Sodoma

Sodoma, egentl. Giovanni Antonio Bazzi, italiensk målare, tillhörande skolan i Siena, f. i Vercelli (Piemont) 1477, utvecklade sig i Milano under inflytande af Lionardo da Vinci, hvarför äfven hans ungdomsarbeten bära Lionardos prägel: hans Leda och en Pietà (Kristus som lik i madonnans sköte), bägge i Palazzo Borghese i Rom, en madonna i galleriet i Bergamo m. fl. År 1501 flyttade han till Siena, der en storartad korsnedtagning, Sienas yppersta altarbild (nu i konstakademien derstädes), likaledes visar inflytelse från Lionardo och lombardiska skolan. Detsamma är förhållandet med hans första mera omfattande arbete i det nya hemmet, fresker i S. Anna in Creta nära Pienza (1503, nu halft utplånade), likasom äfven delvis i den vida mera betydande cykel af 26 fresker ur S. Benedictus' legend i klostret Monte Oliveto (1505--1506), hvilken cykel börjats af Luca Signorelli. I Goternas stormning af Monte Cassino finnas tydliga påminnelser om Lionardos berömda kartong till »Rytterifäktningen». År 1507 kom S. första gången till Rom, der Julius II åt honom uppdrog dekorerandet af Camera della segnatura i Vatikanen, hvilket uppdrag dock straxt derefter öfverlemnades åt Rafael, som af föregångarens verk ej qvarlemnade mer än några putti i hvalfvet, ehuru han visade sin aktning för honom genom att i »skolan i Athen» insätta hans bild vid sidan af sin egen. I Rom tog han intryck dels af antiken, dels ock af Rafael, ehuru alltid med bevarande af sin egendomlighet, som ledde honom främst till en ädel framställning af den menskliga kroppens skönhet, förnämligast i »putti» (genier), qvinnor och ynglingagestalter. Han var bäst i enstaka figurer, hvaremot han i större kompositioner ej alltid lyckades. S. gifte sig 1510 och utförde kort derefter ett af sina yppersta verk, Kristus gisslas, fresk (hufvudfragmentet nu i Sienas akademi), en af de märkligaste lidande Kristusfigurer, som finnas. 1513--14 var han åter i Rom för att måla ett rum i öfre våningen af Villa Farnesina. Han framställde på den ena väggen Alexanders och Roxanes bröllop, mot hvilken målning visserligen kan göras någon anmärkning för dess öfverfullhet af figurer, men hvars skönhet i både form och färg jämte dess ädelt kyska anda gör den till en af renaissancens mest hänförande skapelser. Motbilden, Darius' familj inför Alexander, står icke på samma höjd. S. var åter i Siena 1515, och under de följande åren reste han på kallelse än hit, än dit i öfre Italien, men hans förnämsta verksamhet var dock fäst vid Siena. Så utförde han (1518--32 i S. Bernardino, tillsammans med del Pacchia och Beccafumi) fresker ur Marias lif (4 af S.) samt franciskan-ordens förnämsta helgon; i S. Dominico scener ur S. Catharinas lif (1525), bland hvilka helgonets vanmakt särskildt är berömd för sin skönhet; i S. Spirito S. Jacobus till häst samt helgon (l530); öfver Porta Pispini Kristi födelse (1531) m. fl. -- Sitt största mästerskap utvecklade S. i freskomåleriet. Hans senare stafflitaflor gå icke upp emot hans fresker, delvis dock emedan han gifvande färger, som mörknat med tiden, såsom Konungarnas tillbedjan i S. Agostino i Siena. Men ju mera hufvudfigurerna äro isolerade, så att den genomförda kroppsformens skönhet får göra sig gällande, dess bättre resultat, såsom i Uppståndelsen (Neapels museum), Abrahams offer (1541 i dômen i Pisa), S. Sebastian (i Uffizi, Florens), målad som kyrkofana med madonnan på baksidan, »en af de mest mogna gestalter inom hela den kristna konsten» (Woermann); ett präktigt porträtt (i Uffizi), oriktigt betecknadt som hans sjelfporträtt; en madonna i öfvernaturlig storlek (1542, nu i Pisas akademi) m. fl. -- S. var en af renaissancens mest begåfvade och märkligaste konstnärer, om han också ej kan ställas i främsta ledet. Med sin stora begåfning skulle han kunnat åstadkomma ännu högre stående verk, om han med mera flit studerat naturen samt såsom konstnär och menniska underkastat sig en strängare sjelftukt. S. dog i Siena 1549. -- Af konstnärer, som slöto sig till honom i Siena, må nämnas Giacomo Pacchiarotti och Girolamo della Pacchia. C. R. N.