med allmänt jubel. S:s popularitet stod nu på sin middagshöjd, men icke långt derefter begynte den på några håll aftaga. Orsaken dertill var, att S. i sitt Litteraturblad kraftigt bekämpade den om Finlands framtid misströstande politiska pessimism, som, ett arf från den föregående regimen, ännu låg qvar i mångens sinne, men som enligt S:s åsigt numera var obefogad och endast egnad att förlama nationens handlingskraft. »De bestående förhållandena skola begagnas till allt det goda de möjligen medgifva», sådant var hans politiska valspråk, och han ansåg tidpunkten nu, då en Finland bevågen och för frisinnade idéer mottaglig furste bestigit tronen, gynsam för öppnandet af en reformernas aera. Men vilkoret derför var, att man med förtroende gick regentens afsigter till mötes. Derför angrep han häftigt de korrespondenser, hvilka denna tid från Finland sändes till Sverige och der utgåfvos i broschyrform under titeln »Finska förhållanden» samt i hvilka ställningen i Finland utmålades i svarta färger. S:s åsigter såväl deri som i fråga om det s. k. »Januariutskottet» 1862 och om den hållning Finland borde intaga under det polska upproret 1863 och de då hotande krigsutsigterna ådrogo honom skarpa beskyllningar för inställsamhet mot makten och för ändrad politisk ståndpunkt. Polemiken mellan Litteraturbladet och dess motståndare derom äfvensom angående »språkfrågan» nådde slutligen en grad af personlig bitterhet, som dittills aldrig varit skådad inom Finlands periodiska press. Huru än S. dervid i enskildheter må hafva misstagit sig och förlupit sig i polemikens hetta, bör dock ej betviflas, att hans handlingssätt dikterats af patriotiska motiv.
S:s förtroende till kejsar Alexanders afsigter mot Finland blef icke sviket. Detta lands konstitutionella statsskick väcktes efter lång dvala å nyo till lif, i det ständerna sammankallades 1863. Vid samma tid kallades S. till ledamot i senaten och chef för dess finansexpedition, hvarvid han nedlade sitt Litteraturblad. Det märkliga trontal, hvarmed landtdagen d. 18 Sept. 1863 öppnades af kejsaren-storfursten, och hvari utlofvades ett ytterligare fortskridande på den konstitutionella banan, hade till större delen flutit ur S:s penna. Bland åtgärder utmärkande för S:s statsmannaverksamhet är förordningen af 1863 angående det finska språkets rättigheter, hvilken tillkom på S:s råd, medan kejsar Alexander II under sommaren 1863 vistades i Finland, och hvilken gjorde en början till det finska språkets likställande med det svenska, hvarvid man dock klandrat, att S. icke genomdref denna maktpåliggande frågas föreläggande för de kort derefter sammanträdande ständerna. Vidare är att märka myntreformen af 1865, hvarigenom metalliskt mynt stadgades såsom enda lagliga betalningsmedel i Finland och finska banken befriades från skyldigheten att inlösa det ryska pappersmyntet, så att banken sattes i stånd att inlösa sitt eget pappersmynt till fulla värdet. Denna reform, som var förberedd af S:s företrädare i ämbetet, friherre F. Langenskiöld, men genomdrefs af S. efter långa underhandlingar med de ryske statsmännen, har förskaffat det finska myntväsendet stabilitet och gjort det oberoende af det ryska sedelmyntets fluktuerande värde. S. förföljdes under den tid han innehade finansportföljen af otur deri att landet då hemsöktes af missväxter, bland hvilka den svåraste var den af 1867. S. kunde ej hindra, att följderna af denna olycka tungt drabbade befolkningen, men lyckades dock genom energiska åtgärder åstadkomma, att utsädesspanmål för det följande året i tid hann anskaffas från utlandet, hvarigenom missväxtens spår hastigare utplånades, än man vågat hoppas.
S:s upphöjelse till ledamot af regeringen hade aldrig med blida ögon åsetts inom en stor del af den högre ämbetsmannaverlden, hvilken fortfarande i honom såg folkuppviglaren. Han egde ej häller den lynnets böjlighet, som kunnat underlätta svårigheterna af hans ställning. Det lyckades motståndarna, sedan grefve N. Adlerberg tillträdt generalguvernörsposten, att åstadkomma S:s störtande. Han nödgades begära afsked och erhöll det sommaren 1868. Ännu derefter egnade han sig dock med obrutna krafter åt allmänna värf. Sålunda var han ordförande i finska hypoteksföreningens direktion 1869--81 och i Finska literatursällskapet 1870--74. Adlad 1866, deltog han såsom medlem af ridderskapet och adeln i landtdagarna 1867, 1872 och 1877--78, dervid hans uttalanden i de mest skiljaktiga frågor alltid med uppmärksamhet åhördes, om de än långt ifrån alltid afgjorde voteringarnas utgång. Äfven grep han ännu i sin sena ålderdom ofta till pennan för att i den periodiska pressen uttala sina åsigter, i synnerhet i den allt häftigare uppflammande språkstriden. För öfrigt författade han under dessa senare lefnadsår M. A. Castréns levnadsteckning (i 6:te delen af dennes »Nordiska resor och forskningar»), Finska studenter (1875), innehållande förträffliga råd till ungdomen, Österbottens land och folk samt En gammal skola, skildrande förhållanden från förf:s skoltid. Då S. d. 12 Maj 1881 fyllde 75 år, hemburo en mängd medborgare till jubilaren uttryck af sin kärlek och tacksamhet. Kort derefter förvärrades en sjukdom, hvaraf han redan en tid lidit, och han afled d. 4 Juli 1881 på ett sommarställe i skärgården, icke långt från Helsingfors. På hans graf lät Finlands vid 1882 års landtdag församlade bondestånd uppresa en minnessten, och i Kuopio, der han bröt banan för en finsk publicistik, har man upprest hans byst i brons. Att hans fädernesland i många afseenden är skyldigt honom tacksamhet, derom kunna ej olika meningar råda, ehuruväl omdömena om vissa sidor af hans offentliga verksamhet, särskildt i fråga om finska språkets ställning, alltefter olika partiståndpunkt utfalla olika och säkert ännu länge skola göra det. Th. R-n.